Luft in = luft ut

Jag hoppas att ni förlåter mig för att detta tidvis kommer att bli en bebisblogg den närmaste tiden. Det går över med tiden…

När bebisar äter så sväljer de en del luft. Den luften kommer sedan att sträva efter att komma ut i den fria luften igen. Läggs bebisen tillbaka i vaggan efter avslutat mål brukar luften komma ut i sällskap med bröstmjölk; en så kallad kräkning. Detta bör om möjligt undvikas.

Håller man istället bebisen mot axeln och klappar den lite lätt mot ryggen kommer luften upp utan sällskap av föda; en så kallad rapning.

Vår sons kusin lyckades med en rap tysta en halv Djurgårdsfärja. Sedan skrattade alla. Det finns alltså i familjen.
Sonens första rapning var inte heller den en sån där liten söt bebisrap utan något som mer lät som det som jag "av misstag" ger ifrån mig efter fredagsölen. Vad månde bliva av denna gosse?

Att få en pojke

Att vi skulle få en son fanns inte på kartan; i alla fall inte på min karta. Vi gör ju bara tjejer, tänkte jag. Jag var övertygad till 95 % att bebisen skulle vara ännu en fantastisk flicka.

Ibland funderade jag på hur det skulle bli om tre flickor tillsammans med sin mamma om 12-13 år prickade in samma vecka för PMS. Vart skulle jag ta vägen då? Minst lika illa vore ju om de tog varsin vecka istället. Alltid någon skulle ha något svart i blicken och ryta åt en oprovocerat.

Och blev det en pojke. Förutom allt annat som det innebär att vara med på en förlossning så kom det verkligen som en chock, när jag såg vad det var; att istället för det förväntade ståtade den här bebisen med en ordenlig pung och tillhörande snopp. Milda makter!

Fortfarande lite i chock stod jag förvirrad vid skötbordet vid första blöjbytet. Åt vilket håll skulle jag vika snoppen? Om du inte vill att han ska kissa ner tröjan så vik ner snoppen, tipsade barnmorskan.
Så dumt av mig. Det visste jag ju egentligen. Jag vet ju hur jag själv funkar även om jag inte kissar på mig, men jag är så inkörd på den andra modellen; den där man inte behöver vika något alls.

Givetvis har jag sedan dess drabbats av ett par kissattentat. Den där mickelidicken han har vaknar plötsligt till liv under blöjbytet och sprejar ner både killen och skötbordet. Igår lyckades han till och med att kissa sig själv i örat. Imponerande!
Nu lägger jag en tvättlapp över detta rastlösa organ för att inte råka ut för fler urinförsåt.

Annars är han löjligt snäll. Han sover, äter och gör i blöjan. Mellan de olika aktiviteterna är det lugnt och stilla. Hans storasystrar, speciellt 6-åringen, levde rövare. Å andra sidan kanske vi ser lugnet före stormen…

Varför operera en gammal hund?

Det finns så mycket sanning i det som en kompis, också han med hund, sa till mig för tiotalet år sedan: "Det är underbart att dessa små gynnare kommer så nära. Å andra sidan blir det så fruktansvärt jobbigt när man ser slutet nalkas. De är ju som ens små barn och vem vill överleva sina barn och kanske själv också behöva ta beslutet om avlivning; åka iväg till veterinären och veta att nu tar det snart slut för min hund."

Att operera min hund var absolut ingen självklarhet. Har man en vovve som uppnått den imponerande ålder 13,5 år så är inget självklart. Jag funderade mycket under det dygnet som jag hade på mig att tänka.
Till sist kom jag ändå fram till att det var rätt att operera. Så här tänkte jag: Det är en glad och pigg hund i övrigt och eftersom det är en liten ras så skulle han mycket väl kunna leva i ett par år till. Dessa år har dessutom goda chanser att bli fina år med god livskvalitet.
Det kändes också skönt att få stöd för detta av två av varandra oberoende veterinärer.

Fanns det måhända drag av egoism? Jo, det fanns det. Jag ville så gärna ha lite tid till med honom, men å andra sidan bara på villkor att han mår bra och inte har ont.

Så långt känns det som att jag valde rätt.

