Sjuk

Det finns situationer då det är läge för att bli sjuk. Det kan t.ex. vara när man är hemma och inte har något akut som måste ordnas på jobbet dagen därpå. Helst ska det vara en dag då man är helt ensam hemma hela dagen för att få störst chans till lugn och ro. Är man riktigt sjuk kan det dock vara bra om någon är hemma för att kunna hämta saker som tidningen, en kopp te, laptopen och lite andra saker som kan få dagen att bli någorlunda acceptabel. Sedan finns det ju dom dagar så man bara ligger i koma och bara vill vara ifred.

Här följer ett par exempel, tagna ur min verklighet, när det inte är läge att bli sjuk.

Exempel 1
I söndags var jag, som läsare av denna blogg vet, i Stockholm över dagen på bröllop. Det skulle komma att sluta i katastrofens tecken, om man så säger. Dock inte av tidigare befarad anledning.

Jag trodde verkligen inte att yngsta dottern hade vinterkräksjuka. Ok, hon kräktes ett par gånger på fredagskvällen och sedan ytterligare en gång på lördagskvällen, men var pigg och på bra humör under lördagen. När man få vinterkräksjuka så blir man ju för tusan helt utslagen, men hon skojade på som vanligt. Till råga på allt så var vi på barnkalas under lördagseftermiddagen. Vad jag eventuellt såg till att min dotter delade med sig av där sorterar in under brott mot mänskligheten...
Till saken hör att hennes storasyster ofta hade enstaka kräkningar strax efter sänggående i samband med förkylningar. Antagligen svalde hon för mycket slem och spydde sedan upp det. Då yngsta dottern varit förkyld i ett par veckor så trodde jag att det var en repris av vad storasyster brukade göra.
Därför var det utan farhågor som jag lämnade över till barnvakten, min mamma, på söndagsmorgonen och flög till Stockholm.

Allt gick bra till att börja med, ja över förväntan. Själva dopet var det roligaste jag varit med om i en kyrka. Då pappan har grekiskt påbrå var det en grekisk-ortodox ceremoni med mycket inlevelse, långa haranger med mässande på gammalgrekiska, rökelser, dopp av hela barnet förutom huvudet, rökelser, klippandet av en hårlock från barnets huvud, klädbyten (Varken präst eller barn hade samma kläder på sig, när allt var färdigt. Dom bytte dock inte med varandra, bör kanske tilläggas.) Efteråt fick vi dessutom veta att en anledning till att det hade varit en lång ceremoni var att den lilla hade konfirmerats också. Det var en rolig, stämningsfull och vacker tillställning!

Det var efter den fantastiska, grekiska buffén på den trevliga kvarterskrogen som saker och ting med ens blev mycket obehagliga. Lagom till när ringdansen kom igång till musik från hemlandet började det kännas lite olustigt i största allmänhet. När sedan någon sa att nu blir det kaffe och tårta så visste jag med ens att jag inte skulle ha. Jag började kallsvettas och det snurrade i skallen och magen… magen kändes inte bra. Jäklars!
En ström av tankar for genom mitt huvud. Hur många människor hade jag inte skakat hand med? Hur många hade jag inte kramat? Men inte hade jag väl rört barnet? Jodå, henne strök jag över kinden. Jäklars!
Det är också en väldigt speciell känsla att veta att man det är flera timmar, en flygresa och en stunds bilkörning mellan mig och sängen. Det fanns ju ingen chans att stanna i Stockholm. "Ehm, jag har vinterkräksjuka. Kan jag få sova hos er?" Knappast…
Vi gjorde en snabb sorti från festen och fick tag i en taxi. I bilen ut till Arlanda satt jag med händerna hårt kramandes en påse.
Väl inne på flygplatsen placerade jag mig strategiskt nära en toalett och väntade… och väntade… och så! Tvi vale!

