Relationer är relativa

En intervju på OnyxMagasin fångar mitt intresse och får mig sedan att fundera. Dels på hur man reser sig efter att ens partner lämnat en plötsligt och utan en vettig förklaring. Det måste tyda på styrka och livsvilja. Att sedan dessutom lyckas vända allt till något positivt är fantastiskt. Heja Christina!
Samtidigt blir jag nyfiken på hans historia. Jag inser att jag aldrig kommer att få reda på hans anledning; det som fick honom att packa väskan.

Det fick mig i sin tur att tänka på att vi ofta hör bara ena sidan. Vi har någon som anförtror sig till oss, och vi köper hans eller hennes sanning som sanningen utan att få tillfälle att ta del av vad partnern har att säga.
För tio år sedan hade jag faktiskt möjligheten att få ta del av båda sidorna. Ett par kompisar till mig gick in en kris. Det blev att båda anförtrodde sig till mig och berättade vad som hänt. Jag hörde historier om en människa som var gift med jobbet och en annan som var otrogen. Det berättades om häftiga humörväxlingar som rörde sig i gränslandet av psykisk ohälsa och ett alltför avslappnat förhållande till alkohol. Det talades också om en uppgivenhet och ovilja att göra något för att förbättra förhållandet.
Därpå följde en dans som varade i nära ett halvår. De turades nämligen om att dra separationståget. Ena månaden grät han ut mot min axel och ville förlåta och ta tillbaka henne medan hon kände sig trött på hela skiten och helst ville loss. Nästa månad ville hon gå i relationsterapi medan han letade efter lägenhet.
Till sist skiljde de faktiskt sig. Det var en ganska lätt separation. Inga barn fanns och hon hittade snabbt en lägenhet.
Vad som slog mig när det var över, var hur rätt de båda hade haft. Han var sannerligen ingen lätt människa att leva med. Att hon till sist gav upp och ville separera var helt i sin ordning. Hon var å sin sida heller ingen lätt människa att dela ett liv med. Att han med ett leende till sist gick vidare, var bara naturligt.
Hade jag å andra sidan kanske bara hört hans version så hade antagligen avfärdat henne som en skitstövel och vice versa.
Det är svårt med relationer. Det är lätt att döma sedan, när det går åt skogen och ofta har man inte hela bilden.
Hur gick det för mina kompisar? De lever båda med nya partners och bildat familjer. De verkar mycket lyckliga.

Kolla gärna in OnyxMagasin – nättidningen för dig som inte vill läsa fler bantnings- eller inredningstips. Jag har skrivit en artikel till det aktuella numret och hade med en i "sommartidningen" också.

Det är synd om Mona

Jag tycker faktiskt synd om Mona Sahlin. Inte om politikern Mona Sahlin utan om människan Mona Sahlin.

Jag tror helt ärligt att för snart fyra år sedan, när Mona valdes till Socialdemokraternas ledare, skålades det i de borgliga leden. Man visste att sossarna hade valt en partiledare som få egentligen ville ha.
Rörelsen hade helst av allt velat väcka liv i Anna Lind, men eftersom det givetvis inte gick så suktade man efter Margot (roligt namn) Wallström, som hade rykte om sig att ha uträttat stordåd i EU-kommissionen. (Det hade hon tydligen inte alls, menade en engelsk journalist, som till skillnad från svenska journalister punktmarkerat kommissionen och EU i största allmänhet, men det är en annan historia.) Wallström ville inte och dessutom ville Göran Persson inte ha henne. Han ville ha Per Nuder, vilket både är roligt och konstigt. Varför vill man välja något som är så suddigt i konturerna att föremålet riskerar att försvinna om det placeras framför en något orolig tapet? Det verkade rörelsen också fråga sig och som en sista knäpp på näsan åt den blivande godspatronen, fnystes det föraktfullt åt den nomineringen.

Historien skulle alltså komma att upprepa sig; Socialdemokraterna valde en ledare som de egentligen inte ville ha, vilket ju lustigt nog hade varit fallet med just Persson, som hade varit tredjehandsvalet med få vänner i partitoppen. Den gången var Mona förstahandsvalet, men tobleronade bort sig. Då gick frågan till en Jan Nygren som ingen minns längre och när han svarat nej så tackade Göran Persson ja efter några dagars tjat.

