Låt bli att stå på tå

Jag ska säga vad som är problemet just nu. Ja, inte bara just nu utan ett litet aber som jag dragits med större delen av dagen: Jag har så fruktansvärt ont i vänster stortå.

Jag kan inte påstå att jag tidigare ägnat mina tår någon speciellt större tankekraft. Det kan bero på att de befinner sig så långt från den delen av kroppen som jag tänker med.
”Men det är ju inte sååå långt.” säger ni. ”Ha ha!”, säger jag.

Det kan nog ha börjat för ett par år sedan. Ett litet lätt obehag i vänster stortå uppgraderades till ett litet aj.
Samtidigt så var det just ingen fara på taket. Jag kunde gå normalt, jag hade en kompis med reumatism och han hade verkligen ont i sina leder och jag hade dessutom aldrig hört talas om någon med cancer i tån. ”Jo, han är döende nu. Det började visst i vänster stortå.”
Tvärtom så har det sagts mig, att man kan inte förvänta sig att gå genom livet utan smärta. Nu talar jag inte själslig smärta utan fysisk. Nej, man kan definitivt förvänta sig att gå genom livet utan själslig smärta heller, men det var inte det som tryckte mig idag. I alla fall inte så mycket.
Med ålder kommer också en del krämpor. Skulle man söka för sånt så fick man vara glad om man kom undan med ett hånskratt istället för utskällning: ”Du har lite ont i tån, alltså? Vad i hela vårdköns namn vill du att jag ska göra åt det? Syster, visa ut den är kverulanten! Ta in någon som är sjuk på riktigt!”

Nu har jag emellertid tvingats till att uppgradera mitt aj till ett fy fasen vad ont det gör! Det är smärtsamt att köra in en ajtå i ett bordsben med full kraft. Drabbas dessutom den där tån, som redan innan flaggat för någon sorts skada/kronisk stukning/förslitning, så är det inte alls bra.

Genom min lördagskvällstillvaro vaggar jag fram. Om jag försöker stödja mig det minsta på min på vänster fot största tå, så gör det så in i helvete ont, och det skriver jag fastän jag bor granne med prästgården och fastän jag idag har jammat gospel tillsammans med en av prästfruarna (Nej, kyrkoherden har inte flera fruar. Det finns flera präster i församlingen, och de har fruar. Varsin.) Mer om mina sakrala musikäventyr vid ett senare tillfälle.

Jag tänker lite på hur jag ska uthärda och framför allt hur länge jag ska uthärda innan jag söker för detta. Några dagar? Det hade ju varit fint om jag kunde resa till Sweden Rock Festival utan tåsmärtor. Det är faktiskt en hel del gående och stående på en festival. Hade det inte varit för alla pengar som man lade på skräpmat och öl, så skulle Sweden Rock Festival vara nyckelhålsmärkt. En frisk tå hade alltså varit att föredra.

Med tanke på hur svårt det är att komma till i svensk sjukvård (I alla fall i Västra Götalandsregionen. Grattis till er om ni har andra erfarenheter där ni bor!) så är det mer eller mindre omöjligt att tänka sig att jag skulle få en tid för undersökning, en remiss till en tåspecialist, tid för operation och några veckors rehab på det, så pass snabbt att jag skulle vara fullt återställd ett par dagar in i juni.

Det kan ju självläka… Och om inte så finns det ju värktabletter. Lite tåont har ingen dött av. Ännu.