Att leka på prov

Och på tal om mamma från igår som deklarerade att dottern skulle hämtas 8.30 och inte strax efter nio, som jag hade tänkt mig, så kommer jag att tänka på första gången vi råkade på varandra. Det var någon månad in på terminen då dottern hade börjat i förskoleklass. Hon är extremt social och såg stora möjligheter att stifta nya bekantskaper i skolan. Speciellt med tanke på att den enda jämnåriga tjejen från hennes dagisavdelning kanske inte var så lätt att ha att göra med. Nu rådde dock helt andra förutsättningar och under de första veckorna var hon iväg och lekte hos klasskamrater eller hade någon hemma så gott som varje helg och ibland under veckorna också. Turen kom så småningom till snipiga mammans dotter. Flickorna bestämde att de skulle leka hemma hos henne i mexitegelvillan. Mamman skulle ändå iväg på ett ärende vid 18-tiden och erbjöd sig därför att lämna av min dotter hemma hos oss. Klockan slog 18 och i samma ögonblick hördes ett knack-knack på dörren. Där stod mamman med sig egen och min dotter. Flickorna pep iväg in i huset eftersom min dotter skulle visa något. Kvar stod i hallen stod vi vuxna. Jag dristade mig till att fråga om det hade gått bra. Inte för att jag för ett ögonblick tvivlade på att tjejerna hade haft roligt utan mer för att ha något att säga. Svaret som kom var lite speciellt och levererades med gravallvarlig min:

- Ja, det gick bra. Er dotter är välkommen tillbaka för att leka hos oss.

Det kanske inte var menat så, men visst får man intrycket av att min dotter klarat sig igenom någon sorts test; en audition? Jag motstod impulsen att tacka överdrivet.