Läget inför Sweden Rock Festival

Det som tidigare varit ett problem, dvs plats på campingplatsen, löste sig för ett par veckor sedan. Utan kommentarer om alla mina ”handikapp” tilldelades vi en plats.
All öl är också inköpt och finns i säkert förvar i min källare.

Nu har vi ställts inför ett nytt problem. Min bror och jag vill komma ner så snabbt som möjligt för att få en bra plats på campingplatsen (brorsan) och slå sig ner i varsin campingstol och öppna första ölen (båda två)
Nu har en av deltagarna har plötsligt deklarerat att han omöjligen kan komma ifrån innan lunch på onsdag; avresedagen. Det har blivit väldigt mycket att göra på jobbet. Med en myndig stämma likt något som skulle kunna ha kommit från någon i vår föräldrageneration säger han till mig på telefon: ”All ledig tid måste givetvis arbetas in senare.”

Vi har en farbror i vårt gäng!

Här hade det varit läge att säga att husbilen avgår kl 8.00. Be there or be square!

Problemet är att farbrorn har nycklarna till husbilen och kommer att hämta upp oss på det klockslag som han behagar.

Vi har ett par dagar på oss att genom diplomati, övertalning, mutor och hot få honom att ge med sig.

Coverutmaning

Mymlan utmanar dem som känner sig hågade. Jag gör det absolut.

Det handlar alltså om att finna galnaste covern nånsin.

Originalet är den välkända America; en av Simon & Garfunkels stora hits. Det var Paul Simon som skrev den.
Bonusinfo: Denna duo har genom åren haft väldigt svårt för att hålla sams, vilket inneburit långa uppehåll mellan konserter ihop.

Covern görs av bandet Yes. Det är en lååång version, och det dröjer ett tag innan de börjar sjunga. Ge den dock en chans! Den är väldigt cool och låter totalt annorlunda än originalet.
Bonusinfo: Detta band har genom åren haft väldigt svårt för att hålla sams, vilket inneburit diverse medlemsbyten.

Vem som helst av mina läsare är välkomna att hoppa på denna utmaning!

Radiohead - OK Computer

Jag har ganska länge gått och funderat på hur Radiohead låter. Visst, svaret finns ju bara några musklick bort, men jag har ändå inte kommit mig för att kolla.
Skivtipset som jag fått är att deras OK Computer är en bra introduktion. Den skulle också vara den skiva som ligger närmast min musiksmak.

Igår råkade jag springa på den i en affär. Den kostade inte många tior. Jag slog till.

Nu känner jag mig lätt avslagen. Jag har spelat OK Computer två gånger och jag är inte det minsta imponerad. Jag har suttit här och skrivit och lyssnat på skivan, men flera gånger kommit på mig med att längtansfullt sneglat på IQs Frequency som kom med posten tidigare i veckan. Den är grymmebra. OK Computer är inte grymmebra.

Finns det några Radiohead-fans där ute? Ger jag upp för tidigt? Vad bör jag lyssna efter?

iPhone igen

Jag tänkte svara lite på Pysseliten och Tesas kommentarer till mitt inlägg om iPhone häromdagen.

Pysseliten sade: Men du kan svinga den som ett lasersvärd och få den att låta som ett samtidigt!
Jag funderade länge på vad du sa och bestämde mig till sist för att pröva. Nej, den lät inget alls och jag kände mig väldigt fjantig.
Sedan så läste jag att man skulle ladda ner funktionen. Visst hade det varit roligt annars om det hade varit en standard feature men inte mms?

Tesa sade så här: Nu ska jag vara lite tyken och säga så här: Köper man en iPhone bör man ha läst på innan varför man vill ha en. Och då hade du inte kunnat undgå att mms-funktionen saknas. ;)
Men nu talar du till en kille som gör spontaninköp. Jag hade kollat lite vad som fanns, men inte haft en tanke på att försäkra mig om att det skulle gå att skicka mms.