Efteråt känns ju allt lite bättre för en stund och som tur var så var det dags för boarding också. Ungefär halvvägs kände jag hur oron i magen tilltog igen. Inte långt därefter kom spännfastsäkerhetsbältet på igen och jag funderade på hur det skulle bli nu om jag skulle behöva spy igen. Skulle jag sitta kvar på min plats och nyttja en spypåse och vomera inför en nära nog fullsatt kabin, eller skulle jag trotsa skyltar och flygvärdinnor och rusa in på toaletten?
Jag klarade mig faktiskt. När vi tog mark så tog magen ett skutt men jag lyckades hålla igen. Det kändes som en evighet innan vi rullat fram till gaten och vi blev avsläppta. Jag försvann till närmaste toalett och pratade i porslinstelefonen igen.

Jag klarade bilresan hem också även om det var en resa som var mindre lämplig. Jag var nog inte helt i form för att köra bil.

Sju timmar efter att jag börjat må dåligt så rasade jag i säng. Där låg jag hela dagen efter och ytterligare en dag. Idag är jag på jobbet, vilket osökt för oss till:

Exempel 2
Ja, eftersom jag kände mig i hygglig form så kunde jag inte med att stanna hemma en dag till utan åkte till jobbet imorse. Nu sitter jag är och känner mig yr och svagt illamående. Jag tror väl inte att jag kommer att spy men det känns ju lagom skoj att jag är här och smittar ner ännu fler. Jäklars!
"Ska du med och luncha?"
"Öh, nej tack."

Om en stund ska jag ju dessutom köra bil igen och nu är det i rusningstrafik och inte på trafiktomma vägar som häromnatten.
Jag vill ligga i min säng nu!

Ett doftattentat

Jag har ormar hemma. Det jämte musiken är mitt största fritidsintresse. Ormar måste äta ibland. För det mesta ger jag som möss och ibland kyckling. Jag använder enbart dött foder. Det är en myt att man måste ge ormar levande djur.

För några år sedan skulle familjen fira jul i Skåne. Samma dag som vi skulle åka kom frun hem med fem ännu ej utslagna hyacinter. "Det kommer att blomma lagom till vi kommer hem och vi kommer känna den underbara doften när vi öppnar dörren."

När vi sedan kom hem den 27 december och öppnade dörren…
Jag kan inte med ord göra den stank som slog emot oss rättvisa. Det luktade död och förruttnelse. En sekund senare insåg jag var lukten kom ifrån.
Jag hade samma förmiddag innan vi åkte till Skåne tagit fram fem möss ur frysen och lagt dom på en tidning ovanpå en ljusramp i ett av terrarierna. Tanken var att dom skulle ligga där och tina och sedan skulle jag mata mina skyddslingar innan vi åkte. Jag hade glömt mössen totalt.
Inne i ormrummet var stanken så tät att ögonen tårades. Där på tidningen låg fem möss. Dom hade jäst upp till nästan den dubbla storleken och såg ut som pälsklädda klot.
Snabbt fick jag ner eländet i en påse som jag omedelbart gick ut och slängde.

Det behövdes tre timmars idogt vädrande innan man kunde ana att det faktiskt stod fem blommande hyacinter i lägenheten.

Körkortsbild

Detta blev ett långt inlägg. Det finns faktiskt en röd tråd också, även om den är svår att följa. Det finns en röd bildtext. Den är lätt att hitta.
Inlägget handlar om min körkortsbild. På vägen dit tar jag omvägen via terrorism – då och nu samt Posten. Ha tålamod, till sist så knyter jag ihop säcken.

