Några sanningar om Chuck Norris

When the Boogeyman goes to sleep every night, he checks his closet for Chuck Norris.

Chuck Norris doesn't read books. He stares them down until he gets the information he wants.

There is no theory of evolution. Just a list of creatures Chuck Norris has allowed to live.

Outer space exists because it's afraid to be on the same planet with Chuck Norris.

Chuck Norris does not sleep. He waits.

Chuck Norris is currently suing NBC, claiming Law and Order are trademarked names for his left and right legs.

Chuck Norris is the reason why Waldo is hiding.

Chuck Norris counted to infinity - twice.

There is no chin behind Chuck Norris’ beard. There is only another fist.

When Chuck Norris does a pushup, he isn’t lifting himself up, he’s pushing the Earth down.

Chuck Norris is so fast, he can run around the world and punch himself in the back of the head.

Chuck Norris’ hand is the only hand that can beat a Royal Flush.

Chuck Norris can lead a horse to water AND make it drink.

Chuck Norris doesn’t wear a watch, HE decides what time it is.

Chuck Norris can slam a revolving door.

Chuck Norris does not get frostbite. Chuck Norris bites frost

Min första gitarr

När jag var 10 år började jag spela gitarr i kommunala musikskolan. Innan dess hade jag tvingats genomlida ett års blockflöjtspelande. Man var på den tiden nämligen tvungen att börja med blockflöjt, mandolin och fiol(!) innan man ansågs redo att ge sig på det man egentligen ville spela (dvs gitarr, piano eller något annat som man kunde göra något häftigt av.)

Min pappa hade inget mot att jag ville spela gitarr. Tvärtom passade det väldigt bra eftersom han redan hade en gitarr som jag kunde spela på om jag nu ville lära mig. Problemet var att den gitarren hade sett sina bättre dagar. De bättre dagarna för den gitarren hade antagligen varit någon gång under 30-talet. Den var alltså ganska sliten. Vid ett tillfälle när jag bläddrade genom gamla bilder hemma hos mina farföräldrar så fick jag syn på gitarren på ett foto. Där hängde den på väggen i något gammalt bondehem i någonstans hos någon avlägsen släkting i Västergötland. Hur den hittade hem till oss minns jag inte, men den hade fram till min kursstart fört en tynande tillvaro i ett hörn, halvt täckt av en gardin.
Instrumentet hade inte heller samma form som en vanlig gitarr. Kroppen var lite annorlunda utformad. Inte så att det inte såg ut som en gitarr men den var liksom lite speciell.
Sedan hade den något slags träsnideri som täckte tonhålet. När jag fick den så hade en liten bit trillat bort. Efter en tid i min ägo så trillade ett större bit bort när min lillebror lekte med den. Föll pappa till föga och köpte mig en ny gitarr då? Nej! På något jäkla vänster fick han tag på någon specialist i 80-årsåldern, som lyckades limma ihop de bitar som fanns kvar och dessutom ersätta de förlorade med nya bitar som han snidat till. Jag undrar vad det kostade. Kanske hade en ny gura varit billigare?

När jag dök upp på första lektionen så skämdes jag för min skruttiga gitarr. Alla andra elever hade nya eller i alla fall gitarrer som såg nya ut. Lärarens gitarr var naturligtvis allra finast. I förbifarten undrade han om jag brukade spela tennis med min gitarr. Jag sjönk ännu längre ner i skorna.
Jag ska inte säga att det skojades om min gitarr speciellt ofta, men lite då och då fick man en retsam kommentar slängd åt sig. Framför allt kändes det kymigt att packa upp gitarren på ställen där jag inte varit tidigare eller när det var folk i närheten som inte visste hur ful den var.

Nåja, utseende är ju inte allt, tänker ni. Det kanske gick att spela på den ändå? Hmmm…
Nu var detta egentligen en stålsträngad gitarr. När man går och lär sig gitarr i musikskolan så är det alltid klassisk gitarr man lär sig, och en klassisk (spansk) gitarr har nylonsträngar. En klassisk gitarr har dessutom en ganska bred hals. Min gitarrhals var smal.
Detta borde väl ha satt stopp för ytterligare experiment med den gamla klenoden.
Pappa lät sig dock inte hindras. Han tog ner gitarren till en musikaffär och lät stränga om den med nylonsträngar. Eftersom fästet inte var anpassat för annat än strängar av stål så gjorde expediten någon slags specialarrangemang för att nylonsträngarna skulle sitta kvar.