Hunden och jag

Jag reste genom ett höstigt Sverige. Vädret var vackert med sol och blå himmel. Lövträd brann i rödorangea kulörer.
Upp till Stockholm hade jag med en kompis. De sista 20 milen var det bara hunden och jag. Jag lyssnade på gamla sommarprogram och han sov mestadels.
När vi kom fram blev vi omhändertagna av varsamma och skickliga händer. Jag var nervös, ledsen och förvirrad, men efteråt kändes det mycket bättre.

Igår reste vi samma väg hem. Hunden låg med stygn och barmhärtigt utslagen av morfin. Jag grät en skvätt när jag körde söderut på E4.

Idag har han ropat Voff flera gånger och ätit. Han har börjat bli sig själv igen. Det finns hopp.

Dålig hund

Mitt i all glädjen över vår son blir jag varse om att min hund är sjuk. Ledsamt nog har han varit dålig i ett par veckor. Det har visserligen funnits en del annat att tänka på, men jag känner ändå mycket skuld för att jag inte insett allvaret.

Nu blir det operation och helgplanerna, att gå på bloggträffen ikväll och se Magnum imorgon, är inställda.

En pojke

Din storasyster, 6-åringen, är familjens kunskapstörstiga energiknippe. För några veckor sedan började hon skolan och är nu den stoltaste eleven, som vi någonsin sett.
Hon är nyfiken på allt och munnen går hela tiden; man måste ju berätta om allt som man tänker och tycker. Hon kan redan läsa och skriver små meddelanden till oss. Ibland stannar hon upp och oroar sig lite; inte sällan om saker som ligger ovanför hennes ansvarsområde. Kanske kommer hon längre fram i livet att ha ansvar för många fler än bara sig själv och sina närmaste?

Din andra storasyster, 3-åringen, är vår gosetjej. Hon är så kramig och vill ha massor av fysisk kontakt. Samtidigt har hon ärvt sina föräldrars blyghet. Man måste ge henne tid; inte bara rusa rätt på. När det sedan känns rätt så kryper hon gärna upp i famnen.
Hon bäddar för sina dockor och drar runt dem i kärror. Hennes aptit på mat är betydligt större än storasysters.

Så vem är då du? Det har känts konstigt att veta att det finns någon, som kommer att vara så viktig i våra liv, men som vi ännu inte hade mött. Vi kunde ana dig för ganska många månader sedan, när din mammas mage började växa. Vi fick höra dina hjärtslag och se dina konturer på ultraljudet. Du blev så stor att vi kunde känna dina sparkar och till sist till och med ”se” dem. Tidvis har din mamma haft svårt att sova och koppla av, eftersom du har varit upptagen med att gymnastisera där inne. Ska vi ta det som ett tecken på att du kommer att bli vårt livligaste barn?
Nu är du här men vem är du egentligen? Vi vet egentligen bara att du är en pojke, och att du ser ut ungefär som 3-åringen, när hon föddes.
Men sedan? Hur kommer du att se ut när du blir större? Vilka blir dina speciella egenskaper? Vad kommer jag att skriva om dig om några år?
Du är i vilket fall väldigt efterlängtad och vi är så glada att du kom till oss!

Välkommen älskade barn!

Att leva i förnekelse

Jag har i några veckor låtsats att det fortfarande är sommar. Det har faktiskt varit ganska lätt eftersom vädret mestadels har varit soligt med dagstemperaturer runt 20 grader. Jag har gått omkring i shorts och grillat var och varannan dag, och den där höga luften på morgnarna har jag ignorerat.

Igår tog det slut. Man kan helt enkelt säga att jag sprang in i höstväggen. Med en morgontemperatur på 3 grader och en antyda av nattfrost i gräset så gick det inte längre att hålla sommarflaggan högt.
Jag erkänner höstens ankomst och har nu långbyxor på mig för första gången sedan någon gång tidigt i juni.

Jag erkänner också, men bara lite i smyg, att det kanske ändå är skönt att det inte är sommar året runt. Många djur behöver ju en viloperiod under vintern för att "orka med". Kanske behöver vi människor det också?
Förresten var det inte lika roligt och gott att grilla i helgen som det var i början av sommaren. Jag är heller inte speciellt sugen på sill och potatis, som jag älskade när det var midsommar.

Å andra sidan; det är skönt när det är varmt ute. Tänk om det vore maj…

Prinsessan med ärten

Idag petade 3-åringen in en ärta i näsan i syfte att få komma till sjukhuset. Det är nämligen spännande att åka till sjukhuset.

