Brian Wilson, Göteborgs konserthus den 30 augusti 2009

Så kom dagen för spelningen med Brian Wilson. Brian skrev så gott som alla hits Beach Boys hade, arrangerade sångstämmor och uppträdde live med dem.

Dessvärre reducerade psykisk sjukdom och brukande av diverse droger; både av det slaget som doktorer skriver ut och de som man köper av någon på gatan, Brian till en grönsak. Nu mår han betydligt bättre, men att han över huvud taget kan turnera är ett mirakel.

Jag gick dit med ganska låga förväntningar. Att jag dessutom kände av lördagens kräftskiva gjorde inte det hela bättre.

Det negativa först: Brian satt ner under hela konserten och såg i ärlighetens namn ganska trött ut, men med tanke på det jag skrev ovan så var jag egentligen inte överraskad. Hans röst är inte heller var den vad, men ibland glimmade han till. (All Summer long slaktades men God only knows satt perfekt) Gitarristen Jeff Foskett täckte upp det höga sångregistret och var också beredd när Brian missade en rad.
Givetvis fanns en teleprompter på Brians keyboard med sångtexterna. Det var på den som Brians ögon vilade så gott som hela tiden. Herregud, alla i hela salen; vi, bandet och scenarbetarna visste att nästa ord var Surfin’ men Brian sneglade oroligt på sin skärm. Hade man gått ut och frågat killen som dukade av kaffekoppar och urdruckna ölflaskor efter pausens förfriskningar, så hade han vetat att nu ska de sjunga ordet Surfin’ om två takter.
Men som sagt, med tanke på Brian Wilsons historia så är allt förlåtet och han var älskad från första stund när han klev på scenen.

För jäklar vad bra det var! En stor anledning var hans band; tio snortighta proffsmusiker som inte missade en ton och fick alla klassiker att låta som de skulle men med dagens klara ljudbild.
Den största anledningen var ändå den fantastiska låtskatt som herr Wilson sitter på. Jag har skrivit tidigare här på bloggen att Brian Wilsons bidrag till modern musikhistoria absolut vad gäller komponerande befinner sig på samma höra nivå som Lennon-McCartney och Paul Simon.
Den ena hiten efter den andra radas upp, och jag frågare mig själv flera gånger: ”Tar han också den redan nu! Vad ska han spela som extranummer då?”
Jag hade inte behövt oroa mig. Det räckte till och blev över.

Jag är väldigt glad att jag kom iväg och idag spelades det enbart musik med Beach Boys varvat med Brian Wilsons solomaterial här hemma.

Jag är ett svin

Jag är på Trygghetsrådet med min fantastiska coach. Hon utstrålar en sån glädje. Jag inser att hon stortrivs på sitt jobb. Det är lite svårt att avgöra hur gammal hon är, men hon berättar mot slutet av vårt samtal att hon snart ska bli farmor för andra gången. Tänk att ha varit med så länge och fortfarande älska det man arbetar med.

Efter att ha försäkrat sig om att jag har fått kaffe (med mjölk!) så dukar hon fram ett smörgåsbord av idéer, som ska leda fram till en anställning eller en egen firma.
Jag petar håglöst bland godsakerna som en tonåring med ätstörningar, och skäms för att jag är så lealös och inte vet vad jag vill.

– Du kanske har en lista över vilka fem företag som du helst vill arbeta på?

Det har jag inte. Istället halkar jag in i en lång utläggning om vilka företag som jag inte vill arbeta för, vad nu i hela jäkla världen nu det har att göra med något alls. Jag borde ha en stor spark i ändan och ger mig en mentalt, när jag kör hem.
Hon slänger pärlor till svin.

Vi fick i alla fall bestämt ett par viktiga saker. Nu ska bara jag försöka krypa ut ur mitt hål. (Jordsvin)

Ingen mer cirkus

Leif Silbersky, advokat med smak för publicitet, berättar i Expressen att han vurmar för cirkus och att ”samhället måste stödja denna uråldriga konstform.”

