lördag 31 oktober 2009

Hej på Halloween

Jag är tämligen ointresserad av att fira Halloween. För mig är det en "högtid" som handlarna tagit till Sverige för att kunna sälja en massa skräp och lösgodis. Därför låtsades jag inte höra när äldsta dottern började prata om att ha någon sorts firande här hemma redan förra hösten.
I år var hon mer envis och min fru och jag insåg att det var lika bra att göra henne till viljes.

Jag hann i alla fall gå en sväng till kyrkan igår och tända ljus för mormor, morfar, farmor och farfar. En snäll dam erbjöd mig en kopp kaffe men jag tackade nej. Jag var tvungen att gå hem och arrangera ett Halloween-party, eller Fredagsrys, som 6-åringen hade valt att kalla det.

En efter en kom de; häxor, spöken och vampyrer. Våra flickor hade toppiga häxhattar med tillhörande svarta mantlar.
Det blev ett lyckat kalas och jag befarar att det inte var sista gången. Nåja, det gjorde mig varm i hjärtat att se de små liven ha skoj.

Ha en riktigt fin Allhelgona/Halloween, säger Pseudonaja major och Pseudonaja minor.

torsdag 29 oktober 2009

Dressing up?

Hejsan musikvänner!

Tänka sig, jag fick ett samtal för en tid sedan. Det var en röst från det förgångna; en rytm från förr. På ren svenska så var det en trummis som ringde. Vi spelade i samma band i början av detta decennium och hej hopp en så rolig resa det var.
Därför var det väldigt skoj när han berättade sig ärende: Han höll på att sätta ihop ett band och ville ha med mig som gitarrist. Jag tackade ja på stående fot.

När jag berättade för 6-åringen att jag gått med i ett band så sken hon upp och ställde sedan en fråga. Jag kunde ju tänkt mig en rad relevanta frågor såsom: Vad för låtar ska ni spela? Ska ni uppträda snart? Ska du sjunga också?

Istället ställde hon den enda viktiga frågan:

– Vad ska ni ha för kläder på er?

fredag 23 oktober 2009

Syskonkärlek

Min bror är en upptagen man. På både svenska och engelska uppmanar han mig på telefonsvararen att lämna ett meddelande.
Säg det i toner och inte i ord, finns det ju en gammal schlager som heter. Jag lyder uppmaningen och spelar in hela Fred vom Jupiter på hans mobilsvar. Det är en av de värsta låtarna jag vet och jag hoppas att brorsan håller med.

onsdag 21 oktober 2009

En gång öronbarn...

Jag var ett så kallat öronbarn som liten. Under ett och samma år kunde jag ha fler öroninflammationer än det fanns månader.
När jag var riktigt liten punkterade man trumhinnan för att släppa ut varet som ansamlats innanför. Antibiotika fanns ju sedan långt innan men det var först när jag var några år som jag fick äta sånt.
Jag hade även under en period rör insatta i öronen, vilket gjorde öroninflammationerna färre och lindrigare.
Numera skriver man inte ut antibiotika mot öroninflammation annat än till barn under två år, för att de resistenta bakteriestammarna blir allt fler.

Därför får jag nu klara mig med värktabletter, när höger öra gör så förbannat ont.

tisdag 20 oktober 2009

Byxorna nere på Sverigedemokraterna

Jag har skrivit tidigare på bloggen om hur lustigt obegåvade SDs partistrateger är. Nu har det ju hänt igen; en sån där grej som gör att man hajar till och inser (igen) att Sverigedemokraterna inte är ett parti som alla andra. Det är ett parti som odlar hat och framförallt är det ett parti fullt av idioter.

Här var manegen krattad. Ynglingen i illasittande snickarbyxor och grässtrå i munnen skulle få komma in i en lite finare lokal än vanligt. Nåja, så jäkla fint är väl inte Aftonbladet Debatt, invänder ni och jag håller med. Aftonbladet är en skittidning men den har genomslag. Får man något publicerat så läses det av många. Jimmie Åkesson hade sin boll på greenen; en kort putt på plant underlag, eller bollen på straffpunkten och målisen var på toa, för er fotbollsmänniskor.
Allt han hade att göra var att skriva några rader om det som vi väl lite till mans muttrar om i fikarummen: Att det är skit med hederskulturen, att ledande muslimer kräver särlagstiftning för att stärka mannens rätt i förhållande till kvinnans, att föräldrar håller sina barn hemma från simundervisning, skolresor eller från lektioner, vars innehåll anses vara förkastligt och att vi ägnar oss åt någon sorts självcensur och plockar ner konst från väggarna för att inte anses vara islamofober.