– Blås ut luft genom näsan så att ärtan flyger ut, försökte jag.

3-åringen drog in luft genom näsan och ärtan flyttade sig ytterligare en bit in.
Både min fru och jag försökte med pincett få grepp om ärtan, men den satt för långt in.

Till sist fattade 3-åringen att näsan inte bara går att andas in med utan även ut, och se på rackans; ärtan flög en meter innan den landade.

Trots den lyckliga utgången vill jag ändå rikta ett far ända in i pipsvängen till Astrid Lindgren var hon än befinner sig!

Movement without balls

Jag läste om en domedagssekt. Jag har alltid funderat på vad som får människor att gå med i en dylik sammanslutning. Det måste väl vara en önskan om att höra hemma någonstans; att bli mottagen med en öppen famn, och det vill vi ju alla.
Samtidigt så undrar man om varningsklockor inte borde ringa hos dessa människor, när de får villkoren presenterade för sig:
Ledaren påstod att han var Jesus. Redan här borde ju man dra öronen åt sig och gå därifrån. Uppenbarligen fanns det folk som med ens insåg: ”Jajamen, visst är han Jesus. Lovad vare Gud som har skickat ner grabben en andra gång!”

OK, det fanns en Jesus och han ville ha med folk i någon sorts rörelse. Sedan bjöd "Jesus" dessutom på lite mer information: Han hade anlänt till jorden i ett rymdskepp.

Här får man nog anta att ytterligare några reste sig från kuddarna på golvet, ställde ifrån sig koppen med grönt te och lämnade lokalen.
Emellertid fanns det folk som nickande instämmande. Visst hade "Jesus" kommit med ett rymdskepp. Frälsaren kan ju inte komma med bussen och åsnor rider ju bara turister i Grekland på nu för tiden.

När alla accepterat att Rymdjesus fanns ibland dem och lockade med medlemskap i en sekt så kom den för männen något obehagliga överraskningen. Detta skulle inte bli en sån där sekt där alla nuppade med alla och alstrade barn (nya församlingsmedlemmar) till höger och vänster. Alla skulle leva i celibat. Dessvärre stannade det inte vid det. Männen förväntades kastrera sig. Jag kan se framför mig hur merparten av männen skyndsamt lämnade platsen och sekten.

Men jo, det fanns några som stannade kvar. Bland de döda, för som alltid så slutade detta med massjälvmord, upptäcktes att samtliga män saknade pungkulor.

Det finns en del väldigt knepiga människor…

Det är ändå bara slumpen

Visst har vi alla varit med om det där besynnerliga ögonblicket, då du tänker på en person och ett, tu, tre så ringer han/hon. ”Är det inte läskigt!” utbrister vi fnissande när vi anförtror oss. ”Det är ju som tankeöverföring!”
Eller när vi springer på barndomsvännen i en främmande stad i ett främmande land. ”Det måste vara meningen att vi träffas!”

Konstnären Carl-Johan De Geer avfärdar inte bara religioner i sin självbiografi Jakten mot nollpunkten utan även mysticism. Han ber dig som läsare att vända på resonemanget.
Tänk själv hur många gånger som du tänker på någon utan att den personen ringer. Dra dig till minnes alla gånger då du befunnit dig främmande stad i ett främmande land och de enda människor, som du möter är för dig fullständiga främlingar.
Allt är bara en lång räcka av slumpvisa händelser.

Han är smart, De Geer!

Tröst när det är höst

Nej, hösten är inget bra. Jag ger inte mycket för den höga luften, som en del började tala om för ett par veckor sedan. Nu var den här; den höga luften, och plötsligt var det extra skönt att komma ut på morgonen.
Jag tycker att det är skönt att komma ut på morgonen, när temperaturen är runt 20 grader, vilket skvallrar om en kommande, skön sommardag. Jag gillar när jag kan ta den sista hundpromenaden vid 21-tiden och då gå klädd i shorts och t-shirt utan att känna mig det minsta kall.
Jag gillar förvisso att plocka svamp och dricka te, men det är saker som man kan göra på sommaren också.

Det är på våren och sommaren som jag lever upp. Jag är ju inte en surpuppa som drar mig in i mitt skal under höst och vinter, men jag känner att det är något som fattas, och detta något återvänder till mig i april.

