Kaukura igen

Jag har redan sagt till mina arbetskamrater att jag kommer att vara borta resten av dagen, eftersom att jag har två möten i en annan byggnad i en annan del av Företaget.
De två mötena går i expressfart.

Kund: ”Hej, det här är vad du ska göra. Några problem med det?”
Jag: ”Nej då, du har det klart senast onsdag.”

Rådvill står jag sedan ute på parkeringen och undrar hur jag ska göra nu. Fast jag ljuger; jag är inte alls rådvill. Jag har redan på vägen ut bestämt mig för att nu bär det av hemåt.
Huset som jag går in i är alldeles tyst. Jag tar ett par kex med ost och sätter mig framför datorn. Drömmer mig bort.

Bilden är även den från Kaukura. Familjen som jag hyrde rum av tog mig med på fisketur till andra änden av atollen. Det var en dryg timmes resa genom lagunen med snabb motorbåt, så då förstår ni att det var en ganska stor atoll.
När det skymde tog jag en tur på egen hand. Jag tog några bilder på palmer och solnedgång i ett försök att fånga söderhavsdrömmen på bild.

Här nedan ser ni Kaukura lite från ovan.

"Äkta"

På jakt på ny dator som jag är, läser jag reklambladet från El-Giganten. Deras datorer levereras alla med äkta Windos Vista. Ja, vad annars? Om man köper datorn på Siba, får man en crackad version av Windows Vista då?

Det är lite som det står i bagerierna: "Vi har äkta grädde i våra semlor!" Oj, en sån tur! Rakskum hade ju inte smakat något vidare ihop med vetebulle och mandelmassa till kaffet.

Tänk om fler branscher tog efter denna typ av marknadsförening.

Resebranschen:

"Åker du med oss från Göteborg till Stockholm så reser du med ett äkta tåg."

"Bokar du din resa med Fritidsresor så bor du på ett äkta hotell."

Musikbranschen:

"Köper du din gitarr på Musikbörsen så levereras den med äkta strängar."

Byggbranschen

"Vi på Smålandsvillan bygger endast äkta hus."

"Skanska bygger äkta broar"

Adoption

"Äkta barn från Korea"

IT-konsult

"Vi på Mandator har äkta IT-konsulter"

Livsmedelsbranschen

"Våra kotletter kommer från äkta svin"

Nöjesbranschen

"Ikväll uppträder den äkta Carola." (Tyvärr…)

Kaukura

Jag har under veckan suttit och scannat lite diabilder till en kompis som behövde låna lite ormbilder till ett föredrag. Jag passade på att scanna några bilder från mina resor.
Jag hittade några bilder från Kaukura, en atoll i Franska Polynesien i Stilla Havet.
I detta hus bodde jag i en vecka.

Is anyone really gone?

We never can remember all the lives we've lived before
The days decline in number, slip the ropes away from shore
Whenever Heaven calls us there's regret and compromise
And in another distance lies a past unrealised
Where are you now? Who are you now?
Is anyone really gone?

Detta är bara så vackert. Det är en text av Peter Nichols i IQ. Låten är också väldigt bra. Om ni inte av någon speciell anledning har den så går det att ordna… Guiding Light heter den.

Av en händelse så hade jag en diskussion med Hövdingen om livet efter, om det nu finns något sånt. En kort tid därefter upptäckte att den här texten rörde vid ämnet och det vi pratade om. Ren tillfällighet, men intressant.


Guiding Light
The eyes that see, the lips that tell no tales
Nobody's guest, dressed like a mannequin
Put out to sea before the ship had sails
I have always dreamed that somewhere in your heart
There's a guiding light still shines
For our lives and times we should have spent together
But we passed each other by like seasons out of time

Easter you left, changed more than anyone
I asked you why, you told me, 'Just because'
Nobody guessed, under your influence
The man I am is not the man I was

We have lived our lives across this great divide
I couldn't make you change your mind
And we almost glimpsed a promise of forever
But we passed along the way like seasons out of time

Sometimes everything is hard to bear
Let go, following without a care
Still now, though it's hard to understand
We built on shifting sand

Somehow memories are more than this
Set free only with a deathly kiss
And now when the restless hour is high
A million stars go by

We never can remember all the lives we've lived before
The days decline in number, slip the ropes away from shore
Whenever Heaven calls us there's regret and compromise
And in another distance lies a past unrealised
Where are you now? Who are you now?
Is anyone really gone?
In all the world, in all this space, the race is run

I have always dreamed that somewhere in your heart
There's a guiding light still shines
For our lives and times we should have spent together
But we passed each other by like seasons out of time

Morgonstund

Hur kommer det sig att jag en vardagsmorgon tvingas tjata och böna för att få upp barnen ur sina sängar, när de en helgmorgon som denna båda är klarvakna och redo för lek och frukost klockan 06.00?