Igår lärde jag mig ett nytt ord. Jag befann mig på Media Markt för att köpa ett skyddande fodral till min fina telefon. Jag kom också på att jag borde ha en ”penna” för att kunna skriva på telefonen. Mina ändå ganska små fingrar tenderar att trycka ner fel bokstav, när jag ska skriva något.
Säljaren förklarade att en mobilpenna heter Stylus: ”Du kan kolla där borta!”
Jag gick bort till hyllan och stod en stund och tittade efter Apples logga. Det syntes inte till. Jag borde ha sökt vidare i en annan affär eller på nätet.
Det hade ju å andra sidan inte varit jag. Istället valde jag ett set om tre stylus, som såg nätta och behändiga ut. Att det stod SonyEricsson G700 på förpackningen avskräckte inte mig. Det måste ju vara samma teknologi så det funkar nog ändå.

Nej, det funkar inte alls. Det är inte i närheten av att funka. Jag har betalat 199 kr för tre oanvändbara stylusar.
Den dumme och hans pengar går snart skilda vägar.

Kalla seriekårar

Nu vill jag ha svar! Den där ankan som springer runt utan byxor men med sjömanskavaj; han heter ju Kalle Anka.

Varför i hela fridens namn säger folk då Kalla Anka?
Kalla är ju en skidåkare och inte en liten kolerisk, tecknad seriefigur i Disneys händer.

Kalla inte Kalle Kalla! Kalla Kalle Kalle!

Liggande hästar

Denna syn mötte mig när jag tittade ut genom fönstret imorse.

Rymdvarelser! Det måste vara rymdvarelser som är på ingående. Är det inte så att det är kor och hästar som drabbas först och oförklarligt lägger sig ner. Alla vet ju att kreatur sover stående.
Sedan är det vi människor som står på tur.

Jag vill inte på något vis skapa panik, men jag packar det nödvändigaste och drar härifrån.

– Nej barn, ni får aldrig mer äta glass!

Ni vet vilken tid på året det är. För er som har glömt eller inte läst föregående inlägg så säger jag det igen: Det är sommar!

Det finns en rad saker som vi förknippar med just sommar: Studentavslutningar, picnic i det gröna (Anita Hegerland sjöng en förfärlig låt som hette Picnic im Grünen. Om den dyker upp på iTunes så backa långsamt bakåt utan häftiga rörelser.), rockfestivaler, bad, sol, solglasögon, krabbfiske och… glass.

Nu har det emellertid dykt upp ett svart moln på glasshimlen. Chalmersprofessorn Göran Petersson förklarar i dagens GP att glass är "direkt hälsovådligt". Han har upptäckt att glass innehåller mycket fett och socker… Oj, liksom.
Luktar det förresten inte väldigt mycket kvällstidning om detta, GP? Ett matlarm och en professor ("expert") som uttalar sig...
Om någon började läsa i hopp om att det blivit någon sorts missförstånd, så grusar Göran alla glassförhoppningar mot slutet av artikeln: ”Den enda konstruktiva lösningen är att sluta äta glass. Glass innehåller ju inte mycket annat positivt, ingen näring. Den är inte bara meningslös, den är direkt hälsovådlig.”

Finns det någon som blir glad av att läsa sånt här? Inte ens hans fru kan tycka att detta är rolig läsning. Hans barn sa nog inte ens hej innan de lommade iväg till skolan. Det var viss risk för trakasserier från klasskompisarna idag.

Timingen kunde inte ha varit bättre/sämre heller. Det var en solig dag på Västkusten och många hade nog kunnat tänka sig att ta en glass. Nu vet vi alla att glass är livsfarligt och dessutom… meningslöst.

Det kan högst handla om minuter nu. Ett uppbåd med arga glassförsäljare närmar sig Göran Peterssons villa. Om han lyssnar noga så hör han även Glassbilens hemska truddelutt, men det är inte en bil som är på väg. Det är hundratals. En skopa fryst rättvisa skall levereras.

Sommar

Nu blommar syrenen i trädgården. Det luktar försommar när jag går ut.

Försommar kan möjligen vara den bästa tiden på hela året. Egentligen är väl hela sommaren min favoritårstid, men jag undrar om inte det är just nu som det är som bäst.
Bladen på vissa träd är fortfarande små och ljusa. I förra veckan kom tornseglarna, som väl är de sista flyttfåglarna att anlända.