Han skrev det men han nöjde sig inte med det. Han höftade till med saker som inte stämde eller var kraftigt överdrivna. Fattade han inte att om man skriver en frän debattartikel i en av landets största tidningar, att folk kommer att vilja ha källhänvisningar?
När, var och av vem har det konstaterats att de flesta våldtäktsmän i Sverige är muslimer? Det smått lustiga är att om någon vet att det är på det viset, så måste någon ställt sig frågan innan dess. Det hela faller ju på sin orimlighet: "Jo förresten, nu din våldtäktsdom vunnit laga kraft; det är väl aldrig så att du är muslim?"
Frågeställningen är ju smått bisarr: ”Jag ämnar påvisa sambandet mellan Islams utövare och sexuellt våld.” Jag skulle vilja se den forskare som hos sin prefekt försöker få stöd för att starta den sortens undersökning.
Att det i Sverige skulle finnas ett tiotal muslimska terrororganisationer etablerade, känner inte ens SÄPO till. Var får SD dessa utgifter ifrån? Vilka sammanslutningar kvalar in som "muslimska terrororganisationer" förresten? Måste man ha egen bombträning och jihadläger i Smålands skogar eller räcker det med att vara kritisk till krigen i USA och Afghanistan?
Ett tiotal, my ass!

Jimmie puttade inte ner bollen försiktigt i hålet. Han plockade fram en träklubba och slog bollen i en vid båge ner i den där dammen full med alger. Sedan sparkade han fotbollen långt över det tomma målet upp på läktaren.

Var detta spiken i kistan för SD eller bara början på de infantilas segertåg in i Riksdagen? Kan man bolla med sanningar, halvsanningar och lögner och ändå få tillräckligt med förtroende för några mandat?

En hel del som Sverigedemokraterna vill diskutera vill jag också diskutera, men jag vill inte diskutera det med SD. Jag blir mörkrädd och nervös vid blotta tanken att dessa galningar skulle nå ända fram.
Låt oss ta en ordentlig funderare på vad vi vill åstadkomma med invandrings- och flyktingpolitik och integration, men Jimmie får gå ut och duscha nu. Han har nämligen fått rött kort.

måndag 19 oktober 2009

Tack men nej tack!

Någon med email-adressen malorysoft@viagra.com vill sälja Viagra till mig.

Är inte det ett väldigt olämpligt namn på en viagrasäljare?

torsdag 15 oktober 2009

Musikpärla till cd-spelarsvin

Jag slog till sist till och köpte på mig tillräckligt med hård- och mjukvara för att spela in egen musik. Med det otroligt coola studioprogrammet Pro Tools är det hyfsat lätt att spela in musik på kammaren där hemma. Jag känner mig som ett barn i en godisaffär.

Min bror fyllde 40 i tisdags. Jag hade ett par veckor innan hört min egen röst säga att jag tänkte skriva en jubileumssång och spela in den åt honom för överräckande på bemärkelsedagen. Jag satt därför i ett par kvällar och kollade en instruktions-dvd och började sedan leka lite på egen hand. Det var väldigt roligt men också tidskrävande. Jag var och är inte på långa vägar "färdigutbildad" och jag har också insett att musikproduktion tar sin lilla tid.
Jag blev snabbt också ganska överambitiös: Varför inte lägga på massor av stämmor och olika instrument? Dels var det en bra övning och dels ville jag få det att låta lite överdrivet bombastiskt.
Allt som allt satt jag nog i tre hela dagar och spelade in, spelade om, programmerade och mixade.

Resultatet blev… annorlunda… men skoj… och bitvis riktigt häftigt. Emellertid väntade mig en antiklimax av bibliska mått i samband med överräckandet av presenten. Jag var aningen osäker på vad för sorts teknisk utrustning, som skulle finnas tillgänglig i brorsans vardagsrum. Med låten både på vanlig ljud-cd och på usb-minne trodde jag mig ha tänkt på allt. På väg till kalaset provspelade jag cd:n i bilen. Det lät kanonbra.

