lördag 13 november 2010

Bättre att lyss till den sträng som brast…

Det är synd att säga att det gick bra på det nya jobbet. Det gick faktiskt riktigt dåligt. Jag kände redan första dagen att det inte skulle bli lätt. Arbetsuppgifterna låg en bit sidan av det som jag tidigare arbetat med och kände mig hemma på. Inom it-skrået är jag utvecklare och inte driftare som man efterfrågade här.
Hur hamnade jag på ett sånt uppdrag då? Min arbetsgivare, samma företag som sa upp mig pga arbetsbrist för 1,5 år sedan, har hållit ögon och öron öppna åt mig. De kontaktade mig för att fråga om jag fortfarande var intresserad av att jobba med databaser. Jovisst var jag det. En stor del av min senaste it-utbildning upptogs just av databaser och ute i arbetslivet har jag gillat arbete mot och i databas. I samtal med både arbetsgivare och kund var jag öppen med vad jag kan och inte kan, och man kan därför i efterhand undra varför de ändå tog mig till ett uppdrag, som inte passade så bra. En del av förklaringen kan möjligtvis vara att jag gör mig bra i intervjusituationer. Jag är glad och trevlig och säger rätt saker, och kanske gick det lite för bra den här gången.
Det slutade med att kunden avslutade uppdraget efter fyra dagar. Det kändes snopet. Både min arbetsgivare och jag kände att det från kunds håll fanns en långsiktig ambition i mitt fall och att jag därför skulle tillåtas ha en lite längre startsträcka än man annars ger konsulter. Vi hade fel.
Grävde jag ner mig efter detta? Ja, i ett par dagar. Visserligen låg en stor del av ansvaret till att det sket sig ovanför mitt huvud, men det är ingen självförtroende-boast att få kicken pga att man inte anses klara av de arbetsuppgifter, som man förväntas utföra. Dessvärre var min anställnings hos konsultfirman intimt knuten till just detta uppdrag. Samma dag som uppdraget tog slut blev jag därför uppsagd och uppsägningstiden löper ut om tio dagar.

Nu är det dock nya tag. Jag har kontakt med ett systerföretag till min ack så kortvariga arbetsgivare. Där är man positiv och optimistisk. Det känns faktiskt som att det kommer att ordna sig i alla fall.

9 kommentarer:

Ulrika Good sa...

Jag håller alla tillgängliga tummar och tror stenhårt på dig.

Pseudonaja sa...

Tack Ulrika!

Lotten Bergman sa...

Min pappa har en liknande historia: han var jäääähääättetrevlig på en arbetsintervju och hade till och med läst på vad och hur man ska svara och VIPS hade han fått jobbet som informationschef på Ingenjörsvetenskapsakademien.

Det tog ett år, sedan gav han upp och fortfarande talar han om hur dum han var som förställde sig på intervjun. (Detta var runt 1981.)

Lycka till!

Pysseliten sa...

Jag håller alla tummar och tår att känslan är rätt och att du får en tjänst! Själv har jag fått två (stora) projekt nedlagda (över mitt huvud) under samma år. Verkligen ingen självförtroendeboost, men jag har i alla fall kvar mitt jobb. Under perioder undrar jag vad jag egentligen bidrar med, men eftersom mitt förstånd säger mig att det är de sämsta av alla tankar ignorerar jag dem så gott det går och tänker på allt bra som jag ändå har gjort och som jag ska/vill göra! (För det finns ju gott om exempel av båda, om man tänker efter!)

Anonym sa...

Meeeen. Så synd. Jag vet ju hur gärna du vill jobba. Ta ett djupt andetag och börja om. Ta två djupa andetag om det behövs. Sen kastar du dig in i hetluften igen. go. Go. GO!

Psst. Jag har börjat om i bloggande. Ses vi där?

/ Jessica

Pysselitens karlslok sa...

Så tråkigt, då får vi hålla alla tummar för att det går vägen med systerföretaget.

Mrs Li sa...

Så tråkigt. Jag tycker att du gör rätt i att fokusera på den nya kontakten. Även jag håller tusen tummar!

Kram!

Miss 80's sa...

Förstår att detta måste vara mycket tufft att gå igenom! Men slutet av ditt inlägg andas hopp och det tar vi fasta på. Jag håller alla tummar och tår för dig, jag också!

Miss 80's (fd Lady Stalker)

Anonym sa...

Ousch vad drygt det där verkar. Men jag hoppas att det löser sig inom kort. Inte kul att jobba med det man inte är bra på.
Ena tummen min är din!