Jag tänker att nu har jag hela den härliga sommaren framför mig med långa, soliga dagar och ljumma kvällar och nätter. Jag ser fram mot allt roligt som ska hända: Sweden Rock Festival, Midsommar och lite annat.
Jag tänker också att jag under sommarmånaderna kan unna mig att tänka mindre på jobb och sånt. Det händer ju ändå väldigt lite på arbetsmarknaden innan semestrarna är slut.

Hur som, nu är det sommar!

Att inte skratta åt Schyffert

Jag tittade som alla andra på Henrik Schyfferts show i lördags. Det var bra. Det var bara hans musiksmak som sög. Indie! Bog off!

Jag slogs lite av hur jobbigt det måste vara att vara bildproducent när det är humor i direktsändning. Om man bandar något i förväg så kan man i efterhand klippa in passande publikreaktioner ihop med skämten.
Schyffert säger något roligt – Bild på en skrattande kille. Schyffert säger något väldigt roligt – Bild på tjej som asgarvar så till den milda grad att tårarna rinner ner för hennes kinder.

När det är direktsändning är det en annan femma. Jag gissar att bildproducent tillsammans med kameramän snabbt måste identifiera de mest lättroade i publiken. ”Just det, han i brun kavaj och lila skjorta! Han flinar ju åt allt. Kanske är han lite packad men strunt i det. Återkom till honom nästa gång Schyffert levererar!”

Problemet är att killen eller tjejen som två minuter tidigare skrattade lydigt, kanske inte alls tycker att nästa skämt är kul. Då händer det smått pinsamma att Henrik Schyffert säger något skoj, man hör skratt men när kameran zoomar in på en enskild människa i publiken så skrattar hon inte. Hon bara sitter där och ser lite konfunderad ut. Det ser nästan ut som om hon ställer sig frågan: ”Varför skrattar alla? Det där var väl inte speciellt roligt!”
När samma sak händer en stund senare och mannen i bild gnider sin haka och ser allvarlig ut, så är det jag som ler. Jag kan nästan höra de ilskna kommentarerna i kontrollrummet:

- Fan! Inte igen! Jävla tråkmåns!

Plötsligt har jag roligt både åt föreställningen och åt människor med stenansikten.

Tekniken och jag

Jag har köpt en iPhone. När jag investerar i lite dyrare saker så brukar det alltid bli något som går fel. Här är några missöden genom åren:

• Köper en ny gitarr. Tappar den så gott som omedelbart i golvet. Intoneringen går åt skogen och jag måste lämna in gitarren på service.


• Köper en pedal som ska användas till att slå till och från en gitarreffekt. Man måste trycka två gånger för att något ska hända. Tar tillbaka pedalen till affären. Får till svar att ”det ska vara så".


• Köper en PC samt ett grafikkort. Det tar mig en vecka att klura ut hur det senare skall installeras. Jag gör nästan sönder datorn på kuppen. Borde ha lämnat in den.


• Köper en cd-spelare. Fjärrkontrollen fattas. Går till affären där det man ber mig om ursäkt och ger mig en fjärrkontroll. Väl hemma uppräcker jag att det faktiskt sitter en fjärrkontroll fasttejpad i frigoliten som omger cd-spelaren.

Till denna lista lägger vi nu Köper en iPhone.

Det finns några saker som man anser vara standard på en mobiltelefon. Det är t.ex. bra att man kan ringa med den. Det finns några andra saker som man inte ens frågar om, eftersom det är så basic att man är säker på att telefonen klarar det.
En iPhone kan inte sända eller ta emot mms. Jag tar det en gång till: En iPhone kan inte sända eller ta emot mms!

Jag tror det var fem år sedan jag köpte den första mobilen som kunde ta bilder och skicka. När jag nu 2009 köper detta vrålåk till kommunikationsapparat så klarar den inte av en så grundläggande sak. Jo, jag tycker att det är grundläggande. Eftersom min mamma vet hur man skickar bilder med telefonen så anser jag att det kan kallas grundläggande.
Klarar mms var inte något som jag tittade efter i den tekniska beskrivningen innan köpet, och nu står jag här med en cool telefon men känner mig samtidigt lite dum.

Jag har surfat runt och dels fått en förklaring: iPhone är en amerikansk telefon och i USA är mms inte på långa vägar lika stort som i Europa.
Jag har också fått lite svävande uppgifter från Telia, som i oktober förra året sade sig vara ”nära en teknisk lösning för mms” för sina kunder. Ett drygt halvår senare har just inte så mycket hänt.