Med en både förvånad och förväntansfull min tog min bror emot skivan. Han lade i den i den nya blueray-spelaren. Inte ett skit hände. Jag räckte över usb-minnet. Om det över huvudtaget fanns ett uttag, så kunde han inte hitta det.

En stund senare avnjöt vi hans låt. Den innehöll följande:

Trummor med varje trumma/cymbal (inalles sju stycken) inspelat separat, tre elgitarrer (två kompgitarrer; en i varje högtalare och en sologitarr i mitten), två akustiska 12-strängade gitarrer spelade på min Variax, två sorters synthbas (en sequencerstyrd och en i stil med Taurus Moog), en "Hammondorgel", en mellotronliknande keyboard, en ARP, trestämmig sång samt mina döttrars entoniga mässande av min brors namn.
Det ska tilläggas att alla trummor och alla keyboards spelades på min midikeyboard; en M-Audio Axiom 49 med mjukvara som medföljde i Pro Tools.
Det skall också tilläggas att jag ägnade säkert en 30 minuter bara åt att hitta det rätta ljudet åt virveltrumman.

Jag räknar inte upp detta bara för att försöka imponera på er. Jag gör det också för att ni ska förstå hur jäkla futtigt det kändes när låten spelades upp på min brorsons ynkliga cd-spelare; den som han spelar skivor med Pelle Svanslös på.

onsdag 14 oktober 2009

Mycket att göra

Hej på er,

Jag har uppdaterat den här bloggen sporadiskt, eller fläckvist, den sista tiden. Jag gillar ordet fläckvis. Det använder jag i betydelsen "inte så ofta" och inte som i fläckvis halka eller leoparden är ett fläckvist djur.
Jag använde det för första gången när jag behövde förklara för min lärare på databasutbildningen att jag skolade in dotter på dagis och därför skulle min närvaro de närmaste två veckorna bli fläckvis. Han skrattade och det gjorde jag också. Sedan dess är jag kompis med ordet fläckvis.

Det tar tid att ha en bebis att ta hand om, även om han är en snäll liten kille. Ovanpå det har jag haft två projekt som jag pysslat alltmer intensivt med de två senaste veckorna.
Dels har jag spelat in musik, vilket har varit väldigt roligt men också stressigt. Mer om det i mitt nästa inlägg som dyker upp ikväll eller imorgon.

Dels förbereder jag årets reptilmässa i Kungälv. Ni som har lust bör absolut bege er till Kvarnkullen i Kungälv nu på lördag. Våra öppettider är 10-14. Givetvis bjuder jag på en fika, om någon "härifrån" tittar in. Läs mer här om vad för sorts djur man kan förvänta sig att få se (och köpa!)

söndag 11 oktober 2009

Varför lägga alla ägg i samma korg?

6-åringen sitter och skriver något vid köksbordet. Jag har blivit tillsagd att absolut inte kika. När jag passerar henne för att hämta mer te kan jag dock inte låta bli att kika. Hon håller på att komplettera det hon skrivit med två stora hjärtan. Texten lyder:

Kära Olof,
Jag vill att du ska bli min kärlek.


Tyst fnissande skyndar jag raskt vidare.

En stund senare skaffar jag mig ett nytt ärende åt hennes håll. Då ser jag att hon färdigställt ytterligare ett brev. Texten är identisk men Olof är utbytt mot Nils.

Jag hoppas att hon, vad hon än har i kikaren, sköter det snyggt.

torsdag 8 oktober 2009

På temat Det ger jag väl fan i!

Det finns en gammal göteborgshistoria om när en norsk och en svensk båtbesättning träffas ute på krogen i Göteborg. Ju längre kvällen lider desto högre blir stämningen och förbrödringen. Till sist klingar en norsk matros i sitt glas och utbrister innan han skålar:

– Det är så morsomt när vi kommer tilsammen!

Här uppstår en viss förvirring bland de svenske och någon viskar till sin bordsgranne:

– Vad sa han?

– Han sa att hans morsa kommer till sommaren.

– Men… det ger väl vi fan i?!


Ett modernt exempel hittade jag på en reptilsajt på nätet bland de alltid lika malplacerade Google-annonserna:


Men… det ger väl jag fan i?!

torsdag 1 oktober 2009

Yes till Yes?