Varför?

En bra fredag...

Jag fattar mitt svärd och svingar det runt huvudet. Nu ska här röjas. Huvuden kommer att rulla, folks "darlings" kommer att kastas utan pardon och jag kommer att göra det med ett leende.

Huvuden förresten, vi pratar väl om sidhuvuden i så fall. Vad jag ska göra är att ge mig in i vårt intranets mörkaste skog med machete för att bringa lite ordning och släppa in lite ljus.

Jag vet att folk kommer att ha synpunkter: "Vad tror du att du håller på med? Vem har okejat detta?" Med ett skratt kommer jag att veckla ut pergamentrullen med högsta hönsets sigill.

"Läs, gråt och fall på knä! Muahahahahahaha! They told me I was crazy but look at me now!"

Mina tankar

Rösten sjunger från och till i mitt öra. Rösten pratar om den där chansen; chansen som man bara vet att man måste ta, när den väl uppenbarar sig.

Vet rösten vad chansen är eller är det rösten som är chansen? Om jag inte är uppslukad och våldsamt inspirerad, är detta då Chansen?

Kan jag hoppa lite försiktigt utan att släppa taget? Kan jag simma en stund med simdyna? Kan jag cykla en bit med stödhjul?
Kan jag knulla lite med kondom?

Hastigt bättre

De ringer från dagis: "Din dotter säger att hon mår illa. Det är bäst att du kommer." Rösten andas lika delar vädjan som uppmaning.

Det är nästan ingen trafik och jag är på plats 25 minuter senare. Alla barn leker och stojar utan min tjej som sitter blek tittar tomt framför sig. Hon är sjuk!

Väl hemma så hoppar hon lite väl piggt ur bilen. När vi kommer in i huset så beställer hon omedelbart något att äta: ”Jag är hungrig.” Därefter kommer en önskan om att titta på en film medan hon äter.
En stund sedan ber hon om mer smörgås: ”Vet du vad, jag mår mycket bättre nu!”

Screwed!

Uppstånden

Jag är kluven till stå-upp. Det där med "en rolig sak hände mig på vägen hit" och prat om flygplansmat hänger som en skugga över genren.
Det är en svår konst att leverera ett bra stå-uppframträdande. Det finns en hel del bra stå-upp och det finns ännu mer erbarmligt dålig stå-upp. Min favorit här i Sverige är nog Peter Wahlbeck. Å andra sidan lär han vara ganska ojämn. Klippet här är väldigt roligt; speciellt delen om Pizzeria Pingvin.
"Aha, här är det bra!" :-D



Så hur är det egentligen med den där Björn Gustafsson, som väl trots allt ändå inte är en docka, som jag lät påskina i ett inlägg igår? Är han så där extra speciellt rolig? Nu vill jag för all del inte på något som helst vis förringa en så intelligent humor som att spela berusad, då det dessutom aldrig har gjorts tidigare*, men ärligt; i stort sett vem som helst hade spridit lite ljus i melodifestivalmörkret.

Någon gång på 90-talet var jag bjuden på en kick-off tillsammans med kollegor på min dåvarande arbetsplats. Lite smålyxigt var att man hade bokat två stå-uppare.
Först ut, eller som förband om man så vill, var Anna-Lena Brundin. Hon fick oss att gapskratta. Folk flabbade så tårarna rann.
Kvällens huvudakt var en herre som vi kan kalla Johannes Borst. Han stod en stund och drog vitsar och vi skrattade pliktskyldigt och undrade om inte Anna-Lena borde ha gått på efter Johannes. Borst var dessutom inte helt nykter, om han nu inte var någon sorts pionjär på området och spelade full.

Det allra värsta var ändå, när jag tvingades genomlida ett uruselt testa-isen-för-att-se-om-den-håller-försök. Den höll inte. Den brast och "komikern" sjönk långsamt ner i djupet inför våra ögon.
Det var på en halvprivat fest med folk från hela landet. Vi hade alla som mål för kvällen att prata med varandra, eftersom vi inte sågs så ofta, samt att därtill äta gott och dricka några öl.
Vi hann inte mer än att sätta oss förrän arrangören annonserade att nu skulle det bli underhållning. En kusin till henne med stå-upp-ambitioner ville pröva vingarna.
Vi genomled ett framträdande som präglades av en nervositet som gick att ta på, usla skämt och en stigande känsla av olust bland oss, som var tvungna att lyssna på eländet.
Det var inte ens halvkul. Det var som man säger på engelska; a train wreck.
Till sist skrattade vi av artighet, eftersom det var så himla synd om killen. När han till sist tackade för sig, fick han en duktig applåd, som andades lättnad, medlidande och ett rungande: "Don't quit your day-job!"