Hur var den då att spela på? Förutom att halsen var alldeles för smal för att etyder och klassiska stycken skulle kunna göras rättvisa, så låg strängarna ungefär en kilometer ovanför halsen. Det gjorde det extra tufft att trycka ner strängarna och speciellt då i början innan man fått ordentliga förhårdnader på vänster hands fingertoppar. Aj! Oj! Om man inte trycker ner en sträng så långt det går så är risken att det låter ”klonk” istället för ”pling”.

Alla dessa argument förde jag fram men min pappa, som inte spelade gitarr, mötte mig med oförstående blickar och argument som:
”Det är inget fel på den gitarren.”
”Den fina gitarren har varit med länge.” (Jotack!)
”Nu när vi har reparerat den så får du spela på den också.”
Jag hade antagligen haft större framgång med att försöka få lov att rymma med en cirkus eller gå till sjöss.

Hur länge varade mitt påtvingade förhållande med skruttguran? Det varade i ett par år tills jag skaffade mig mitt första extrajobb och med en efter mina mått sprängfull plånbok traskade ner till gitarraffären och köpte två nya gitarrer; en klassisk och en elektrisk. Efter det så spelade jag aldrig en ton på det gamla skrället.
Inte heller kan jag ta fram den idag känna mig nostalgisk. En granne som jag under en period spelade i samma band med, lånade den och jag brydde mig aldrig om att be att få tillbaka den. Jag kan inte påstå att jag sörjer den speciellt mycket. Pappa frågar emellertid ibland vart den fina, fina gitarren tog vägen…

Just utanför ens synfält

Har du någonsin haft en känsla av att det du gör, det du är, det du strävar efter... inte är det du egentligen borde fokusera på?

Du ser vad det är, eller snarare, du skymtar det i ögonvrån, men när du vänder dig för att ta dig en ordentlig titt så är det borta.

Har du någonsin haft den känslan?

God gives and God takes

Detta är egentligen inte det minsta roligt men det är så absurt att det blir roligt i alla fall.
Ikväll mellanlandade jag i lägenheten, där jag bodde de sista åren fram till att jag flyttade hemifrån 19 år gammal.
Jag fick en lägesrapport om hur saker och ting förhöll sig.
Tvärs över gatan bor sedan många år tillbaka två äldre bröder. De har båda fysiska handikapp. Bror nummer 1 saknar armar (Nej, jag skojar inte.) Bror nummer 2 har uppenbara problem med att gå. Han liksom hasar sig fram, mycket framåtböjd i långsam takt, med gåstol. De är sedan decennier innehavare av kvarterets enda personliga handikapparkeringsplats. Eller var innehavare snarare. Numera är det är en dam i 55-årsåldern, som har ”lite ont i knäna”, som parkerar på den platsen.

Det är möjligt att jag inte har alla detaljer, men det är svårt att låta bli att fundera på hur det kunde bli så. Jag menar, i något läge måste ju någon med ansvar för parkeringstillstånden i stadsdelen haft två akter framför sig: En med två handikappade bröder 75+, och en med en businesskvinna i högklackat, som har fått knäproblem. ”Hmmmm, vem ska ha handikapplatsen? Ole dole doff…”

Vi reser några år bak i tiden

80-talet var ju ett decennium med ganska utmärkande frisyrer och mode. Som i exemplet ovan så inser man ju att alla hade kunnat byta frisyrer med varandra utan att det hade sett konstigt ut. (Eller i alla fall inte konstigare…)

Nu sitter jag här och försöker komma på vad som var typiskt 90-tal. Hur såg man ut i håret? Vad hade man för kläder? Kanske ligger det för nära i tid för att man ska kunna säga det? Ni får gärna tipsa!

Det jag minns var att rutiga flanellskjortor var inne i början av 90-talet. Man såg ut lite som en skogshuggare i en sådan. Vid samma tid så var det mycket jordiga färger: Brunt, ockra, gult osv, vilket gick igen i heminredning. Det fanns senapsgula tapeter lite här och där.
Men vad hade man annars på sig på 90-talet?