Detta är lite som när bästa kompisen skiljer sig, träffar en ny och presenterar honom/henne för dig. Hur ska man ställa sig? Är han/hon lika bra som exet? Hur gör jag om jag faktiskt gillade exet bättre en den nuvarande kärleken? Är det ok att visa det eller ska man hålla masken?

Den 12 december spelar Yes i Göteborg. Yes har varit en av mina husgudar sedan i mitten av 80-talet och jag har sett dem live ett flertal gånger (fyra gånger närmare bestämt).
Nytt den här gången är att sångaren Jon Anderson inte är med. Efter ett astmaanfall som sånär tog livet av honom förra sommaren är han fortfarande lite av konvalescent. Han turnerar visserligen med en soloshow nu, men säger att en turné med Yes fortfarande är för ansträngande för honom.
Samma säger Rick Wakeman som efter ett flertal hjärtattacker nu verkar ha gett upp sin plats som turnerande keayboardist i Yes.

Hur har då killarna, Squire (bas), Howe (gitarr) och White (trummor) löst detta? Jo, först har man plockat in Wakemans son Oliver. Så långt allt väl. Kruxet är sångaren. Anderson är egentligen inte möjlig att ersätta, men man har ändå gjort ett försök med en herre som heter Benoit David. Till vardags sjunger han i ett Yes-tributeband. Nu får han plötsligt vara med och leka på riktigt. Inte nog med att han ser ut som en ung Jon Anderson. Han låter som en ung Anderson också, vilket till och med Anderson själv har medgett.

Är detta då Yes som kommer eller är det något annat; något som borde ha vett att inse att utan Anderson så ska man inte kalla sig Yes? Det är känsliga grejor det där; nya gubbar och gummor som tar plats som ersättare i band, där nyckelpersoner har hoppat av, sparkats eller dött. Fans kan träta i decennier om nykomlingen håller samma kvalitet som originalmedlemmen. Fråga bara dem som gillar Van Halen, AC/DC, 10CC, Genesis, Kiss, Queen, Supertramp, Styx, Fleetwood Mac och Black Sabbath.

Jag har svårt att bestämma mig. Jag har hört live-inspelningar från förra årets USA-turné och det låter inte så dumt. Dessutom resonerade jag som så att jag i viljet fall var beredd att betala för att se Squire, Howe och White live. När de dessutom hade vett att komma till Göteborg för första gången sedan 1984 kunde jag bara inte låta bli.

Det är bara det att jag gillade exet bättre…

Ful-Yes(?) med Benout David i mitten.

Jag diskriminerar nästan

Jag är på Mediamarkt. Jag har just plockat åt mig det senaste alstret från Porcupine Tree och styr stegen mot datoravdelningen. Jag är nämligen på jakt efter en dockningsstation åt min bärbara dator från HP.
Jag ser expediterna på ganska långt håll. De står vid infodisken och väntar på att få serva en köpsugen kund och här kommer jag. Emellertid inser jag att jag står inför ett stort problem. Den ena expediten är en svart kille. Den andra är en tjej.

Fasen!

Hur jag än bär mig åt kommer den andra tro att jag diskriminerar honom/henne. Han kommer genast tänka: ”Jaha, det var den tionde bara idag som valde bort mig på grund av min hudfärg.”
Hon å andra sidan kommer att tänka: ”Jaha typiskt! Det passar inte att bli hjälpt av en tjej. Det finns faktiskt tjejer som kan det här med teknik.”

Jag kryper ihop i en slags mental fosterställning. Vem ska jag välja? Vem ska jag välja bort? Kommer fler bilar att brinna i en av förorterna inatt? Kommer Hemtex att få en ny medarbetare snart? Kommer Diskrimineringsombudsmannens piska att vina över mina ömkliga skuldror?
För en sekund funderar jag på att smita in i gången med strykjärn och smörgåsgrillar men det är för sent. BÅDA har plötsligt ögonkontakt med mig. Det finns inte en chans att komma undan och med flackande blick når jag fram till två förväntansfulla människor.

Det var dock inte min tur att som den vidrige svenske, medelålders, heteroman som jag är förnedra någon pga ursprung eller kön, ty just i sanningens ögonblick så ringde tjejens mobil. Sällan har uttrycket Saved by the bell känts mer relevant.