Jag kan tänka mig att längre fram i livet göra något åt detta, men nu är det bara att bita ihop, plocka svamp och dricka te.

Bloggträff!

Nu närmar sig Bokmässan i Göteborg sig med raska steg. Det är en sorts tradition att bloggare träffas i samband med denna mässa. Jag hade velat gå förra året, men eftersom jag var bortrest då så blev det inget.

I år hoppas jag kunna gå och det vore roligt om någon av mina kompisar härifrån kunde dyka upp. Som det ser ut nu så kommer det att finnas ett par alternativ; dels på torsdagen och dels på fredagen.
För mer information – kolla in Bloggträff!

0909090909

Bara för att det är det året, den månaden, den dagen och det klockslaget så måste jag ju göra ett inlägg just då.

Djuriskt gott kaffe

Jag är nyfiken på nya saker, speciellt mat och dryck. Jag är heller inte främmande för att betala lite mer för något som jag kan misstänka är lite godare än det som vanligen bjuds. Det är kanske därför som jag är en sån sucker för gårdsbutiker.

I den väldigt stora och stökiga gårdsbutiken, som kallar sig Ica Maxi hittade jag igår en ny sorts kaffe. Det var ett kaffe från Arvid Nordqvist Classic. (Just Classic lär vara det märket som stockholmare dricker mest. Är det någon som kan bekräfta eller dementera?) Detta kaffe kostade 45 kronor istället för de vanliga sorterna, som låg på 27-28 kr paketet.
Nu lägger ni era huvuden på sned, klipper med ögonfransarna och utbrister: ”Men varför då?”
Jo, detta var Classic Selection Kenya Tatu och är ett så kallat ursprungskaffe, dvs du får som konsument reda på var kaffet kommer ifrån. Istället för att sälja kaffe med endast diffusa ledtrådar om var plantagen/plantagerna ligger erbjuds vi konsumenter kaffe med ursprungsland angett och inte sällan finns även ett rättvisetänkande med.
Jag valde som sagt sorten från Kenya, eftersom paketet så trevligt ut.


Hur smakade det då? Det var faktiskt ett jättegott kaffe; fylligt och med en fin eftersmak. Jag kan absolut tänka mig att köpa fler paket. Dock kommer jag nog att spara det för lite "finare" tillfällen, och inte slösa bort det på en kopp på stående fot i förbifarten.

Jag tog mig en funderare på varför det smakade så gott. Var det vetskapen att detta var ett finare och dyrare kaffe, som var orsaken? Man vill ju inte erkänna för någon eller för sig själv att detta smakar likadant som de billiga märkena för 21 kronor paketet.
Nu vill jag visserligen inte kalla mig själv för kaffeconaisseur, men lite känsla för hur det ska smaka har jag ändå. Varför tilltalade detta kaffe mig? Vad var det i smaken, som fick mig att nicka gillande?
Svaret fanns på förpackningen. Efter det vanliga dravlet om noga utvalda bönor från varma, fuktiga sluttningar hittade jag följande text:

”Det är emellertid urinextrakt från savannens djur, som ger detta kaffe sin härliga, säregna smak.”

Ser man på! Jag läser vidare. Tydligen är det så att man samlar in stänk av urin utmed djurstigar. Sebrakiss utgör merparten av det urin som finner sin väg till våra kaffekoppar (därav sebran på paketet), men även andra djurs kiss finns med:

”Räkna också med variationer över året. När gnuerna vandrar i anslutning till våra plantager under senvintern kommer kaffet att få en om möjligt mörkare färg och fylligare smak, medan perioden maj-juni kommer att präglas av gasellernas brunst, vilket ger ett ljusare och mer lättdrucket kaffe.”
Det stannar inte vid det. Till jul planeras en special edition:

”Lagom till julskinkan kommer Du att kunna dricka Classic Selection Kenya Tatu featuring Masaj.”

Bara det får ju en att längta lite extra till den mörkaste delen av året.

Snart i en kaffekopp nära dig?

Vilken sorts kaffe dricker ni helst?

Man säger inte så längre

Bara ett kort konstaterande idag:
Man hör inte de barska uppmaningarna från gamla filmer med Pippi och Emil längre:

– Och glöm inte att tvätta öron och hals!

Dagens barn klarar det ändå uppenbarligen.