Jag tror att jag ska ta och ringa Kundtjänst.

Låt bli att stå på tå

Jag ska säga vad som är problemet just nu. Ja, inte bara just nu utan ett litet aber som jag dragits med större delen av dagen: Jag har så fruktansvärt ont i vänster stortå.

Jag kan inte påstå att jag tidigare ägnat mina tår någon speciellt större tankekraft. Det kan bero på att de befinner sig så långt från den delen av kroppen som jag tänker med.
”Men det är ju inte sååå långt.” säger ni. ”Ha ha!”, säger jag.

Det kan nog ha börjat för ett par år sedan. Ett litet lätt obehag i vänster stortå uppgraderades till ett litet aj.
Samtidigt så var det just ingen fara på taket. Jag kunde gå normalt, jag hade en kompis med reumatism och han hade verkligen ont i sina leder och jag hade dessutom aldrig hört talas om någon med cancer i tån. ”Jo, han är döende nu. Det började visst i vänster stortå.”
Tvärtom så har det sagts mig, att man kan inte förvänta sig att gå genom livet utan smärta. Nu talar jag inte själslig smärta utan fysisk. Nej, man kan definitivt förvänta sig att gå genom livet utan själslig smärta heller, men det var inte det som tryckte mig idag. I alla fall inte så mycket.
Med ålder kommer också en del krämpor. Skulle man söka för sånt så fick man vara glad om man kom undan med ett hånskratt istället för utskällning: ”Du har lite ont i tån, alltså? Vad i hela vårdköns namn vill du att jag ska göra åt det? Syster, visa ut den är kverulanten! Ta in någon som är sjuk på riktigt!”

Nu har jag emellertid tvingats till att uppgradera mitt aj till ett fy fasen vad ont det gör! Det är smärtsamt att köra in en ajtå i ett bordsben med full kraft. Drabbas dessutom den där tån, som redan innan flaggat för någon sorts skada/kronisk stukning/förslitning, så är det inte alls bra.

Genom min lördagskvällstillvaro vaggar jag fram. Om jag försöker stödja mig det minsta på min på vänster fot största tå, så gör det så in i helvete ont, och det skriver jag fastän jag bor granne med prästgården och fastän jag idag har jammat gospel tillsammans med en av prästfruarna (Nej, kyrkoherden har inte flera fruar. Det finns flera präster i församlingen, och de har fruar. Varsin.) Mer om mina sakrala musikäventyr vid ett senare tillfälle.

Jag tänker lite på hur jag ska uthärda och framför allt hur länge jag ska uthärda innan jag söker för detta. Några dagar? Det hade ju varit fint om jag kunde resa till Sweden Rock Festival utan tåsmärtor. Det är faktiskt en hel del gående och stående på en festival. Hade det inte varit för alla pengar som man lade på skräpmat och öl, så skulle Sweden Rock Festival vara nyckelhålsmärkt. En frisk tå hade alltså varit att föredra.

Med tanke på hur svårt det är att komma till i svensk sjukvård (I alla fall i Västra Götalandsregionen. Grattis till er om ni har andra erfarenheter där ni bor!) så är det mer eller mindre omöjligt att tänka sig att jag skulle få en tid för undersökning, en remiss till en tåspecialist, tid för operation och några veckors rehab på det, så pass snabbt att jag skulle vara fullt återställd ett par dagar in i juni.

Det kan ju självläka… Och om inte så finns det ju värktabletter. Lite tåont har ingen dött av. Ännu.

Fler bloggar om Astrid Lindgrens filmer

Jag har ju nosat runt i lustiga anekdoter (Några sanna, andra inte fullt så sanna) om Astrid Lindgren och hennes produktion med viss slagsida åt filmerna. Det finns fler som inte kan glömma de där små söta ungarna, vars tal sällan stämde så där väldigt bra med munrörelserna.

Här är ett bloggtips för er som vill veta mer om vad barnskådespelarna gör idag.
Här kan ni läsa det som jag skrivit om Astrid Lindgren.

Jogg eller blogg?