Tidigare i höst fick jag ett brev från Vägverket, där jag ombads förnya mitt körkort. Jag skulle skriva min namnteckning på en streckad linje och skicka in en nytagen bild. Mer om det strax…

På större delen av 70-talet och första åren av 80-talet var dåvarande Västtyskland svårt ansatt av Rote Arme Fraktion, RAF. Det var en terroristgrupp på vänsterkanten. I Sverige kallades RAF för Baader-Meinhof-ligan, uppkallad av två av sina grundare. Med kidnappningar, bankrån och mord spred man skräck och drev Västtyskland ganska nära till att bli en polisstat.
Det var också terroristernas mening; att hetsa staten att begränsa den vanliga medborgarens rättigheter och frihet så långt att det skulle komma en folklig resning till stånd och ur den revolutionen skulle en socialistisk stat bildas.
Som en parantes kan nämnas att på samma sätt arbetar muslimska terrorister idag. De har ingen illusion om att med militärt våld kunna besegra västmakterna. Istället begår de diverse grymheter i islams namn för att på så vis försämra livsvillkoren runt om i världen för muslimer i största allmänhet. I takt med fler attentat kommer "vanliga" muslimer att komma i kläm i jakten på terrorister. Slutligen, hoppas man, kommer muslimer att resa sig och störta de korrupta regimerna i Mellanösten och de ogudaktiga regimerna i väst. Sedan kommer ett världsomspännande kalifat bildas med mullor vid makten, sharialagar med offentliga steningar och halshuggningar m.m.

Hmmm, nu gled jag ifrån ämnet en aning. Det jag skulle komma till var att som besökare i Västtyskland på 70- och 80-talen så var det svårt att undgå efterlysningsaffischerna, Fahndungsplakat, på RAF-terrorister. De fanns bl.a. vid gränskontrollerna och på postkontor. Med gryniga bilder efterlystes dessa missledda våldsverkare med löften om "hittelön" för tipsare.

Nej, jag är inte med här!

Det jag skulle komma till var att jag fick en Fahndungsphoto-flashback när jag fick mitt nya körkort i veckan. Eftersom jag inte fick någon ordning på min skrivare därhemma så skickade jag in bilden digitalt till ett företag för kopiering på papper. Tillbaka kom en serie bedrövligt mörka bilder. Först trodde jag att en bild av dom med säkerhet skulle bli ratad av Vägverket, men efter att ha läst igenom villkoren så beslöt jag mig ändå för att göra ett försök. Det stod ju faktiskt att bilden skulle vara "jämnt belyst" och det kunde man inte klaga på. Bilden som jag postade till Vägverket var verkligen jämnt belyst (eller bristen på belysning var jämn…)

Jag hade nästan väntat ett fy-skäms-gör-om-brev till svar men bara några dagar senare landade en avi med texten att mitt nya körkort var färdigt att avhämtas på posten.
Ja, på Posten! Den finns faktiskt fortfarande och inte bara i form av brevsortering och brevbärare utan som kontor. Det handlar då uteslutande om en inrättning som heter Posten Företag, dit även privatpersoner tydligen vänder sig för att få ut sina körkort.

Jag kan inte säga att jag saknar Posten. Det blev ju ett ramaskri när alla kontor skulle läggas ner. Nu skulle vi "tvingas" till ICA-butiken för att hämta våra paket och köpa våra frimärken. Oj, oj, oj!
Fast när jag tänker efter noga så saknar jag Posten lite. Det fanns få ställen där man som kund blev så dåligt behandlad att det nästan kunde kvala in som någon sorts bisarr underhållning. Det är ju synd att säga att man med värme minns den glada, serviceinriktade personalen. Allt som oftast var dom ju ganska få i förhållande till oss som stod med nummerlapp och väntade. Det borde kanske ha motiverat de buttra kassörerna att jobba på lite extra. Jag har snarare minnen av att de kunde sitta och räkna frimärken eller prata med varandra medan man stod där och väntade. Jag är glad över att slippa det.

