Varför inte bara en enkel uppsägning?

Jag försöker verkligen gå vidare, både i bildlig och bokstavlig mening, men sättet som jag förlorade min anställning på fortsätter att jaga mig. Jag har blivit av med jobb pga arbetsbrist tidigare, men de senaste månadernas händelser har varit lite speciella. Om man därtill lägger min fd arbetsgivares ovilja till att kosta på mig vidareutbildningar, som kanske hade hjälpt till att få ut mig på uppdrag, så känns det extra surt. Låt oss dock ta det från slutet och fram till idag.

Jag fick beskedet två dagar innan jul. "Det kunde absolut inte vänta", fick jag höra, och sedan fick jag veta att jag var varslad om uppsägning. Det är i särklass den värsta julklapp som jag fått. Tänk er själva att behöva gå hem och berätta det för familjen.

Unionen gick in i förhandlingarna med hög svansföring. ”Så här får det ju bara inte gå till!” En "expert" flögs in från Stockholm. En jurist med någon sorts spetskompetens på området anslöt sig också.
När röken hade skingrats så var villkoren precis desamma som två dagar innan jul. Heja Facket! … Not!

Idag fick jag mig en sista(?) dos besvikelse. Platsen var Trygghetsrådet, där en rekryteringsmässa hade anordnats. Dumt nog var en av företagen på plats det som sparkar folk två dagar innan jul. Jag vet att de behöver folk inom andra kompetensområden, så det i sig var inte så konstigt. Jag hade dock tänkt undvika dem i möjligaste mån, men givetvis var företaget, som jag ville prata med inhysta i samma rum.
Jag sitter och väntade på min tur för en kortintervju och överlämnande av CV, när den fd arbetsgivarens representant börjar en kortare föredragning i andra änden av rummet. Det är det vanliga snömoset om hur himla bra de är och hur roligt det är att konsulta för dem.
När hon är klar så är det en kort frågestund. En pigg kille frågar om de har behövt säga upp några konsulter. Min fd kollega levererar detta svaret:

– Nej, som tur är. Vi har sluppit det.

Jag känner mig så förnedrad som det bara går. Jag överväger att resa mig upp och påminna henne om hur det egentligen ligger till, men vågar givetvis inte. Man vill ju inte utmärka sig som en bråkmakare, ett par minuter innan man ska prata med en som kanske vill anställa en, så jag knyter näven i byxfickan och tänker för mig själv:

– Fan vilka svin ni är!