Det finns stunder då jag utbrister HA! Det är när det visar sig att ett sunt liv inte lönar sig. Jag ska inte säga att jag ler skadeglatt när jag läser om amerikanska hälsogurus som joggat sig genom de senaste decennierna för att sedan dö och plötslig och för tidig död i träningskläder. Jag utbrister bara i ett HA!
Tänk så mycket roligt de hade kunnat greja med istället för att lägga en massa tid på att springa runt i fula shorts som smiter åt för hårt och kanske rent utav har den för shorts onödiga och direkt olustiga egenskapen att de glider upp i grenen och stannar där tills man irriterat gör ett hastigt shortsryck för att få dem på plats igen. HA!

Vi skall inte heller glömma Robert Atkins, mannen bakom Atkins-dieten. Han levde som han lärde, men dog 72 år gammal efter att ha halkat på en isfläck och slagit i huvudet. Avsaknaden av kolhydrater i maten hjälpte inte honom ett dugg där. För att dessutom strö… socker(!) i såren spreds ryktet att han skulle ha vägt en bra bit över 100 kg vid sin död.
Man skulle kanske tro att den första att förneka dessa uppgifter vore Atkins läkare. Nu var detta i USA och det var givetvis en hoper advokater med ATKINS stämplat i pannan, som ryckte ut. Robert Atkins höga vikt kunde förklaras med att det fanns stora vätskeansamlingar i kroppen. Det lät skoj, tyckte jag. Han hade druckit stora mängder vatten för att sedan skvalpa iväg ut för att nästan omgående halka på en isfläck. Kanske inte, va?
En sjukjournal som sedermera vaskades fram påstod att Atkins hade vägt 89 kilo. Det är fortfarande mycket för en ganska gammal man som vigt sitt liv åt att få folk att äta rätt. HA!

Vad detta egentligen handlar om är att jag inte gillar att jogga. Jag gillar inte heller att äta rätt. Istället försöker jag äta måttligt av allt. Det lär ju dessutom vara det som på sikt är bäst för både vikt och hälsa.
Jag försöker också promenera så ofta som det är möjligt. Det är avkopplande och man hinner tänka ut en del finurliga saker, när man är på det humöret.
Vem vet, i slutändan kanske min hjärna är svårt anfrätt av Alzheimers när jag är 65. Om jag kommer ihåg det så kommer jag då tacka mig själv för att jag inte joggade bort mitt liv.

HA!

Kristdemokraterna på bloggtapeten

Trogna läsare av denna blogg vet att jag ibland har skojat lite med KD.

Några som skojar stort med Klisterdemokraterna gör det här.

The Critics skriver om den bloggen här.

In beer we trust

En uppfordrande knackning på dörren hördes. Det var prästen. Det var dags att detaljplanera fredagens resa till Tyskland. Nej, vi ska inte ner och titta på kyrkor eller besöka någon systerförsamling eller liknande.
Prästen, kantorn, ett par killar till och jag ska ner och köpa på oss så mycket alkohol som minibussen mäktar med.

– Vi ska se om vi kan få hem en årsförbrukning, sa prästen.

Det blir ca 100 mil att åka bil under en och samma dag. Jag hoppas att det blir någorlunda trevligt. Prästen gillar ju AC/DC, Yes och en del annan bra band så det finns hopp om bra vägmusik.
För mig blir detta perfekt eftersom jag behöver duktigt med öl med mig ner till Sweden Rock Festival om mindre än en månad.

Gud ske pris!

Serier och signaturer som jag gillade när jag var liten

Här kommer lite nostalgi...


Detta är en av mina favvissignaturer.


Magnum gillade min bror och jag.


Ni som är gamla nog; kommer ni ihåg hysterin kring Dallas?


Bra signatur men själva tv-serien är jag för ung för att riktigt minnas.


Parodin blev väl med tiden mer känd och populär än originalet.


Till sist, är det någon som kommer ihåg den här?

Min stora flicka!

Detta är min äldsta dotter. Då var hon just född och vägde 1365 gram.

Idag fanns det i facket på dagis en kallelse till skolstart. Min lilla, stora flicka ska börja i skolan!

Varför inte bara en enkel uppsägning?