Jag säger: Tack och lov att denna uråldriga form av djurplågeri inte längre lockar stora skaror till dragiga tält. Finns det något tråkigare än gymnastiserande män och kvinnor i lustiga trikåer?

Låt cirkusarna sotdöden. Det är inte en dag för tidigt!

6-åringen nobbar religionen

När 6-åringen döptes fick hon av församlingen en CD med kristen barnmusik. Den kom sedan att uppskattas mycket ett par år senare och spelades då flitigt under en period.

Idag på förmiddagen tyckte hon tydligen att det var dags att återstifta bekantskapen med halleluja-CDn.
Efter endast 30 sekunder med vispop stöpt i hissmusiksform hördes ett ilsket vrål från hennes rum följt av:

– Detta är ju urtråkigt!

Don’t quit your day job, Jesus!

Två sorters kaffe att undvika

1. En kopp hoppsan-vi-har-visst-inga-filter-kvar-så-vi-får-ta-hushållspapper-istället. (Funkar även med toapapper om det är kris)
Smaken av papper är alltid väldigt irriterande men lusten efter koffein är för stark för att man ska avstå.

2. Superstarkt kaffe från Zoegas med blaskig lättmjölk som enda lindring. Detta kaffe "avnjutes" hemma hos pappa.
Om man brygger ett kaffe som går att tjära båtbottnar med eller rengöra målarpenslar i bör kaffegrädde finnas till hands. Ett akut-team bör för säkerhets skull stå stand-by med ren vispgrädde.
En cognac kan underlätta också…

En resa

Jag skulle vilja åka någonstans. Jag vill stå på en flygplats med ett tjockt häfte biljetter – på randen av ett äventyr.

Det finns så många ställen som jag skulle vilja besöka. Här är några:

Australien
Jag vill se mina favoritställen igen samt åka till de nordvästra delarna som jag inte har kollat in tidigare. Jag skulle också vilja vika minst ett par veckor till att bege mig ut i fält och fotografera reptiler.

Cooköarna
Jag vill besöka Mangaia som verkar vara en intressant ö. Dessutom vill jag se några av de avlägsna öarna uppe i norr, dit sällan besökare tar sig.

Mangaia

Franska Polynesien
Samma grej här faktiskt. Jag vill åka till de avlägsna atollerna i östra Tumamotu-arkepilagen.

Påskön
Jag har sett tikis i Franska Polynesien men detta är givetvis stället att åka till för att se tikis på riktigt.

Sydafrika
Jag har läst så mycket om Sydafrika och det verkar vara ett väldigt vackert land. Som i Australien finns mycket spännande att se i reptilväg också.

Öar i Sydatlanten samt Antarktis
Det finns kryssningar som tar en till Falklandsöarna, Sydgeorgien samt Antarktis. Det hade varit hur häftigt som helst att kliva iland på Antarktis.
Jag skulle också vilja besöka Tristan Da Cunha och St Helena, där Napoleon levde sina sista år.

Tristan Da Cunha

Grekland (Rhodos eller Kreta)
Det mest realistiska alternativet inom de närmaste åren. Jag vill dit och njuta av värmen, de blå havet och den fantastiska maten.

Vart vill ni åka? Ange gärna drömresan och det mer realistiska resemålet. Skriv som kommentar eller på egen blogg! Vi drömmer oss bort och låtsas att hösten inte snart är här!

En sak till: I höst startar jag en ny reseblogg.

Jag "twittrar" 7

Jag har köpt scanner. Jag hittade två installationsskivor i lådan; en för PC och en för Mac. Jag tar PV-versionen och springer direkt på patrull: Det funkar inte med Vista.
Jag letar reda på drivrutiner och övrig programvara kompatibelt med Vista på nätet, laddar ner och installerar. När jag är klar hittar jag skivan för Vista i lådan.
Jag är inte bara en idiot – Jag är även en teknisk idiot.

Jag "twittrar" 6

Jag läser om dubbelmordet i Stora Höga (ca en mil härifrån). Aftonbladet är generösa nog att locka med en kartlänk med texten: Här jagar polisen de misstänkta gärningsmännen.
Jag klickar och får upp en Sverigekarta. Jag vet inte vem jag ska misstro mest; Aftonbladet eller polisen.

