måndag 18 maj 2009

Jogg eller blogg?

Det finns stunder då jag utbrister HA! Det är när det visar sig att ett sunt liv inte lönar sig. Jag ska inte säga att jag ler skadeglatt när jag läser om amerikanska hälsogurus som joggat sig genom de senaste decennierna för att sedan dö och plötslig och för tidig död i träningskläder. Jag utbrister bara i ett HA!
Tänk så mycket roligt de hade kunnat greja med istället för att lägga en massa tid på att springa runt i fula shorts som smiter åt för hårt och kanske rent utav har den för shorts onödiga och direkt olustiga egenskapen att de glider upp i grenen och stannar där tills man irriterat gör ett hastigt shortsryck för att få dem på plats igen. HA!

Vi skall inte heller glömma Robert Atkins, mannen bakom Atkins-dieten. Han levde som han lärde, men dog 72 år gammal efter att ha halkat på en isfläck och slagit i huvudet. Avsaknaden av kolhydrater i maten hjälpte inte honom ett dugg där. För att dessutom strö… socker(!) i såren spreds ryktet att han skulle ha vägt en bra bit över 100 kg vid sin död.
Man skulle kanske tro att den första att förneka dessa uppgifter vore Atkins läkare. Nu var detta i USA och det var givetvis en hoper advokater med ATKINS stämplat i pannan, som ryckte ut. Robert Atkins höga vikt kunde förklaras med att det fanns stora vätskeansamlingar i kroppen. Det lät skoj, tyckte jag. Han hade druckit stora mängder vatten för att sedan skvalpa iväg ut för att nästan omgående halka på en isfläck. Kanske inte, va?
En sjukjournal som sedermera vaskades fram påstod att Atkins hade vägt 89 kilo. Det är fortfarande mycket för en ganska gammal man som vigt sitt liv åt att få folk att äta rätt. HA!

Vad detta egentligen handlar om är att jag inte gillar att jogga. Jag gillar inte heller att äta rätt. Istället försöker jag äta måttligt av allt. Det lär ju dessutom vara det som på sikt är bäst för både vikt och hälsa.
Jag försöker också promenera så ofta som det är möjligt. Det är avkopplande och man hinner tänka ut en del finurliga saker, när man är på det humöret.
Vem vet, i slutändan kanske min hjärna är svårt anfrätt av Alzheimers när jag är 65. Om jag kommer ihåg det så kommer jag då tacka mig själv för att jag inte joggade bort mitt liv.

HA!

5 kommentarer:

Tesa sa...

Hahaha! Jag vardagspromenerar ju en hel del och hoppas ju drabbas av springsjuka (mår ju så hysteriskt bra sen jag slutade röka) men visst ligger det nåt i det du säger.
Och lagom är bäst påstår de som vet. Jag har bara svårt för att anpassa mig till det där lagom...

IA sa...

Ha Ha nu tycker du allt att du fick till det va..?? Lika skönt som jag kan tycka att en promenad kan vara för både kropp och "knopp" tycker jag en jogging tur likaså kan friska upp! Men i slut ändan så är det ändå lagom av allt som är bäst!´

Majoy sa...

Vad detta egentligen handlar om är att jag inte gillar att jogga. Jag gillar inte heller att äta rätt...

Ha ha vilken skön replik : )

Pseudonaja sa...

Tesa: Någon gång i månaden kan jag inte hålla mig utan mofflar choklad. Annars är jag ganska "duktig".

IA: Jag har försökt jogga under vissa perioder i mitt liv men jag tycker inte att det är njutbart. Jag har inte heller någonsin känt att det är ett måste eller ett gift som en del uttrycker det, att ge mig ut och springa. Jag har alltid fått tvinga mig själv och ibland har inte ens det hjälpt...

Majoy: Välkommen till min blogg! Här får man många *host* fina råd...

paljettenq sa...

Det är lustigt hur det gnagande samvetet dyker upp som krokusar om våren...:)