Ha ha, jag förlorar mig i ännu en lång parantes. Nåväl, när jag fått det gamla körkortet makulerat och det nya i min hand så log jag. Det gjorde jag dock inte på bilden. Någon halvduktig på Photoshop på Vägverket hade gjort ett försök att lätta upp mitt mörka foto. Man hade dock lämnat ett område runt munnen mörkt, vilket fick det att se ut som att jag hade en tredagars skäggstubb, fastän jag var nyrakad vid fototillfället. Dessutom ser jag allmänt bister ut, vilket jag inte gör på originalfotot. Min neutrala min har försvunnit och ersatts med samma sura uppsyn och mörka blick som de tyska terroristerna visade upp på sina bilder.
Oh well, om tio år får jag en ny chans…

Jag säger saker som får folk att tystna

En kollega pratar om sin tonårsson. Det är den stolte fadern som håller låda. Jag lyssnar artigt.

Kollega: Grabben står helt klart med båda benen på jorden.
Jag: Va bra!
Kollega: Ja, skulle man likna honom vid en figur i Bamse så skulle det vara Skalman; lugn och trygg.
Jag: Själv ser jag mig mer som Lille Skutt; rädd och neurotisk.
Kollega: …



En kollega gifte sig under sensommaren. Häromdagen kom det tackkort till avdelningen med anledning av någon present som vi samlat in till. På kortet är en bild på de lyckliga tu när dom ligger ner i gräset. Himlen är fantastiskt blå med några lätta moln. Påminner lite om en Simpsonhimmel.

Kollega: Titta en sån himmel. Fantastisk! Beställde dom den innan?
Jag: Ja, eller så Photoshoppade dom in den efteråt.
Kollega: Ja, kanske det (Skrattar försiktigt)
Jag: Vet du vad som hade varit skitroligt?
Kollega: Eh, nej?
Jag: Jag lånar kortet lite och scannar det. Sedan så tar jag in det i Photoshop och fyller himlen med svarta åskmoln och blixtar. Hmmm, jag kan nog hitta ett svampmoln från en atombombsexplosion och lägga in också. Sedan sätter jag den nya bilden över den riktiga.
Kollega: ...

önskar köpa...

Det här tramset skrev jag en gång till en kompis som skulle sälja några tuppkycklingar...


Bästa frk Edvardsson,
Jag tänkte att jag skulle lägga ett bud på dina präktiga tuppar.
Först vill jag bara försäkra mig om att de är kastererade. Jag har nämligen en hygglig samling höns och vill inte ha fler just nu.

Som barn hade jag en talande tupp. Den kunde improvisera ihop små berättelser och hålla tacktal efter finare middagar. Tror du att dina tuppar skulle gå att träna upp till detta? Jag tror ju inte på underverk men kanske man kan hoppas på några barnkammarrim till att börja med?

När jag ändå har din uppmärksamhet; skulle du vara intresserad av en kollektion som jag kommer att lansera inom kort: Kläder för fjäderfän. Då mina hönor ofta ser lite kylslagna ut under den kallare delen av året, har jag nu tagit fram kläder åt dem.
Bl.a. kommer jag att tillverka och sälja en chic businessdress för stadshönan i karriären, en skjorta och byxor för gåbortstuppen samt en sparkdräkt för den nykläckta kycklingen.
Kanske kunde några hönskläder kunna läggas emellan som en delbetalning av tupparna?

Jag hoppas på ett snabbt svar.

Befjädrade hälsningar,
Gideon Fornborg
Tuppvän

Going for that great gig in the sky

Några minnen skrivna av mig så här när en dag då skymningen sänkte sig tidigt.

Så mycket roligt vi hade tillsammans. De första åren på jobbet och sedan några år i samma band. Vi spelade båda gitarr. Han köpte en halvakustisk Epiphone av samma modell som John Lennon spelade på. Jag retades och kallade det för gubbgitarr. Uffe bara skrattade. Dock hade han en Hughes-Kettner förstärkare som jag var avundsjuk på.