* Ja, det är ironi

Nej till sänkt bensinskatt

På vägen in till arbetet upptäcker jag att jag färdats tillbaka i tiden. Min bil är en tidsmaskin! Helst av allt hade jag velat åka till senare hälften av 1700-talet och vara med på kapten Cooks resor i Stilla Havet.

Tyvärr var min tidsbil inställd på 1990-talet, då orden klimatförändring och global uppvärmning var okända begrepp. På radion hördes nämligen en man, som var ordförande för något så osexigt som Bensinskatteupproret. De vill ha sänkt skatt på bilbränsle. Förresten så var det ett skämt det där med tidsmaskinen. Det finns inga tidsmaskiner.
Tyvärr så skämtade mannen i radio inte. Han vill ha en skattesänkning med 2 kr/l nu till att börja med. Jag måste skriva det igen: Han vill ha en skattesänkning med 2 kr/l nu till att börja med. Hmmm, det hjälpte inte. Jag förstår inte hur han tänker.
Vi skriver 2008 och jorden värms upp i en takt som är rent skrämmande, men han vill att det ska bli billigare ett köra bil. Det ska vara dyrt att köra bil! Vi ska använda bilen så lite som det bara går.
Det enda vettiga argumentet är att övriga utsläpp beskattas väldigt lågt i jämförelse med drivmedel, men rätt väg är inte att utjämna nedåt. Det är de andra skatterna som på sikt måste upp, och där är EU en väg att gå. Till och med miljöpartister medger ju nu att vi bör vara kvar i EU just av den anledningen att vi kan ha möjlighet att påverka miljöpolitiken för Europa och inte bara lilla Sverige.

Vi ska satsa på utbyggnad av kollektivtrafik och möjliggöra för fler att arbeta hemifrån åtminstone ett par dagar i veckan.

Sänkt bensinskatt = nattståndet 90-tal.

Kan en docka stå upp?

Springer på ett foto på Henrik Schyffert. På bilden syns han tillsammans med nya komikerstjärnskottet Björn Gustafsson. Emellertid är det något som inte stämmer. Jag lägger huvudet aningen på sned. Kisar lite. Plötsligt så ser jag det. Björn Gustafsson är inte riktig. Det är en vaxdocka!
Har dom redan hunnit göra en vaxdocka på Madame Tussauds i London eller är det så att en docka lyckats slå igenom stort som komiker?
Vad har förresten Schyffert för sig? Tänker han kasta kaffe på dockan? Eller ska han spotta kaffe på dockan?
Många frågor men inga svar.

En ny sheriff i byn

Det har kommit en ny chef till oss. Man diskuterar om hans bakgrund i det där statliga företaget kommer att spela in i de förändringar som han väntas göra. För förändringar blir det. Det blir det alltid när det kommer en ny chef. Den chef finns inte som inte vill sätta sitt lilla märke på organisationen.
Ingen har väl någonsin hört talas om att en chef kommer ny till ett företag, ser sig omkring, nickar gillande och utbrister i ett: "Faan va bra! Ni är så jävla bra. Ni arbetar ju som… som gudar för helvete! Och organisationen, herre Jesus, en vältrimmad skapelse med rätt gubbe på rätt plats. Jag tänker inte ändra ett enda jävla dugg. Vi kör vidare som tidigare! Nä, nu tar vi en kaffe på det här!"

Nej du gosse! Vi snackar bekymrade miner och rynkade pannor här. Omorganisation är där man för det mesta hamnar. "Ni ska inte längre arbeta i team utan alla ska arbeta med alla".
Två år senare och ny chef med sammanbiten blick: "Ni ska inte längre arbeta alla med alla utan i team".
Två år senare och ny chef: "Nu ska ni byta skrivbord med den till vänster om er och det blir nya uniformer." Och så vidare…

Det roligaste av allt är att mycket av denna slughet inte kommer från chefen själv utan från inhyrda konsulter för massor av pengar i timmen. Det skänker ju också en viss möjlighet att skylla ifrån sig:
"Ja, jag kanske inte vill gå den här vägen, men konsultrapporten talar sitt tydliga språk: 590 anställda ska bort."
"Men vi är ju bara 370?"
"Nog för att vi har högt i tak här men detta är inte rätt tillfälle att peka finger!"