Min klichéskola

1. ”Man kan inte tro att detta är i Sverige”
Sagt av svenskar så fort man ser någon sorts uteliv på sommaren. Man hör det oftast på stadsfester, där både maten och ölen kostar massor och priserna ligger alltför högt.
För underhållningen står artister i mittfåran.
Min kommentar: Jo, det är just Sverige det är. Jag kan inte tänka mig något mer svenskt än att betala 55 kronor för en folköl i ett glas av plast.

2. ”Dom förstår mer än vad vi tror”
Sagt om barn eller djur med löjligt känslodarr i stämman.
Min kommentar: Om vi är medvetna om att de förstår mer än vi tror, så förstår dom väl inte mer än vi tror längre? Eller är det så att då förstår de ÄNNU mer? Man orkar inte tänka den tanken till sitt slut…

3. ”Frukt är också godis”
Min kommentar: Jag var bara tvungen att ha med den.

4. ”Skola, vård och omsorg”
Sett på var och varannan valaffisch när det drar ihop sig vart fjärde år.
Min kommentar: Avslöja valflosklerna! Sätt påståendena i motsatsförhållande; dvs ställ dig frågan: Finns det något parti som inte vill satsa på vård, skola och omsorg eller som är mot demokrati eller liknande. Knappast. Spara skogen, sluta tryck intetsägande valupprapningar (sic)!

5. ”Gilla läget”
Sagt av auktoritär figur som inte har lust (eller kan) motivera ett impopulärt beslut.
Min kommentar: I klartext betyder det: ”Håll käft och jobba!”
Är du modig så påminn om att samma chef tidigare har sagt: ”Det är högt i taket på det här företaget.”

Too close for comfort?

Det görs en headcount på Företaget.
En yxa föll idag över skrivbordet bredvid mitt. Ett uppdrag avslutas vid halvårsskiftet. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller kanske lite besviken över att det inte var jag.

Dödsrädd för dödsbädd?

Saker som jag hoppas slippa behöva säga på min dödsbädd:

Jag gjorde inget vettigt av mitt liv, men oj va’ mycket bra på TV jag såg!

Jag gjorde inget vettigt av mitt liv, och inte var det något bra på TV.

Jag gjorde inget svettigt i mitt liv, men oj en sån hjärtattack jag fick!

En spruta mot vad säger du..?

Men om du tar hallbordet så kan hon få gökuret. Blir det bra då?

Hallå! Är det någon där? Jag tror jag håller på att dö här inne! Syster?! Hallå?! Jag behöver kissa dessutom! HALLÅ!


Men däremot skulle jag inte ha något emot att få säga:

Vad skönt att ha mina nära och kära här! Går det att få en öl till förresten?

Men om du tar båtarna så kan hon få godset. Blir det bra då?

En vuxenpoäng som man inte vill ta

Nu är alla sjuka inklusive jag själv. Dock hålls jag som minst sjuk av oss så allt fortsätter, som tidigare, dvs jag snyter näsor, fixar mat och delar ut febernedsättande. Skillnaden är att jag själv tar febernedsättande också. Att bara lägga sig ner och vara sjuk fungerar inte.
Jag önskar att jag bara kunde lägga mig och sova hela förmiddagen.

VAB

Jag ska villigt erkänna att det är tufft att vara hemma med två sjuka barn. I lördags var det ganska soft, eftersom de mådde så dåligt då att de mest sov eller låg i soffan och kollade dvd.
Idag är det annat ljud i skällan. Döttrarna är inte riktigt så bra att man kan ta dem till dagis. Dock är de tillräckligt bra för att leva rövare och visa sin frustration över att vara inomhus fjärde dagen i rad.

Själv känner jag mig ganska trött efter flera nätter med "fläckvis" sömn och jag längtar lite till kontoret. Jag har roligt jobb, som ligger där och väntar på mig. Kanske kommer jag iväg imorgon.

