För tio år sedan arrangerades en fest, som jag aldrig bjöds till. Det som gjorde det lite speciellt var att det var en mycket god vän, som hade festen. Vi ingick i samma kompisgäng, ur vilket samtliga var bjudna utom jag. Det lär ha blivit någon sorts diskussion på kalaset över varför jag inte var bjuden, men någon anledning till att jag fick stanna hemma gavs inte. Jag själv var för ledsen men samtidigt för stolt för att ställa frågan själv. Det behöver knappast sägas att vår vänskap aldrig återhämtade sig efter detta, och uppenbarligen ville han ha det så.
Idag kom vår 7-åring hem och var ledsen. Hennes bästis har tydligen haft födelsedagskalas under helgen som gick. Hon hade i alla fall tagit mod till sig och frågat varför hon inte fick komma, men "bästisen" hade inget svar att ge.
Nu försöker jag trösta, men också tona ner det inträffade. Det kan ju finnas en förklaring och jag har antagligen inte all information.
Samtidigt är jag inombords förbannad på den lilla räkan som så ofta varit här och lekt och varit på kalas dessutom. Jag tycker också att det någonstans borde ha funnits en förälder som ifrågasatt på det sättet som vi hade gjort om vår dotter hade valt att exkludera "bästisen".
Det blir svårt att möta någon av dem framöver.
Å andra sidan är detta en del av livet. Folk går vidare. En del slänger igen dörren efter sig. Andra bara slutar att ringa eller trycker upptaget när man hör av sig.
Jag tycker bara att det hade kunnat vänta lite till för min lilla flicka.
Australienbloggen flyttar till Vagabond
11 år sedan
8 kommentarer:
Det känns som att det måste ha blivit en missuppfattning, men jag vet av egen erfarenhet att det ofta inte är det. Min sjuåring blev inte bjuden till ett kalas som alla andra tjejer skulle gå till. Jag frågade runt lite om hon kanske tappat inbjudningskortet men den krassa verkligheten var nog att hon helt enkelt glömdes bort.
Kan det vara för att man bor på landet och det är svårt att leverera inbjudningar (ifall man inte har råd med porto)?
Det är viktigt att komma ihåg att bara man inte blir bjuden en gång, så är det inte ett livstidsstraff. Det har nog inte så mycket med personen att göra, utan mer omständigheterna. Kanske fanns det en begränsning i antal från föräldrarnas sida?
Minns när valdes bort häromåret. Det kändes som ALLA andra var bjudna utom jag. Och det var min bästis som ordnade kalaset. Jag pressande henne såklart om anledningen, och även om jag begrep att hon inte ville säga varför så förstod jag att hon valde bort mig till förmån för mitt ex nya sambo.
Först sved det som fan, men sen insåg jag att den tjejen behövde den festen ungefär 100 gånger mer än jag gjorde och om jag också vore där så skulle hon kanske inte trivts så bra. Och alla andra kanske också hade skruvat på sig av obehag.
Ibland blir man bortvald av helt rätt anledningar.
Det kan ju helt enkelt så att din dotter och hennes bästis hade varit ovänner precis när det var dags för inbjudningar och att hennes föräldrar helt enklelt missade att inbjudningen uteblev. Stress kanske, eller att det uteblivna namnet försvann i mängden så att säga.
Jag kommer ju ihåg hur det var med mig och min bästis i den ålderna - antingen ville vi göra allt tillsammans eller så var vi bittra fiender en dag eller två.
Och jag vet ju hur det är nu (i föräldraperspektivet trots att jag är barnlös) när jag ställs inför tråkiga jobb som "utskick" - stäng av hjärnan och gör det du ska... Tänk inte...
Stackars liten. Och stackars dig. Men ännu mer stackars era vänner som går miste om er (är lätt att säga - svårare att känna). Kram.
När barnen var små tycker jag att det var bra att vi föräldrar på dagis och i klassen kom överens om rgler för kalasandet. Så att vi kunde undvika en del missförstånd. det hände att vi ordnade kalas ihop, med flera födelsedagsbarn, för att få plats med alla lånade vi fritids. Alla var bjudna och vi delade på arbete och kostnad.
Kanske ska du ta reda på hela bilden? Om det är en viktig relation för din dotter. Det kan vara ett missförstånd. Eller inte. I båda fallen kan det vara bra att veta.
Det blir antagligen så att min dotter ändå bjuder "bästisen" på den sedan länge planerade trädgårdsfesten här hemma om ett par veckor.
Vi får väl se om flickans pappa, har något att säga när han lämnar sin dotter, om hon ens kommer.
Förstår dig så väl, det skär i hjärtat när ens egna juveler hamnar i ett sånt utanförskap. Kanske ett stort ord, men ändå så det upplevs både av stora och små människor. Det bästa man kan göra är att själv se till att ens egna barn inte gör samma sak mot andra. På så sätt lär de sig för livet om vad gemenskap och empati handlar om. Kram till din tjej och en till dig oxå : )
Tack till er som kommenterade och sa kloka saker!
Skicka en kommentar