Ja ja, jag överdriver som vanligt men lite så blir det i alla fall.
Jo hur som, chefen anlände och försvann in i ett konferensrum med en samling utvalda. Själv satt jag lugnt vid min plats och jobbade vidare. Samtidigt kastade jag en blick bort mot konferensrummet och fick där se något kul. En handfull kollegor som inte var inbjudna till mötet, men som hade kunnat offra ett finger för att få vara med, skaffade sig ärenden bort åt den glasade väggen. Visserligen var gardiner fördragna men små glipor gick att se genom. Var det månde någon Powerpointpresentation som man kunde få en glimt av? Små kostymnissar promenerade förbi gång på gång med långa halsar.
Påläggskalven var väldigt kissenödig. För att komma till toaletten måste man gå förbi, just det; konferensrummet. Hur tittar man in i ett konferensrum utan att verka desperat nyfiken? Man kan ju inte ställa sig och fånstirra. Istället för man gå många gånger på toa.
Superviktiga nippertippan, som en dag kommer att finnas långt upp i organisationen på Företaget, var ännu smartare. Hon kombinerade frekventa besökt till kaffemaskinen med damrumsbesök. Det var ju både logiskt och mänskligt på en och samma gång.

Nu väntar jag bara på omorganisationen.

Titta det snöar igen!

Igår vräkte snön ner över oss. Eftersom jag vis av förra veckans vinterattack hade ställt bilen i garaget, så slapp jag att borsta och skrapa idag på morgonen.

Nu kanske ni tror att jag ljuger. Då vill jag tala om att bilden föreställer... grannens bil. Det är inte min bil som står där helt klädd i snö. Inte alls min bil som jag sedan fick borsta och skrapa. Inte...

Monkey Business

I dagarna var det fem år sedan man gick in i Irak.

Påsk på er!

Den här bloggen tar påskledigt ett par dagar. Ha det bra!

Fler bloggtips

De senaste dagarna har jag fått fler intressanta tips à la "Om du gillar denna blogg kanske du även gillar..."
Nu är det heminredning som gäller. Imorse var det en blogg som enbart handlade om någons skrytbygge i någon villaförort. Vad har detta med mig och min blogg att göra?
Nu efter lunch så fortsätter det på samma tema med tipset Spets och snor. Tyvärr är titeln är roligare än innehållet. Det handlar om inredning. Skribenten har barn och antagligen måste dom snytas ofta för man kan väl inte inreda med snor? Hur skulle det i så fall se ut? Jag tror inte att man skulle få betalt för att blogga om det i alla fall. Eller? Hoppas då att ingen snor min idé då... Ho ho!


För att undvika missförstånd så känns det som att ordet "bloggen" hade med fördel kunnat sättas in framför "Spets och snor".

Eftersom mina bloggtips handlar om saker som inte intresserar mig, så kan jag säkert förvänta mig länkar på följande teman:

Maximilian Hedbergs Kent-blogg:
"Jag heter Max. Jag är 19 år och jag älskar Kent. Jag lyssnar på Kent varje dag. Deras mespop tilltalar mig så till den milda grad att jag har tatuerat in "Kent forever" på min rygg. Nu var dessvärre tatueraren full så det blev "Klant forever" istället. Det är lite mitt liv i ett nötskal. Någon gång in emellan mina Kent-funderingar så ska jag även skriva lite tonårspoesi med en doft av melankoli."

Gert-Börjes Volvo-blogg
"Dom gör inga bra bilar nuförtiden. Det är mest plast, farthållare och dataprylar å sån skit. Tacka vet jag en Volvo 242. Den vet man i alla fall var man har (Den står på parkeringen för ingen vill sno den.)
Min blogg handlar om spoilers, bilvax och den årliga 240-träffen som 2008 blir på midsommarafton på Rogers camping i Dals Ed. Det kommer att finnas öppen eld för grillning. Glöm inte att ta med sprit!
Vid sidan av mina sju Volvobilar så gillar jag att spela banjo och är gift med min kusin Melody."

