En sockerbagare det bor i staden (men han är sjuk)

Jag är inte så förtjust i att prata i telefon med människor som jag inte känner. Om det dessutom är ett oväntat samtal har jag inte heller chansen att innan fundera genom vad jag ska säga. Det kan vara lite jobbigt, tycker jag.

Jag fick ett sånt samtal igår morse och det blev heller inte ett bra samtal. Pga snuvig bebis hade nattens sömn varit sporadisk. När lillkillen efter sista vakenpasset vid 5-tiden äntligen somnade ordentligt, hade vi med lite tur kunnat få en minisovmorgon.
Kl. 7.25 ringde telefonen. Det var en man som jag tippar var i övre medelåldern, som verkade uppriktigt förvånad över att jag legat och sovit. En hastig ursäkt följde därför innan han raskt förklarade sitt ärende: Han ville att jag skulle komma till Borås ikväll och förevisa ormar. Han hade för 25 år(!) sedan engagerat en annan kille från samma reptilförening som jag, och det hade varit mycket omtyckt.
Nu har jag just inte några ormarter som är speciellt lämpliga för meet-and-greet. Hade jag haft det så kanske jag hade varit ute och kört uppvisningar på fritidsgårdar, dagis och bibliotek som jag gjorde på 90-talet. Jag förklarade därför att jag istället skulle höra mig för i resten av styrelsen.

Om Sture, scoutledare i Boråstrakten, läser detta så vill jag påtala att du är en idiot. Detta konstaterar jag på följande grunder:

Man ringer inte upp folk innan klockan ens blivit halv åtta om det inte är alldeles akut.
Om man försöker locka någon hela vägen till Borås för ett gig så kan det vara på sin plats att inte låta som att man har någon sorts övertag. Att kräva att få bli uppringd samma förmiddag kan man önska lite tyst för sig själv men definitivt inte säga högt i en uppfordrande ton.
Till sist det viktigaste; säg inte så här till någon som du vill ska komma med ett knippe ormar och visa upp dem för scouterna:

– Egentligen skulle vi ha haft en kille som skulle visa hur man gör polkagrisar, men nu har han blivit sjuk.