Vi är uppe tidigt som vanligt; lillpojken och jag. Han är på sitt mest strålande humör. Jag hukar mentalt och vill att det mörka, oroliga ska blåsa över.
En vän har kommit ut som deprimerad; någon som jag minst av allt trodde skulle hamna där. Nu kan jag för all del inte påstå att jag känner den här människan på djupet, men han förefaller inte vara "typen". Snarare verkar han lugn och trygg och har också ganska många anledningar att vara det: Fast jobb, söta barn och ett lyckligt äktenskap. Uppenbarligen har den stackaren ändå en del demoner som plågar honom.
I kölvattnet av denna nyhet frågar jag mig själv hur jag mår. Jag tyckte nog att saker och ting fungerade bra fram till mitten av juli. Sedan dess har det gått utför. Det har varit en ganska maklig takt och det var egentligen först igår som jag på allvar frågade mig själv "hur mår du?" Jag svarade något i stil med att det är olika från dag till dag, men det går utför. Samtidigt kan jag ändå se ett slut på utförsbacken; en yttre omständighet som kommer att förändras om ett par veckor.
Som det är nu så får jag alldeles för lite av det mesta; för lite sömn och för lite egentid t.ex. När jag summerar en dag; vad jag hunnit med, så är det bara det mest basala och ibland inte ens det. Jag glömmer saker och känner mig dement när tvättmaskinen står där full med kläder, som skulle tvättas. Jag konstaterar att jag hann sitta med en kopp kaffe en kortare stund, men sedan drog allt igång igen.
Jag har så mycket som jag skulle vilja göra; läsa böcker, promenera, spela in musik (allt finns där; instrument, inspelningsprogram etc.), skriva på den andra bloggen och åtminstone en enda gång i sommar få ligga en lite längre stund i hängmattan. På kvällarna när jag egentligen skulle hinna med lite sånt, är jag för trött och hamnar i soffan framför tv:n. Hängmattan är för all del ett alternativ, men ett mindre attraktiv sånt då daggen gör den fuktig och inte så skön.
Nu är hösten inte långt bort. Folk pratar om hösten och tecknen i vädret och naturen finns där. Jag tycker inte om hösten. Jag vill ha mer sommar. Jag vill ha tillbaka min sommar.
Jag måste få lite roliga saker att tänka på. Jag vill kunna känna mig glad igen. Jag vill ha något att glädjas åt. Det måste komma en förändring snart.
Australienbloggen flyttar till Vagabond
11 år sedan
7 kommentarer:
Tänkte tipsa om Vi i femman på tv fast det sänds väl på våren. Attans.
Hm... tungt. På något sätt så kan mörkret släppalite när vi går in i hösten. man släpper lite på förväntningarna, det blir lite mer ok att bara vara.
För så tror jag att det är när man har de mest intensiva småbarnsåren. Man har sönderstyckad egentid, små, små mellanrum och dessutom är man rätt trött.
Min enda tröst, som jag verkligen menar väl med, är att det kommer att bli bättre!
i alla fall i vår när vi femman börjar igen.
Tack! Det finns hopp. Det finns alltid hopp. Det är också, som jag skrev, bra dagar och sämre dagar. Ibland är det i sak väldigt lite som skiljer dem åt; kanske bara 30 minuter mindre sömn.
Vad är kopplingen till Vi i femman?
Skapa en liten trevlig rutin, maka åt dig lite lite egentid på en bestämd tid, inte bara den som råkar bli över. Rutiner är bra mot tungsinne, en trygghet, något att hålla sig i, som Vi i femman en gång i veckan kanske?
Ingen koppling alls tror jag!
Hoppas att du har en sån där bättre dag idag! Att du har fått 30 minuter extrasömn att leva på!
Kram!
Känner så väl igen det där. Försök vara iaf lite självisk och norpa åt dig lite egentid.
För min del känns det bra att hösten är på ingång. Allt blir mindre stressigt och kravfyllt känns det som.
*kram*
Känner delvis igen mig i det du skriver. Önskar att det gick att sända över ett knippe extra energi till dig.
Skicka en kommentar