Mot mörkare tider

Vi är uppe tidigt som vanligt; lillpojken och jag. Han är på sitt mest strålande humör. Jag hukar mentalt och vill att det mörka, oroliga ska blåsa över.
En vän har kommit ut som deprimerad; någon som jag minst av allt trodde skulle hamna där. Nu kan jag för all del inte påstå att jag känner den här människan på djupet, men han förefaller inte vara "typen". Snarare verkar han lugn och trygg och har också ganska många anledningar att vara det: Fast jobb, söta barn och ett lyckligt äktenskap. Uppenbarligen har den stackaren ändå en del demoner som plågar honom.

I kölvattnet av denna nyhet frågar jag mig själv hur jag mår. Jag tyckte nog att saker och ting fungerade bra fram till mitten av juli. Sedan dess har det gått utför. Det har varit en ganska maklig takt och det var egentligen först igår som jag på allvar frågade mig själv "hur mår du?" Jag svarade något i stil med att det är olika från dag till dag, men det går utför. Samtidigt kan jag ändå se ett slut på utförsbacken; en yttre omständighet som kommer att förändras om ett par veckor.
Som det är nu så får jag alldeles för lite av det mesta; för lite sömn och för lite egentid t.ex. När jag summerar en dag; vad jag hunnit med, så är det bara det mest basala och ibland inte ens det. Jag glömmer saker och känner mig dement när tvättmaskinen står där full med kläder, som skulle tvättas. Jag konstaterar att jag hann sitta med en kopp kaffe en kortare stund, men sedan drog allt igång igen.
Jag har så mycket som jag skulle vilja göra; läsa böcker, promenera, spela in musik (allt finns där; instrument, inspelningsprogram etc.), skriva på den andra bloggen och åtminstone en enda gång i sommar få ligga en lite längre stund i hängmattan. På kvällarna när jag egentligen skulle hinna med lite sånt, är jag för trött och hamnar i soffan framför tv:n. Hängmattan är för all del ett alternativ, men ett mindre attraktiv sånt då daggen gör den fuktig och inte så skön.
Nu är hösten inte långt bort. Folk pratar om hösten och tecknen i vädret och naturen finns där. Jag tycker inte om hösten. Jag vill ha mer sommar. Jag vill ha tillbaka min sommar.

Jag måste få lite roliga saker att tänka på. Jag vill kunna känna mig glad igen. Jag vill ha något att glädjas åt. Det måste komma en förändring snart.

Föredrag enligt order

Jag skrev för några månader sedan ganska raljerande om ordensällskap. Nu har det inte burit sig bättre/sämre än att jag fått ett gig hos just ett ordenssällskap.
Jovisst, tack vare bloggen, som jag länkar till här intill, är jag inbjuden att hålla ett föredrag om Australien i slutet av september. I dealen ingår att jag pratar och visar bilder i 50 minuter ("absolut max!") och erhåller för detta middag och en slant att ta med hem.

Nu funderar jag dock på om jag behöver anpassa mig till publiken. Det ska man ju egentligen alltid göra, så frågan är mer hur mycket ska jag anpassa mig? Jag tänker mig mina åhörare som en lite mer konservativ del av samhället. Om man ger sig in i detta grupprunk, som enligt mina fördomar ett ordenssällskap är, röstar man antaligen på moderaterna eller KD och får något fuktigt i blick när någon pratar om traditionella värden, familjen, stormaktstiden, gammal mat såsom syltor, grisfötter och fläskkorv, samt FN-tjänstgöring; gärna i Kongo på 60-talet. Just militärer, denna svagt inavlade yrkesgrupp, kommer antagligen vara överrepresenterad, när jag står där och pratar.
Mannen som engagerade mig såg ut som en typisk, pensionerad yrkesofficer: Stram i ryggen och en perfekt lagd frisyr. Han talade dessutom forcerat och lät lite som han gav order. Orden utmärkt och överenskommet återkom flera gånger under vårt samtal. I ett ögonblick av självplågeri föreställde jag mig hur krystat vårt samtal hade kunnat bli om vi varit tvungna att resa en längre sträcka i bil tillsammans. Han skulle gå ut med något i stil med detta som en samtalsöppnare: "Hitler skulle aldrig ha försökt sig på tvåfrontskrig. Det var dömt att misslyckas. Hans generaler vågade inte avråda honom, vet du. Inte sade man emot Hitler, fast han egentligen bara hade en korprals grad."
Jag skulle artigt tvingas lyssna på ett stycke militärhistoria och han skulle under tiden spela fjantig marschmusik på cd-spelaren.