Tore Karlssons själv-är-bäste-dräng-blogg
"Är du också trött på att vänta på hantverkare som inte kommer? För tio år sedan beställde jag en ny toalettstol; en Gustafsberg snålspolad modell. Hantverkaren som skulle leverera och montera den har fortfarande inte kommit. Någon gång vid millennieskiftet så sa jag till mig själv att nu får det sannerligen vara nog, och sedan dess så gör jag allt själv.
Jag bloggar om mina bedrifter i villan utanför Grums. Mina inlägg kan handla om allt från att själv spika upp en tavla till att lägga nytt tak. Det är egentligen inte så svårt att fixa ett igenkloggat avlopp med ett par dynamitgubbar eller att bygga en kattlåda av gamla glasspinnar.
Nästa månad kommer jag att vika åt en heltäckande beskrivning om hur du återskapar Berlinmuren, komplett med kulsprutetorn och taggtråd, som en smakfull avgränsning till grannen."

Det galna 80-talet

Vad många inte vet är att Ozzy Osbourne arresterades ett flertal gånger under 80-talet. Hans brott? Framifrån liknade han Mona Sahlin. Det är straffbart i Texas, South Carolina och Tennessee.

Byxa på trekvarten

Då en kille i 12-årsåldern avstängts från skolmatsalen, eller bamba som vi säger i Göteborg, debatteras det huruvida det var riktigt och om det ens är lagligt enligt skollagen.
Problemet är att han har byxorna så långt nere att han "sitter på kalsongen i matsalen". Ja, jag tänkte också att det vore bättre om han satt på stolen, men nu ska vi inte vara lingvistiska elitister när ett så viktigt spörsmål diskuteras…
Skolans rektor anser att det är ett trivselproblem och ohygieniskt, eftersom som man äter i matsalen, och att "även om Alexander säkert har rena kalsonger, så måste vi sätta en gräns någonstans."
Just som gränssättare har skolan en viktig roll att spela. Emellertid kanske man får välja sina strider. Jag kan tänka mig områden som är betydligt mer angelägna.
Sedan tycker jag ju inte att det är det minsta snyggt att visa kalsongerna. Dock är inte mitt obehag så stort att jag är beredd att ställa mig på barrikaderna tillsammans med rektorn. I efterhand ter sig dessutom dessa förfasade utrop som ganska löjliga. När killar på 60-talet lät sitt hår växa upprördes folk också. Nu ska vi väl i och för sig inte tro, att alla om några år kommer att bära sina byxor en bit ner på baken. Vi ser inte början på en ny byxnorm. Detta är ett mode som kommer att blåsa över för att sedan kanske komma tillbaka osv.

Byxnorm är ju förresten ett roligt ord. Byxorm är också ett roligt ord med en helt annan betydelse.

Det finns ju ett sätt för skolpersonal att åtminstone lokalt effektivt ta död på detta mode: Bär era byxor långt nere. Jag lovar, det finns inte en elev som vill gå klädd som sina lärare.

En grupp som äntligen klär sig helt rätt är långtradarchaffisarna. Där har vi en yrkesgrupp som är intimt förknippad med gällivarehäng. Undrar om träskor och hästjazz* kommer att bli lika hett? Hoppas inte…

Förresten så korrigerar MS Word gällivarehäng till gällivarehänt vad nu i hela friden det är.

*Country

leta, leta, leta, hittar inte, hittar inte, hittar inte

... jag hade ju lovat att scanna diabilder och en papperskopia åt pappa och efter mycket knep och knåp så har jag lyckats att få den nya scannern att fungera men jag kan för allt i världen inte hitta bilderna som han hade lagt i ett kuvert och lagt med dom i påsen med böcker som jag fick i söndags och jag vet ju att det var bråttom att få det gjort och att han kanske ringer ikväll och undrar om det är klart men jag har ju slarvat bort dom men kanske om jag städar i mitt rum att dom kommer fram för här ser ju ut som om en bomb hade briserat men jag vet inte var jag ska börja och jag hade ju tänkt se lost ikväll även fast det inte är bra längre men det är skön avkoppling att titta på det och sitta med urpluggad gitarr och spela samtidigt men jag måste hitta bilderna innan dess…

Äntligen sätter någon ner foten!

Jag blir så trött på sånt här. Varför måste barnen börja med allt så förtvivlat tidigt nu för tiden? När jag var barn så lekte vi stillsamma, snälla lekar. Nu tvingas man sätta upp den här skylten på förskolor runt i landet.
Suzanne Persson på Skolverket: "Vi kan inte acceptera att sm-lekar på dagis blir alltmer vanliga. Den typen av aktiviteter ser vi helst att man väntar med. Förutom ett informationspaket kommer även förbudsskyltar att skickas ut till Sveriges samtliga förskolor."