Jag försöker verkligen gå vidare, både i bildlig och bokstavlig mening, men sättet som jag förlorade min anställning på fortsätter att jaga mig. Jag har blivit av med jobb pga arbetsbrist tidigare, men de senaste månadernas händelser har varit lite speciella. Om man därtill lägger min fd arbetsgivares ovilja till att kosta på mig vidareutbildningar, som kanske hade hjälpt till att få ut mig på uppdrag, så känns det extra surt. Låt oss dock ta det från slutet och fram till idag.

Jag fick beskedet två dagar innan jul. "Det kunde absolut inte vänta", fick jag höra, och sedan fick jag veta att jag var varslad om uppsägning. Det är i särklass den värsta julklapp som jag fått. Tänk er själva att behöva gå hem och berätta det för familjen.

Unionen gick in i förhandlingarna med hög svansföring. ”Så här får det ju bara inte gå till!” En "expert" flögs in från Stockholm. En jurist med någon sorts spetskompetens på området anslöt sig också.
När röken hade skingrats så var villkoren precis desamma som två dagar innan jul. Heja Facket! … Not!

Idag fick jag mig en sista(?) dos besvikelse. Platsen var Trygghetsrådet, där en rekryteringsmässa hade anordnats. Dumt nog var en av företagen på plats det som sparkar folk två dagar innan jul. Jag vet att de behöver folk inom andra kompetensområden, så det i sig var inte så konstigt. Jag hade dock tänkt undvika dem i möjligaste mån, men givetvis var företaget, som jag ville prata med inhysta i samma rum.
Jag sitter och väntade på min tur för en kortintervju och överlämnande av CV, när den fd arbetsgivarens representant börjar en kortare föredragning i andra änden av rummet. Det är det vanliga snömoset om hur himla bra de är och hur roligt det är att konsulta för dem.
När hon är klar så är det en kort frågestund. En pigg kille frågar om de har behövt säga upp några konsulter. Min fd kollega levererar detta svaret:

– Nej, som tur är. Vi har sluppit det.

Jag känner mig så förnedrad som det bara går. Jag överväger att resa mig upp och påminna henne om hur det egentligen ligger till, men vågar givetvis inte. Man vill ju inte utmärka sig som en bråkmakare, ett par minuter innan man ska prata med en som kanske vill anställa en, så jag knyter näven i byxfickan och tänker för mig själv:

– Fan vilka svin ni är!

Barnen säger fina saker

Jag anser det väldigt viktigt att man har ett språk. Den som inte klarar av att uttrycka sig hamnar ofta i bakvattnet.
Därför lägger vi ner mycket tid på högläsning för våra döttrar. Det må vara sent men en liten gonattsaga är det aldrig för sent för.
Vi försöker också diskutera ord och uttryck med dem, och intresset för engelska uppmuntras. Det är ju så roligt med språk!

Nu kan jag med glädje meddela att våra ansträngningar har börjat bära frukt!

Tidigare i veckan deklarerade 6-åringen:

– Vet ni? Istället för att säga att nu har jag bajsat så kan man säga nu har jag skitit!

3-åringen är inte sämre:

Jag: Jag har satt på tv:n nu.
3-åringen: Jaha?
Jag: Men skulle du inte se Bolibompa?
3-åringen: Det är skit med Bolibompa.

Viktiga dansbandsfakta

Vikingarnas (förhoppningsvis) sista hit hette
Kan man älska någon med morgonstånd?

Viktig blogg!

Jag avbryter tillfälligt min självvalda bloggpaus för att tipsa om en recension som finns på The Critics. Den tar upp Aschberg och Fylkings långa marsch, som syftar till att dra in pengar åt forskning om prostatacancer.

Min laptop blir en slapptop

Jag har på senare tid känt en viss trötthet inför det mesta inklusive bloggandet. Det finns fortfarande saker som jag får högre puls av, men att skriva här hör nog inte dit just nu.
Jag har varit bortrest i några dagar. Datorn har varit med, men ändå har jag inte känt mig lockad. Det har snarare känts skönt att bara stänga av och strunta i att peta ihop inlägg.

Både bloggandet och bloggaren behöver en energiinjektion.

Mina tankar blir dina tankar växlar ner en aning, går in i depå, slickar sina sår, andas långsammare och blundar lite.