Jag minns hur vi inför vårt sista gig hade hjälp av en sorts festkonsult. Han hade den käcka idén att vi skulle avskärma en del av festtältet och rigga scenen där bakom. Sagt och gjort.
Vid 16-tiden på eftermiddagen gled vi in, inspekterade scenen och gjorde soundcheck (Precis som ett ”riktigt” band.)
Sedan satt vi i vårsolen på utsidan och drack en öl, pratade och skojade. Spelningen närmade sig och Ulf blev lite inåtvänd. Nervös? frågade jag. Mmmm, sa han. Äsch, nu går vi in och har roligt.

Ulf hade en idé om att vi skulle förstöra festfixarens upplägg. Det var nämligen ett stort tygstycke som dolde scenen. På en given signal skulle det åka i golvet när magneterna som höll det på plats släppte. (Klassisk rockentré) ”Och då ska ni fan stå där och börja spela!” Det lät som om han hade haft en traumatisk upplevelse med det upplägget tidigare.
Detta måste ha satt igång fantasierna hos Ulf: ”Istället för att vi står där och börjar spela så kan jag sitta där själv på en stol, iklädd morgonrock och ätandes på en hönökakssmörgås med skivad falukorv på.” Vad han fick det ifrån vet jag inte, men jag skrattade så att jag fick tårar i ögonen. Det var väl sättet som han sa det på också.

Sedan stod vi där i mörkret och log nervöst mot varandra. Signalen kom, jag tog första ackorden på ”Ring, ring” (Sator-versionen) och ridån föll. 150 festsugna människor stirrade på oss för att sekunden efter börja dansa och sjunga med.
Vi gjorde vårt bästa gig den kvällen. Alla hade roligt; både publiken och vi. Det skulle med tiden visa sig att det var vårt sista gig också. Bra så…


Ulf 1957 – 2007

Ett möte

Jag fick med mig en låda hemifrån med falukorv och potatismos. Det såg så fruktansvärt trist ut att jag var tvungen att gå ner i matsalen för att komplettera från salladsbuffén.
En främmande kvinna stod bredvid mig vid salladsbordet i matsalen.

Främmande kvinna: Gillar du selleri?
Jag: Eh, ja sådär.
Främmande kvinna: Jaha, nej jag bara undrar. Min man gillar inte selleri.
Jag: Ok…

Min dag

8.05
Anländer till jobbet. Slår på datorn.

8.15
Chefen kommer förbi och meddelar att veckomötet är inställt. Tydligen är det ett annat, viktigare möte samtidigt, "men du behöver inte gå på det." Är jag ledsen över att bli exkluderad? Är jag ledsen för att jag inte får gå på ett viktigt möte?
Nej du! Jag håller masken och säger något om att jag har så mycket att göra så att det kanske var lika bra då. Inombords så dansar jag en liten jigg. Gåt tillbaka till mitt skrivbord.

8.20
Går och hämtar ytterligare en kopp te. Slösurfar.

9.20
Kollar i inboxen. Tomt som i kyrkan.

9.30
Går ut i lunchrummet för att hämta kaffe. Där sitter den enda kollegan som vet att jag ska på jobbintervju idag.
Elak kollega: Hej där! Skulle inte du på intervju idag?
Jag: Ja, klockan 13 så är det dags.
Elak kollega: Men du ska väl inte ha dom kläderna på dig?
Jag: Håll käften!

Pågående förmiddagsprojekt
Försöker ringa herr Ring-mig-imorgon-för-då-sitter-jag-på-kontoret ett flertal gånger. Jag vill göra affärer med honom som kommer att ryka på cirka 150 000. Han trycker bort mitt samtal samtliga gånger. Måste vara skönt att ha så mycket att göra att man kan tacka nej till jobb.

11.01
Läser på om det andra företaget. Man vill ju inte komma helt oförberedd. Samtidigt så känner jag mig inte så taggad och sugen som jag borde vara när jag gå på anställningsintervju. Känslan från 9 februari då jag var på intervju på det stora IT-företaget kommer tillbaka. Då var vi mitt i en budgivning på ett hus. Jag kom dåligt förberedd och hade tankarna på annat håll. Den intervjun är nog den sämsta som jag gjort, och det blev ju inget jobb heller.
Nu har jag en massa annat som jag tänker på och jag känner mig nästan distraherad av att vara föremål för deras intresse. "Inte nu!" vill jag säga, men jag måste gå dit och åtminstone verka intresserad. Det kan ju vara ett riktigt bra jobb som dom har på gång.

