tisdag 8 mars 2011

En första rapport från min nya arbetsplats

Eftersom jag har väldigt få pärmar (ingen alls) eller andra analoga ting där jag sitter, behöver jag inte utnyttja hyllorna, som står bakom mitt skrivbord. Tur är det eftersom människan som satt här innan mig, har alla sina saker kvar. Här står ett 20-tal pärmar, diverse varuprover och en stor låda disketter. Hade jag haft en diskett-enhet på min dator hade jag antagligen av ren nyfikenhet kollat om de fortfarande fungerade. Eller inte…

På tal om det: Minns ni när den första iMacen introducerades och det gjordes en stor grej av att den just saknade diskett-enhet? Jag tror mig också komma ihåg att från vissa håll, kanske bl.a. från min kollega, kom stark kritik just pga att den inte kunde ta disketter. Tiderna förändras…

Hur som, skrivet på de flesta av pärmarna stod innehavarens namn. Det gick att sluta sig till att det rörde sig om en kvinna, men resten var ett mysterium. Kan man ens heta så? Får man heta så? Vill man heta så?
Nu är det väldigt lockande att skriva ut namnet här, men just eftersom det är så ovanligt så är det bäst att låta bli. Även, eller kanske just, människor med knepiga namn googlar på sig själva.
Låt mig istället ge en liten vink av hur konstigt hon heter med ett påhittat namn i samma "anda": Pikku Pokki.

Som ett av de första målen jag satte upp på mitt nya jobb, var att lura ut vem Pikku Pokki var. (Jo, jo! Det gäller att ha ambitioner!)
Jag visste att hon var en i gruppen på ca 15 personer, som arbetar inne på labbet på andra sidan korridoren. De flesta såg relativt normala ut; kanske inte street-smart utan snarare labb-smart: Vita rockar med kulspetspennor i bröstfickorna och en blandning av akademisk visdom och lätt förvirring i blick.

En liten dam stack dock ut något. Förvirringen i hennes blick var mer påtaglig. Hennes ålder bestämde jag till någonstans mellan 55 och 60, men hennes hållning och kroppsspråk såg mer ut som en 75-årings. Jag bestämde mig direkt för att det måste vara Pikku.

Så häromdagen passerade damen samt mannen, som jag tror är någon sorts labbchef, förbi mitt skrivbord. Han vände sig till henne och utbrast: ”Men Pikku, nu får du allt rensa ut grejorna från din gamla plats!”
BINGO!

Dock hyser jag liten förhoppning om att detta ska ske i brådrasket. Svaret från Pikku var nämligen något i stil med: ”Ja, jo… det… hmmmm…när [ohörbart mummel]… huruvida… [mer ohörbart mummel]…provrör.”
Det var ett svar värdigt någon med namnet Pikku Pokki.

2 kommentarer:

Pysseliten sa...

Det händer att jag kontaktar någon på jobbet som jag inte har en aning om vem det är och när vi träffas visar sig vara någon jag titt som tätt småpratar med vid kaffemaskinerna.
"Jaha, är det DU?"

Pseudonaja sa...

Men visst är du lite av en labbmänniska, Pysse? Kanske skulle du trivas här?