Jobbigt

Jag vill inte låta bitter för i de flesta fall har jag kunnat skaka av mig besvikelserna snabbt. Det kommer ju nya möjligheter och chanser och det som inte blev var heller inte meningen att bli.

Samtidigt konstaterar jag att det har varit fler motgångar än medgångar. Inget glidande in på räkmackor för min del. Inga snabba puckar, där någon säger: ”Det här blir bra. Kan du börja på måndag?”

Jag pratar alltså om rekryteringar, dvs när jag söker jobb. När jag säger fler motgångar än medgångar så menar jag att jag alltid verkar hamna i konstiga situationer. Intervjuare som nästan ger mig en kram på vägen ut, lovar att höra av sig inom kort och sedan blir det tyst; kompakt tystnad. Hör man av dem över huvudtaget så är det först efter att själv ha ringt upp eller mailat. Ibland hjälper inte ens det och jag får gissa vad som gick snett.

Sedan har vi ju det stora it-konsultföretaget i Göteborg som kallade mig till intervju för ett systemutvecklarjobb. Tjejen som intervjuade förhörde mig i 90 minuter i en ton som hade passat på häktet. Mina svar nerifrån skyttegraven bemöttes med suckar och tvivel och när jag gick därifrån var jag övertygad om att jag inte skulle få jobbet, vilket jag kände tacksamhet över.
En vecka senare ringde hon och lät då hur trevlig som helst, men nej; något jobb blev det ju inte.

Vid samma tid blev jag uppringd av ett belgiskt företag med kontor i Göteborg. Kunde jag tänka mig att komma och diskutera en anställning? Jo då!
En väldigt trevlig kille pratade med mig och allt kändes väldigt rätt. På min obligatoriska fråga om vad som skulle bli nästa steg, fick jag svaret att nu skulle han ta sig en funderare på om jag var vidare till nästa omgång, men med en blinkning tillade han att jag inte skulle vara orolig.
En vecka senare kom ett korthugget mail om att de hade valt att gå vidare med en annan kandidat. I samma mail bad han om ursäkt för att han inte ringt mig i detta ärende. Han hade inte mitt nummer… Eniro, din skit! Eniro, din fegis!

Sedan har vi det stora it-företaget i Stenungsund som drog upp mig på tre intervjuer på vardera 90 minuter plus totalt tre timmars restid för att sedan inte svara på mail och mycket hastigt i telefon förklara att ”du inte passar profilen eller så kanske du ändå gör det men vi vet inte hur vi ska göra och du bör kanske ändå fortsätta att söka jobb…” som enda feedback.

Vi har ragatan på det stora rederiet som uppmanade mig att söka en tjänst som hon skulle tillsätta. Hon valde sedan en annan sökande och blånekade att hon ordagrant hade sagt: ”Jag skulle bli mycket glad om du sökte det här jobbet.”
Till och med HR medgav i efterhand att hon klantat sig men något jobb blev det inte.

Nu väntar jag på besked efter en mycket lyckad intervju. Vi är nu en vecka efter den dagen då jag absolut allra senast skulle få ett besked.

Det är inte meningen att jag ska arbeta.

En sak till: Jag är lika jävla kaffesugen som ett helt lass med kärringar på bussutflykt.