Nå, tillbaka till föredraget. Bör jag alltså tona ner min lite lössläppta, sinnliga stil? Jag brukar prata om hur det känns att vara i Australien, försöka beskriva dofter och hur skönt det är att från en alltför luftkonditionerat hus trippa ut i den 30-gradiga värmen och bli varm igen. Denna samling med strikta, allvarsamma gubbar kanske bara kommer att stirra på mig.
Jag får nog se bestämd och koncentrad ut. Jag bör nog också inkludera lite fler kartor i föredraget. Kartor går alltid hem hos män i alla åldrar. Jag får se till att klämma in lite historiska fakta; gärna med anklytning till andra världskriget: Japanerna bombade Darwin och skickade ubåtar in i Sydneys hamn.* Hitler surfade på Bondi Beach.**
I minglet före och efter föredraget ska jag påpeka att jag har en officersgrad (fänrik) och avsluta så många meningar som möjligt med på min ära:

Det var trevligt att få hålla en muntlig framställning för er ordensbröder, på min ära!
Kan du vänligen skicka saltet, på min ära.
Nej, bilderna har jag tagit själv. Äras den som äras bör, på min ära!
Innan jag åker hem tar jag nu ett ärevarv genom salen, på min ära!

* Sant!
** Kanske inte sant...

Råttor i huset!

You gotta have faith!
Man skulle kunna tro att vi automatiskt gick bort, när ökenråttorna skulle ackorderas ut under Ölandsresan. Ett hus där det bor fyra pytonormar och två snokar inte just är ett ställe, där man vill att ens gnagare skall tillbringa semestern.

Ändå kom samtalet från en av prästerna i församlingen. Kunde vi tänka oss att ta hand om råttorna i en vecka. Givetvis, svarade jag. Det är så trevliga människor och säkert är råttorna trevliga också. Mina döttrar jublade högt, när de utsågs till extramattar till dom små liven.

Nu tror ni väl mig inte men jag har, så här på femte dagen med ökenråttor i köket, insett att det är kristna råttor. Varje gång som man fyller på matskålarna eller slår friskt vatten i vattenskålen så ber de en liten bön. Den mest händige av de två har dessutom tvinnat ett litet kors av det hö som jag slänger ner en näve av varje morgon. Smyger man försiktigt fram till buren vid 19-tiden kan man få se kvällsandakten, då det dessutom blir nattvard. Lyssnar man noga kan man sedan höra späda små pip, som kvider fram en liten psalm.

Det har dessvärre blivit lite oroligt idag på eftermiddagen. Råttorna har fått reda på att mössen i källaren är sjundedagsadventister, och det har inte fallit i god jord. Jag misstänker att de planerar en nattlig räd en trappa ner för att omvända de bokstavstrogna mössen. Jag har inga planer på att hindra dem.

Jag planerar massmord

Vi var på vår vanliga promenad nere på fältet, när han plötsligt skrek till. Min lilla hund liksom hoppade till och satte sedan av i en rush som jag inte sett på länge. Han är ju ändå 14 år. Till sist stannade han till och jag hann ikapp. Problemet verkade sitta någonstans på bakbenen och jag fick lagt honom på rygg för att se om det syntes något. Nog syntes det något. Det satt en geting på ett av hans ben och den viftade jag bort så klumpigt så att även hunden fick sig en dask varpå han skrek till för andra gången under samma promenad.
Det blev en dyster kväll för vovven. Han var verkligen hängig och jag misstänkte att han kanske fick mer än ett stick. Turligt nog hade jag smärtstillande för hundar hemma.

Nu planerar jag massmord. Alldeles i närheten av där getingattacken ägde rum har jag nu hittat ett jordgetingbo. Det är ett hål i marken och det susar getingar ut och in hela tiden. Ständigt sitter ett par getingar på vakt i öppningen, så jag måste vara försiktigt när jag slår till. Bäst är antagligen, när det regnar, då getingarna inte är lika pigga och på alerten.
Jordgeting är förresten inte en speciell art utan endast just getingar som byggt sitt bo i marken. Det finns tre, fyra arter i Sverige, som gör det. "Jordgetingar" har rykte om sig att vara extra aggressiva. Det stämmer delvis. Det är nämligen så att de lättare känner fridstörare, som människor, närma sig, eftersom vibrationerna i marken förvarnar om annalkande fara. Getingarna i ett bo i ett träd är lika aggressiva men lockas inte ut lika lätt, eftersom de inte på samma vis känner människa eller hund komma klampades.
Varför bara inte låta getingarna vara? Jag har inget allmänt emot dessa insekter, men de råkar ha byggt sitt bo utmed min favoritpromenad med hunden. Och visst, lite hämndlysten är jag också. Min hund är gammal och trött och det gjorde ont att se honom ha ont. Det vore också väldigt fjantigt om han strök med pga att 30 getingar ger sig på honom nästa gång han råkar komma för nära getingboet.
Jag återkommer med en rapport om hur det går i getingkriget.

Förresten undrar jag om rubriken på det här inlägget får någon liten alarmsignal att klinga någonstans…