Helig middag

Min granne prästen med familj kommer hit på middag om en stund. Alltså går jag runt och ställer ut små skålar med oblater istället för chips, slår upp vin i små bägare och stänker lite vigvatten här och där.
Korsen vänds åt rätt håll och jag bläddrar i min skivsamling efter något sakralt att spela till maten. Barnen har fått stränga order att inte bruka de få fula ord, som de kan.
Jag har letat förgäves i frysboxen efter lamm. Det blir gris istället.

Nu måste jag leta fram min skolbibel och psalmbok att ställa på framskjutna positioner; lite casual så att den oinvigde (och inte minst den prästvigde) ska tro att dessa böcker konsulteras ofta i vårt hem.
Jag låter också röstsedlar till det kommande kyrkovalet ligga på hallbordet såsom en lite vink om att jag ämnar rösta.

Jag ska också snabbt plugga in några lämpliga fraser i stil med:

– Eller som Johannes Döparen alltid brukade säga…

– Och då inte ens Jesus spottade i glaset så föreslår jag att vi höjer detsamma!

– Visste du att ordet sodomera har en biblisk bakgrund?
(Det vet han med all säkerhet, men det kan ju leda vidare till ett intressant samtal om sodomi bibliska städer.)

Matcitat

Som en liten fortsättning kring barnens mat(o)vanor tänkte jag idag bjuda på tre citat. Alla har samma betydelse, men de blir mer diplomatiska allteftersom.

- Uääck! Det är äckligt!

- Jag är mätt!

- Det här är väldigt gott men jag vill nog inte äta det.

Några meningar om barns matpreferenser

Det som är det godaste som finns den här veckan är äckligt om ett par veckor.

Lök, potatis och grönsaker, som skärs upp på köksbänken är både intressant och gott. När samma det sedan serveras på tallrik vid matbordet så smakar samma livsmedel fruktansvärt.

Lycka är middag på McDonalds.

Blandad mat, dvs rätter med flera ingredienser i är ”farliga”. Spaghetti och köttfärssås funkar alldeles utmärkt (även om köttfärssåsen inte alltid går ner), men lasagne är absolut oätbart.

Man behöver inte alls smaka på allt.

Hur mätt man än är så finns det alltid rum i den runda, lilla magen för lite glass…

Låttexter från 60- och 70-talen

Mattias från Nonsensakuten kommenterade under förra inlägget om Beach Boys texter. Det var ju ganska många låtar som handlade om surfing. Brians lillebror Dennis kom på att det var en bra grej att sjunga om. På var och varannan promotionbild på de tidiga Beach Boys står de och ler och ser sunda och glada ut med surfingbrädor. Dock var det just bara Dennis Wilson som surfade på riktigt.
Det gjorde förresten Dan Ackroyd och John Belushi en rolig sketch om i mitten av 70-talet. Brian själv verkade vara i någon sorts fat-Elvis-period vid den tidpunkten.

Annars var det mest snabba bilar och tjejer som det sjöngs om. Dock hintar Brian ganska tydligt om redan 1963 i In My Room att molnen har börjat hopa sig på himlen:

Theres a world where I can go and tell my secrets to
In my room, in my room
In this world I lock out all my worries and my fears
In my room, in my room



Detta är dock fullt begripliga textrader. Någon som tog steget över från just begriplighet till ordmåleri med yviga penseldrag var Jon Anderson i Yes.
När Yes spelade i Stockholm 2001 berättade Anderson i ett mellansnack att han kvällen innan i Helsingfors hade träffat en kvinna som påpekade att hon inte hade en aning om vad texterna som han skrev på 70-talet handlade om. Svaret blev:

– Neither did I!

Bassisten Chris Squire som säkert klentroget fått många knepiga sångtexter upplästa av sångaren genom åren, bröt här ut i ett så stort gapskratt att han hade svårt att spela inledningen av nästa låt.

Smaka på de här raderna från Roundabout från 1971:

Mountains come out of the sky
and they Stand there

Vad menas? Berg som kommer ut ur skyn och liksom bara står där..?
Det är väl inte ont förtal att tro att både Jons te och cigaretter spetsats med illegala örter inför denna skrivsession?




Här är en liveversion från 1973. Notera att Rick Wakeman på keyboards spelar iförd en silvrig paljettmantel. Hans solo har röstats fram som världens bästa keyboardsolo.
Notera också att Squire kör ett riktigt killer-riff på basen när låten kommer igång.