11.45
Herr Ring-mig-imorgon-för-då-sitter-jag-på-kontoret svarar i telefon! Han skickar en offert.

13.00-14.00
En bra intervju! Jag blev sugen på att jobba där. Trevligt folk och intressanta arbetsuppgifter. Till skillnad från intervjun i februari så verkar dom vilja ha mig och letade aktivt anledningar till att anställa mig. Jag har passerat genom personlighetsnätet, vilket var det finmaskiga, och är vidare till nästa omgång då vi kommer att snacka teknik. (Gulp!)

14.25
Tappar en Mentos i bilen på väg tillbaka till Företaget. Kan inte hitta den efter att ha parkerat. *Snyft*

15.05
Tillbaka vid mitt skrivbord. Skriver blogg…

Klädsel på jobbet

Jag har funderat lite på hur folk klär sig här på jobbet. Det finns en dress code men i ärlighetens namn så har jag ingen koll på den. En sak vet jag dock och det är att jeans inte är tillåtet. Jag har jeans nästan varje dag. Det har många kollegor här också.

Jag har kommit fram till att klädseln är en liten indikator på hur säker man är på sig själv och sin position. Vi har ett gäng som klär sig som uteliggare; mysbyxor (lätt smutsiga), kofta och träskor. Om man klär sig på det viset så måste man vara mycket trygg i sig själv. Med tanke på att dessa människor arbetar med stordatorer, så kan man förstå att dom sitter säkert. Det finns inte så många längre som kan den tekniken. Antagligen så skriver dom vid löneförhandlingar en summa på en lapp och lämnar över till chefen, och så blir det så.

I andra änden av spektret så hittar vi dom som alltid går i kostym och slips (eller dräkt om man är tjej). Detta är karriäristerna, som utåt ger ett självsäkert intryck men förmodligen sover sämst av alla här. Varför då chansa med kläderna? Bäst att klä sig som om man redan befann sig i företagstoppen.

Jag befinner mig någonstans i mitten då…

jag har tourettes light?

Sakta börjar hjulen snurra här på Företaget igen. Det verkar som att projektet som jag trodde var nerlagt, och därmed min applikation, faktiskt lever vidare. Nya möten är bokade och senare i höst kommer hela jäkla koncernen använda skiten. Moahahahaha! *grips av storhetsvansinne* Jag känner för att sätta mig vid en kyrkorgel, spela något ödesmättat och sedan utbrista "They told me I was crazy, but look at me now!" följt av ett hysteriskt gapflabb.

Med tanke på hur lite det var att göra igår så borde jag ju åtminstone ha klarat av att sköta dom få grejor som skulle göras… Inte då!
Privat har jag arbetat med ett bildgalleri från en utflykt med reptilföreningen. Igår eftermiddag skickade jag länken till en kär vän. Samtidigt arbetade jag med ett bildspel med den nya produkten och innan jag gick hem skickade jag nöjd länken till beställaren. Det blir trevligt att få lite beröm när jag kommer imorgon, tänkte jag.
Ja, ni har ju redan gissat det. I inboxen dök ett mail upp för en stund sedan:
"Hej o tack.

Vilken tur att jag inte har ormskräck...? är du med på någon av bilderna där?"