Jag "twittrar" 5

En vän har oombedd bränt en dvd med en buktalare som uppträder i ett par timmar. Jag förstår att jag ska vara tacksam. Jag förstår att jag i kommande konversationer kommer att få frågor om innehållet och dess rolighet.
Jag hatar buktalare.

Jag "twittrar" 4

Sniff, sniff. Här luktar nybakt! Det är kaffe snart så det är visserligen inte så konstigt, men vem kan ha bakat. Hunden? När lärde han sig att baka? Det måste vara något enklare i stil med en sockerkaka. Eller så är det min fru som har bakat.

Jag "twittrar" 3

Jag har köpt en värdelös bok om Australiska reptiler över nätet. Den har fina bilder men talar till mig på bebisspråk. Jag gillar inte när man talar till mig på bebisspråk.

Jag "twittrar" 2

Det är svalare ute än på flera dagar. Huset jag bor i fattar inte detta. Det är fortfarande fruktansvärt varmt inomhus.

Jag ”twittrar” 1

Jag vet inte riktigt varför men det luktar underjäst vin inne på mitt rum. Iofs vet jag inte hur underjäst vin luktar men ändå…

Inte Twitter men ändå

Jag vägrar Twitter. Jag orkar inte helt enkelt. Jag har inte lust att gå till ytterligare en plats, logga in, skriva där, kolla upp vad andra gör osv.

Ja, jag var svag och gav nyligen efter för Facebook-trycket. Till mitt försvar måste ändå tilläggas att jag är där ganska sällan.
Fördelarna var att jag med lite, eller i vissa fall ingen, ansträngning fick kontakt med gamla kompisar. Dessutom har jag fått se en kompis på bild endast iförd bikini.
Till nackdelarna räknar jag att jag påmints om varför vissa gamla kompisar snarare borde omnämnas som fd kompisar, samt att det som sagt är ytterligare en plats som jag måste logga in på osv.

Imorgon tänker jag skriva några inlägg av Twitter-karaktär här, dvs korta, förflugna tankar i här-och-nu-stil.

Nej, jag tänker inte räkna tecken (jag vet inte ens hur många tecken ett Twitter-inlägg får innehålla) så skulle något bli lite längre än "tillåtet", then so be it.

Foyle och kaprifolen

I hopp om att hitta ett substitut till Morden i Midsomer tittade vi i tisdags kväll på Foyle’s War. För de oinvigda kan jag tala om att det är en engelsk deckarserie som utspelar sig under andra världskriget. Foyle är Detective Chief Superintendent, vilket är en väldigt kort och snärtig titel, vid Hastingspolisen. Han löser mordgåtor, inte sällan med anknytning till det pågående kriget.
Jag såg ett avsnitt för ett par år sedan men tyckte inte att det var så intressant. Jag kom ihåg varför när jag tittade häromdagen.

Det var nämligen så väldigt uppenbart vem som var skurken. Uppgifter om var de allierade tänker bomba den närmaste tiden läcker på något vis till tyskarna. En av bifigurerna är en tysk(!) präst.
Visst hade det varit skoj, om det inte var den tyske prästen, som låg bakom de tre morden, som Foyle hade att lösa?
När slutet av avsnittet närmade sig; vem stod inte där med en Lüger riktad mot vår Detective Chief Superintendent? Javisst var det tysken. Surprice, surprice!

Jag önskar nästan att han hade skickat iväg ett välriktat skott mot Foyle, och därmed kommer vi till min andra invändning. Maken till färglös huvudperson har jag sällan skådat. Det enda ansiktsuttryck som han visar upp under 90 minuter är "sammabiten". Varje replik som levereras är sammanbiten. Han konverserar sammanbitet. Han dricker te sammanbitet. Han åker bil sammanbitet.
Jag inser att manus och regissör bär stor del av skulden för att Barnaby framstår som sprallig i jämförelse, men jag menar att man hade kunnat låta en figur utsågad i playwood spela ta huvudrollen och få ett liknande, om inte bättre, resultat.