Nu stod alltså Mona där som partiledare till sist. I Arbetarpressen skrevs krönikor om att det där med Tobleronen väl fick anses som preskriberat, och ingen på andra sidan blockgränsen sade emot. Man visste ju att det fanns mer än några chokladtrianglar, och att det skulle komma en tid då allt skulle dras upp igen.

Jag tänker inte räkna upp allt. Det har andra gjort och meningen med detta inlägg är inte att racka ner ännu mer på henne. Det går dock inte att förvånas över att man ändå vågade välja henne. Någonstans borde väl man ha förstått att man skulle hamna där man nu är?
OK, en sak måste ju bara nämnas. Hur kan en person som påstår att det är häftigt att betala skatt strunta/glömma att lämna in sin självdeklaration?
Nu har alla de där misstagen; de flesta från en tid då våra årtal började på 19, börjat bubbla upp igen och i och med det ifrågasätts den personliga lämpligheten. Jag minns inte heller att man inför förra valet över huvud taget fokuserade så på person. Nu handlar det mycket om vem vi vill se som statsminister. Inte var det väl så inför valet 2006?
Anledningen till detta är att det finns fyra partier till höger om blockgränsen, som tjänar på att påpeka att Mona blir nästa statsminister om alltför många följer sitt hjärta och röstar på Miljöpartiet eller snubblar över från Folkpartiet till Socialdemokraterna.
Snälla Mona och snälla socialdemokrater: Mona Sahlin passar inte som partiledare; en lugn trygg figur som ska säga rätt saker vid rätt tidpunkt. Mona är visionär; någon som fungerar perfekt som idéspruta. Visserligen kommer en del konstiga idéer också, men var tionde idé är alldeles lysande och med ett bollplank i partiledningen skulle man antagligen kunna vaska fram det guldet som Mona säkert hade kunna bidra med. Men partiledare…

Som sagt: Jag tycker synd om Mona och det är inte ett sånt där nedlåtande tycka-synd-om utan ett uppriktigt tycka-synd-om denna människa som hamnat i ett läge, där folk står i kö för att pissa på henne. Fattade ni inte att det skulle bli så här? Fattade du inte själv, Mona, att det skulle komma att handla mer om person än om politik. Jag hoppas att det finns någon som kan ta hand om dig, när de gamla gråsossarna stöter kniven i din rygg om några dagar. Om några dagar förresten. De har ju redan börjat.

Dina insatser som politiker får mig att rysa av obehag, men det finns ingen människa inom politiken som jag skulle vilja krama så mycket som Mona Sahlin. Jag hoppas att ditt parti gör ett uselt val, men att du landar mjukt.

Kram!

(N)är allt redan är sagt?

Jag surfar runt lite bland bloggkompisar. På en del ställen är det full verksamhet på samma sätt som det var där (och här) 2009.
På andra ställen har tåget börjat sakta in. En viss trötthet anas; både i inläggens karaktär och i frekvensen som de publiceras.
Slutligen finns bloggarna som dragit sin sista suck; en del med ett tydligt tack och adjö medan andra bara har upphört.

Jag anser mig höra till mittenkategorin; vi som saktar in. Jag frågar mig också allt oftare om jag ska fortsätta. Jag har en känsla av att jag har börjat upprepa mig. Jag skriver sånt som jag redan har skrivit om. Jag använder uttryck som jag nött ut. Det går liksom lite på tomgång. Det ekar lite av rundgång.
Jag vill dessutom lägga mer krut på den andra bloggen, vilket skulle ge ännu mindre tid åt Pseudonaja.

Hur är det med er? Har ni slutat och i så fall varför? Är bloggandet en dinosaurie som förvånat konstaterar att det blivit väldigt mycket kallare på sista tiden? Om ni fick väcka en blogg/bloggare till liv igen; vem/vilka skulle ni välja?

När borta är bäst

Nu när sommar smyger över till att vara höst har jag dragit mig undan i några dagar. Jag finns på Tjörn och sitter för mig själv och skriver, spelar musik och gör vad jag har lust med. Jag tar små promenader med hunden och försöker tänka ljusa, positiva tankar.

Ibland när jag inte nynnar på något, spelar gitarr eller har musik på datorn så är det faktiskt alldeles tyst; en alldeles fantastisk känsla.
Jag försöker ladda batterier och sånt.