Det osar om OS

För några år sedan beslöt ett antal mäktiga idrottspampar att det var dags att ge Kina ett olympiskt spel. Ganska många undrade vad en av världens hårdaste diktaturer hade med den olympiska tanken att göra. Pamparna försäkrade oss om att ett OS skulle få Kina att känna sig mer suget på västerländsk demokrati. Dessutom hade Kina lovat öppenhet och fri rapportering för journalister. En morot är alltid trevligare att hålla fram än en piska.

Nu blev det inte riktigt så. Kina tog sitt OS som en intäkt för att man kan avrätta tusentals människor varje år, föra en brutal politik i Tibet och strypa den fria pressen och ändå få ett prestigefyllt evenemang.
Lustigt nog så viner piskan lik förbannat. Nu är det dock vanligt folk, som låter rappen randa Kinas och IOKs ryggar, ty idrott och politik hör ihop och har alltid gjort det.

Wombater på taket målar huset grönt

I mitt vanliga liv händer inte så mycket, fast i mitt förvirrade huvud händer mycket. Ord, känslor och funderingar far som expresståg genom mig. Alla stationer är indragna och tåget dundrar vidare utan att släppa av mig, så varför inte ”Wombater på taket målar huset grönt”?

Med det sagt kunde jag å andra sidan sammanfatta mitt liv så här:

Genom barnen, musiken, äventyret och naturen.

Jag är ju inte alltigenom galen… Jag lovar. :-p


Länk

Last man standing

Alla utom jag är sjuka. Hela huset är en enda stor sjukstuga. Överallt ser jag rinnande näsor. En har tappat rösten och en annan hostar konstant. Jag har ägnat förmiddagen till att pyssla om, fixa mat och torka näsor.

Nu sover en, en annan ligger och läser och den tredje kollar på Nalle Puh. Nu har jag lite egentid!

Ett kollektivt sötsug

Det hade kunnat sluta med katastrof!
Jag gick förbi listan i köket för att se vem som skulle ha fredagsfika. Det är alltid intressant att kolla upp, så vad man vet vad man har att vänta. Vissa bakfantomer kommer med hembakat, vilket alltid ger stilpoäng, medan andra, som jag, tycker att det är bekvämast att låta bageriet sköta den detaljen.

När jag låter ögonen fara över listan ser jag att dagens leverantör av sötsaker är den kollegan, som legat sjuk hela veckan. Panik!
Jag rusar ut i landskapet, får tag i den kollega, som arbetar mest med sjuklingen och frågar hur det är med honom. "Nej, han är nog hemma idag också." "Men fredagsfikat då?" utbrister jag med förtvivlan i rösten.

Nu reser sig flera kollegor upp med bister uppsyn och ansluter till vårt lilla krismöte. Hur ska vi lösa detta?
"Vi skiter ju i hur killen mår, bara vi får något till kaffet", hamrar jag in för att understryka allvaret i situationen. Alla håller med och någon erbjuder sig att kvista upp till bageriet.

En av telefonerna ringer. Det är den sjuke kollegan:"Ni behöver inte bekymra er om fredagsfikat. Jag har pratat med Pelle, som tar hand om det i mitt ställe".
Folk suckar av lättnad och vi återgår till arbetet.

Kl. 9.30 bänkar vi oss i lunchrummet och stämningen kommer att vara den högsta på hela veckan. Det är härligt med fika och det är härligt med fredag!

Jobbet

Här inne sitter jag och jobbar.
Vinka åt mig!

Top Gun (Director's Cut)

Skynda er att se den innan Tom Cruise stämmer brallorna av YouTube. :-D

Årstidsfunderingar

Klimatförändringar till trots får man ändå säga att vi fortfarande har fyra årstider. Sedan delar vi in årstiderna i några, ska vi kanske kalla dem, underårstider eller subårstider?
Vi pratar ju t.ex. om försommar och sensommar. Sommar är den enda årstid, som vi ger både ett för och ett sen. Vi säger ju inte förvinter.

De här funkar:

• Senhöst
• Senvinter
• Försommar
• Sensommar
  

De här funkar inte:

• Förhöst
• Förvinter
• Förvår
• Senvår
  

Senvår avfärdar jag dock med en reservation. Det kanske går ändå.

