Spyor, öl och Yes

Hej på er, fredagslovers!

Vinterkräksjukan verkar ha blåst över för den här gången. (Peppar, peppar!) Det var bara 3-åringen som drabbades och kräkningarna var inte fler än fyra stycken. Nu äter hon som vanligt och bråkar med storasyster.
Dock är det ju inte själva spyorna som är det värsta. Inte heller är det efterspelet med dusch av olyckligt barn och avsköljning av kräkiga sängkläder. Det är väntan på nästa kaskad.
Man är ju på helspänn konstant. Det spelar ingen roll om man är vaken eller sover. Själv stationerades jag inne i 3-åringens rum på natten för att snabbt kunna hålla en potta under hakan på henne i den händelse att de typiska tecknen på en förestående uppkastning visade sig.
Följaktligen vaknade jag femtioelva gånger under natten av de oskyldigaste snarkningar, hostningar och diverse smågnäll. Endast en gång var det skarpt läge och då var hon vänlig nog att förvarna med en rapning.
Nu är ju inte inkubationstiden för vinterkräksjuka inte riktigt över (peppar, peppar!), men på något lustigt sätt känns det som att jag har klarat mig.
Imorgon är det Yes på Lisebergshallen och innan dess ska vi träffas några stycken ute på lokal för att diskutera musik och smaka lite försiktigt på en öl eller två. Det ska bli mycket trevligt.

Ja, jag inser att jag just har krattat manegen för ett katastrofinlägg i stil med: ”Men just när de spelade första låten kände jag ett plötsligt obehag i magen; ett obehag som skulle sluta med en kaskad under Steve Howes solo.”

Jag tar den risken!

Förresten fanns det på Tasmanien ett öl som hette Cascade. Det smakade mums i eftermiddagssolen efter en lyckad dag ute i fält med fynd såsom snöskinkar och tigerormar.