Fanns det då inget positivt att rapportera? Jo, jag gillar Foyles sidekick (chaufför) Samantha Stewart, som både är snygg och lite rolig. Skådespelaren som gestaltar henne heter, och håll i er nu, Honeysuckle Weeks! Ett sånt namn! Tänk att behöva sträcka fram handen och presentera sig som Honeysuckle Weeks. Tänk att det fanns två vuxna, mentalt friska (Det vet vi inte med all säkerhet, men låt oss anta det) som var helt överens om att Honeysuckle var ett alldeles utmärkt förnamn till deras lilla flicka och att det gick utmärkt ihop med efternamnet Weeks.

Ja, det är nu som ni ska säga: ”Jag har faktiskt två kompisar och en kusin som heter Honeysuckle.”

Trädocka till vänster - kaprifol till höger.

En annan kaprifol.

Det är dock inte omöjligt att namnet faktiskt inte är så sällsamt hemma i England. Det betyder nämligen kaprifol. I den engelsktalande världen, och speciellt i Storbritannien, har man ju för vana att döpa barn efter växter: Rose, Hyacinth, Basil, Ginger etc.

Men ändå… Honeysuckle Weeks!

Jag tar priset

Min kloka vän Comvidare verkade ha vissa invändningar mot mina funderingar kring kvinnors bristande förmåga att navigera med hjälp av karta. Hon valde att meddela detta med orden:

”Det finns ett pris på ditt huvud Pseudonaja!”

Det värsta är att hon hade rätt.

Det meningslösa våldet

Det skrivs en del om det meningslösa våldet. Det handlar oftast om någon som blivit nedslagen, eller i värsta fall mördad, slumpmässigt; dvs av någon som offret inte kände.
Jag vänder mig inte mot att man uppmärksammar detta. Jag vänder mig mot uttrycket i sig.

Om det finns ett meningslöst våld så måste det finnas ett meningsfullt våld. Är det någon som har hört talas om meningsfullt våld? Nödvändigt våld kan ju förekomma, men knappast meningsfullt.

Mer kartläsande

Jag älskar kartor. Jag kan sitta och bläddra i kartböcker och bilatlaser och drömma mig bort. En av mina favoritböcker alla kategorier är Atlas of the South Pacific; ett praktverk som jag skickade efter från Nya Zeeland. Den innehåller kartor över öarna i Söderhavet.

Efter mitt förra inlägg fick jag mothugg från kartläsande läsare, som trots att de var tjejer, ansåg sig besitta avancerade kartläsarfärdigheter. Jag böjer vördnadsfullt mitt huvud i aktning.
Min sanning är ju som sagt en helt annan. Jag har, för att säkerställa att jag inte är ensam i min misär, frågat runt bland kompisar. I skydd av ”Då går vi ut och grillar nu” och liknande, har jag kunnat fråga ut dem utan att deras kartvalkyrier (ett nytt ord som jag är mycket stolt över) har kunnat höra på. De mest fruktansvärda vittnesmål har delgivits mig. Här är några minnesvärda citat.

”Vi skulle till Hörby men hamnade i Höör, och ändå hade jag flera gånger ifrågasatt vägen hon valde.”

”Till sist tröttnade jag och köpte en GPS.”

”Det värsta är att hon blir arg på mig när hon inser att hon har ingen aning om var vi är.”

”Hon påstår sig ta kartläsandet på fullt allvar men koncentrerar sig sedan på sightseeing.”

”Jag brukar läsa kartan i smyg innan vi åker för att jag vet att från henne finns ingen hjälp att hämta.”

”Hon sa att hon hade missat att säga till att vi skulle svänga av för två mil sedan. Jag svarade att jag visste det och hade svängt av ändå. Då blev hon arg igen.”

En sak till: Kvinnor är inte från Venus. De skulle aldrig hitta till jorden därifrån.

Lost

Vi är i Skåne. Idag har vi besökt Österlen. Det har varit en mycket fin dag. Det är emellertid en sak som jag måste påpeka:

Tjejer kan inte läsa karta.

Jag säger det igen:

Tjejer kan inte läsa karta.