Varför är försommar självklart medan förhöst låter konstigt? Har det att göra med att vi gillar sommar så skarpt att vi har bråttom till den, försommar, och sedan inte riktigt vill släppa taget, sensommar.
Sedan finns det ju dessutom ytterligare en sommar, brittsommar, som används om solen skiner och vi får en varm dag i oktober.
Varför säger vi inte förvinter, när senvinter går bra?
Någon som har en idé?

Sömnproblem

På radio och i tidningarna varnas nu för att unga män/äldre pojkar skaffat sig knepiga sömnvanor, som i längden är mycket skadliga:

"De här killarna är makabert sömnstörda. De kan sova 12-15 timmar och sedan vara vakna ett dygn eller två. Det värsta är att vi har så svårt att hjälpa dem", säger Jan Hedner sömnforskare vid Sahlgrenska Akademin.

Makabert sömnstörda är ett smått roligt uttryck. Han kunde ju ha sagt mycket sömnstörda eller oroande sömnstörda. Istället så drämmer han till med makabert sömnstörda.


Jag är böjd att hålla med om att detta är ett problem. Jag hittade denna bild från ett Linux-konvent i USA. Klicka gärna för större bild! :-)
Vi ser här ett gäng gossar som gillar att sitta vid sina datorer. Ordet nörd far genom mitt huvud. En inte alltför vågad gissning är att dom alla är singel och kommer att förbli så ett bra tag.
Vi får också anta att dessa killar är i riskgruppen att bli makabert sömnstörda.
Den roligast figuren av dom alla hittar vi dock längst till höger. Sitter han på en pall eller har han hasat sig upp och satt sig på ett bord? Långt hår och stort skägg är i sig en rolig kombination, men det stannar ju inte vid det: Han har en propellermössa! Lysande! Den där gubben har ju gått från tönt till att vara väldigt cool.
Samtidigt är han ett varnande exempel: Sov på nätterna, ungdomar, och låt bli Linux! Annars kommer ni en dag att loda runt med en propellermössa på huvudet!

Robban kommer ut

För att spinna vidare på temat homosexualitet så kan jag inte låta bli att skriva några rader om metal-ikonen Rob Halford.
I mitten av 70-talet dök det upp ett engelskt band med en karismatisk sångare. Bandet hette Judas Priest och spelade heavy metal. Sångaren var just Rob Halford och han klädde sig på scen i läder och nitar. En hel värld av hårdrockare tog efter och i decennier har läder och nitar varit lika naturliga attribut som ylande gitarrer och dubbla baskaggar. Många ser nog hårdrocken som väldigt manlig också, eftersom utövare såväl som fans i huvudsak är killar.

Det lustiga i kråksången är att 1998 kom Rob Halford ut som gay. Han berättade samtidigt att han hade snott sin klädstil från gayklubbar i Hamburg och London. Säkert hade någon gjort kopplingen tidigare, men nu tvingades man i hårdrockskretsar att konstatera att man klädde sig likadant som läderbögar.
Det togs med en axelryckning och alla är överens om att Rob Halford fortfarande är den hårdaste hårdrocksångaren av dom alla.

KDs problem

Lennart Sacrédeus i Kristdemokraterna satt i Agenda igår på SVT och menade att en könsneutral äktenskapslag var ett problem. KD är ju inte speciellt förtjusta i att homosexuella då skulle kunna gifta sig "på riktigt".
Som om vi vanliga, dödliga inte förstår allvaret med detta, och det gör jag verkligen inte, så drämmer han till med att en könsneutral äktenskapslag öppnar för månggifte, pedofili och sexuella relationer med djur!
Hade Sacrédeus möjligtvis blandat ihop dagarna och klippt till med ett aprilskämt redan igår? Jag vill ju tro det, men inser att han menar allvar.

Där har vi också KDs dilemma. I partitoppen sitter ett gäng människor, som kanske privat är tveksamma till homosexualitet i största allmänhet, men som har vett att hålla käft om det. Dessa kallar jag för slipade politiker.
Dock behöver man inte gå så långt ner i leden för att skaka fram mörkermänniskor, som Sacrédeus, med åsikter som doftar svavel och medeltid.

Hallå alla kristdemokrater! Vad hände med människokärleken?