Nu skrattade jag hysteriskt och samtidigt lite lättat. Det finns ju länkar som hade varit värre att skicka till Public Affairs på Företaget…

Gårdagen rundades av med ett styrelsemöte i bostadsföreningen. Det var inget speciellt intressant som togs och jag satt mest av tiden. Jag slutar ju snart så det är svårt att känna sig engagerad. På slutet berättade vår sekreterare att två grannar nyligen dött. Det var nyheter för mig och jag var naturligtvis tvungen att fråga vilka det rörde sig om. Den ene visste jag vem det var men den andres namn sa mig inget. (Vi bor i ett stort hus; 105 lägenheter.) "Han bor i 5:an på bottenvåningen", hjälpte kassören till. "Inte nu längre!" hörde jag mig själv säga.
Inte nog med det, när sekreteraren sedan tog till orda och föreslog att vi skulle skicka 500 kr till Cancerfonden till vår grannes minne så fumlade hon till det med siffrorna och sa 500.000 kr istället. Jag frustade till av skratt. Vad är det med mig egentligen? Skärpning! Fast tanken att vi, en bostadsrättförening, skulle lägga en halv mille till minnet av en granne var ganska kul…

Premiär

Hej alla! Eftersom jag är en kille som lever mycket i det förflutna så inleder jag mitt bloggade med att publicera en sak som jag skrev igår. Så kommer det att bli här i fortsättningen också; jag ska varva aktuellt med sånt som jag skrivit genom åren. Enjoy!

Så var det torsdag. På torsdagar har vi teammöten. Varannan vecka har vi långa teammöten och varannan är det korta. Idag var ett kort möte. Det kändes bra. Det är illa nog med korta möten och ett rent helvete med långa möten. 95% av det som sägs rör mig inte och jag bara längtar därifrån. Idag var det som sagt ett kort möte OCH en sak som rör mig kom upp. Projektet, för vilket jag har byggt en applikation under vintern och våren, läggs ner. Jag är lite förvånad över min reaktion. Jag borde vara besviken när det roligaste jag har gjort sedan jag började på Företaget antagligen inte kommer att användas alls. Istället känner jag mig lite fnissig. Det är förvisso inte helt kört. Planen var att applikationen skulle användas av Företaget worldwide och det är bara vår division som har beslutat att lägga ner det. Jag får ta och ringa min beställare och höra vad hon säger.

Företaget är ett festligt ställe fyllt med en massa festliga personer… not. I och för sig finns det faktiskt en del roliga människor här. Träffar man en sån så är det med största sannolikhet en konsult eller någon som bara varit anställd en kortare tid. I väggarna sitter nämligen något som gör alla som blir här för länge till en sorts grå, trista, snävt tänkande människor. För vissa tar det ganska kort tid att anpassa sig. Jag har kollegor som är 7-8 år yngre än vad jag är och dom har redan förvandlats till farbröder och tanter. Dom klär sig i kostym och dräkt, älskar att gå på möten, andas regler och paragrafer och vederkvickas av den gigantiska byråkratin som finns här. För ett halvår sedan tejpade någon upp en nyckel på den gemensamma anslagstavlan på vår våning. Bredvid stod det: "Upphittad nyckel". Dagen efter lade jag till texten "Återfås mot beskrivning". Jag trodde att mitt lilla tillägg skulle vara raderat samma dag. Det och nyckeln sitter fortfarande uppe. Det säger en del om stället som jag arbetar på.

Imorse kom nyheten att världstenoren Pavarotti har dött. Av operakännare har han hållits för den främste tenoren sedan Jussi Björling så det är en gaaaanska stor nyhet att han nu har tagit sin sista ton. Klockan är 07.00 och Ekot sänds på radion. Man inleder med att säga att Sverigedemokraterna inte är speciellt aktiva ute i de kommuner där man fått platser i kommunfullmäktige. Tydligen är det få motioner som har lagts fram. En sverigedemokrat från Upplands Väsby intervjuas. Han heter, precis som alla manliga sverigedemokrater något som slutar på y; Jimmy, Sonny, Ronny, Kenny, Conny osv. Han berättar att det tar lite tid att komma in i arbetet som kommunpolitiker. DÄREFTER berättar man på Ekot att Pavarotti är död. Jojomen, det gäller att prioritera…