Vem är vem?

Det är givetvis lätt att vara klok med facit i hand. Ändå vill jag att ni tar en titt på bilden ovan och försöker tänka er att ni inte hade en aning om vilka personerna på bilden är. Tänk er sedan att någon ställde er frågan: Vem av dessa tre tror ni har rest till Las Vegas för att rulla runt i sänghalmen med porraktriser (notera plural!), använt illegala substanser till ett värde som antagligen skulle räcka till att driva en svensk vårdcentral i ett par år, stått på ett hustak druckit ur en flaska märkt tigerblod och viftat med en machete och slutligen bitit sin arbetsgivare så hårt i handen att denne sagt upp kontraktet, kontakten och strukit honom från julkortslistan.

Det hade varit kul (och förvisso ganska tragiskt) om det var lillkillen, men givetvis skulle ingen vid sina sinnens fulla bruk gissa på honom.

Låt oss för ett ögonblick koncentrera oss på den till höger stående mannen i "trevlig" skjorta och med ett äppelleende som skulle kunna få omkull vilken dam över 50 som helst. Frisyren ser ut som något som en republikansk politiker skulle kunna ha, när han ställer sig i talarstolen för att deklarera hårdare tag mot brottslighet, muslimer, aborter och homosexuella.
Den knutna näven skrämmer ingen människa. Antagligen slår min 18 månader gamle son hårdare än den här mesen.
Känns det troligt att denna man skulle göra Vegas tillsammans med kvinnor som tjänar sitt uppehälle genom att nuppa på film? Knappast, va?

Kvar är herrn till vänster. Hans val av skjorta skvallrar om en mer "ledig" stil. Håret ser ut som om han på väg till fotosessionen kört MC utan hjälm. Visst, han ler men hur ler han? Är det ett leende hos en människa, som just har funnit Jesus och nu är på väg till barnhemmet med en stor säck leksaker?
Inte riktigt. Snarare är det leendet hos en man som har en flygbiljett till Las Vegas och ett knippe mobilnummer, som man kan ringa om man vill "ha lite kul".
Kanske kommer han hinna med lite gambling också…

Inlägg nr 1000

Om man ger en apa en dator kommer han att skriva 1000 inlägg på sin blogg. Där är vi nu; dvs vid det tusende, för tusan!

Det har varit en rolig resa. Jag har haft tillfälle att häva ur mig både det ena och det andra och utmed vägen dessutom läst andra fantasiskt bra bloggar och i deras innehavare funnit nya vänner.

Nej, jag bloggar inte här så ofta men det finns inga planer på att lägga ner. Jag måste bara få lite tid till att anpassa mig till de övervägande positiva händelserna som "drabbat" mig på sistone. Under tiden kanske det kan bli kvalitet framför kvantitet? Eller varken eller?

En rolig slump är att Australienbloggen publicerade sitt hundrade inlägg igår. Ös på lillebror. Du ska bli mycket större!

En första rapport från min nya arbetsplats

Eftersom jag har väldigt få pärmar (ingen alls) eller andra analoga ting där jag sitter, behöver jag inte utnyttja hyllorna, som står bakom mitt skrivbord. Tur är det eftersom människan som satt här innan mig, har alla sina saker kvar. Här står ett 20-tal pärmar, diverse varuprover och en stor låda disketter. Hade jag haft en diskett-enhet på min dator hade jag antagligen av ren nyfikenhet kollat om de fortfarande fungerade. Eller inte…

På tal om det: Minns ni när den första iMacen introducerades och det gjordes en stor grej av att den just saknade diskett-enhet? Jag tror mig också komma ihåg att från vissa håll, kanske bl.a. från min kollega, kom stark kritik just pga att den inte kunde ta disketter. Tiderna förändras…

Hur som, skrivet på de flesta av pärmarna stod innehavarens namn. Det gick att sluta sig till att det rörde sig om en kvinna, men resten var ett mysterium. Kan man ens heta så? Får man heta så? Vill man heta så?
Nu är det väldigt lockande att skriva ut namnet här, men just eftersom det är så ovanligt så är det bäst att låta bli. Även, eller kanske just, människor med knepiga namn googlar på sig själva.
Låt mig istället ge en liten vink av hur konstigt hon heter med ett påhittat namn i samma "anda": Pikku Pokki.

Som ett av de första målen jag satte upp på mitt nya jobb, var att lura ut vem Pikku Pokki var. (Jo, jo! Det gäller att ha ambitioner!)
Jag visste att hon var en i gruppen på ca 15 personer, som arbetar inne på labbet på andra sidan korridoren. De flesta såg relativt normala ut; kanske inte street-smart utan snarare labb-smart: Vita rockar med kulspetspennor i bröstfickorna och en blandning av akademisk visdom och lätt förvirring i blick.

En liten dam stack dock ut något. Förvirringen i hennes blick var mer påtaglig. Hennes ålder bestämde jag till någonstans mellan 55 och 60, men hennes hållning och kroppsspråk såg mer ut som en 75-årings. Jag bestämde mig direkt för att det måste vara Pikku.

Så häromdagen passerade damen samt mannen, som jag tror är någon sorts labbchef, förbi mitt skrivbord. Han vände sig till henne och utbrast: ”Men Pikku, nu får du allt rensa ut grejorna från din gamla plats!”
BINGO!

Dock hyser jag liten förhoppning om att detta ska ske i brådrasket. Svaret från Pikku var nämligen något i stil med: ”Ja, jo… det… hmmmm…när [ohörbart mummel]… huruvida… [mer ohörbart mummel]…provrör.”
Det var ett svar värdigt någon med namnet Pikku Pokki.

Mail från dåtiden

Jag tog en micropaus vid mitt skrivbord. Alltmedan jag åt en banan kollade jag min hotmail. Jag registrerade det kontot i mitt eget namn 1998 och det kändes stort, minns jag. Nu skulle jag äntligen komma in i den där nya världen och visst blev det så.
Jag minns speciellt hur jag ett par månader senare i Perth i Västaustralien skickade ett mail till en lokal celebritet på reptilområdet med frågan var jag kunde hitta tigerormar. Svaret kom samma kväll och dagen därpå stod jag med en präktig Tiger Snake på ormkroken. God bless email!
Bananen var närapå slut, när jag kom på idén att göra liten mailarkeologi; dvs kolla när mitt äldsta, sparade meddelande var ifrån och framför allt vad det innehöll. Det skulle bli lite som att hälsa på sig själv i slutet av 90-talet. Vem var jag då? Vad rörde sig i mitt huvud?

Det visade sig vara ett mail från 1999 från mig själv. Jag hade uppenbarligen en länk som var så viktig att jag velat spara den. Möjligen kände jag inte till favoriter/bokmärkes-funktionen, eller så existerade den kanske inte ens.
Vart gick då denna länk? Jo, det var ett ljudklipp och jag kände genast igen det på adressen: Runt 1996-1997 var Yes gäster hos Howard Stern i samband med ett nytt skivsläpp. Keyboardisten Rick Wakeman, också känd från Grumpy Old Men bombarderar Stern med fjantiga frågor. Själva klippet innehåller följande ordväxling:

Wakeman: Do you have an insurance in case of a studio man breaking wind?
Stern: It could happen any time. It could happen any time.

Mellan de två It could happen any time hörs ljudet av en fis.

Det var jag 1999. Väldigt lite har förändrats på tolv år…


Givetvis var länken död men jag hittade detta i alla fall. Det är från samma tillfälle och ger en liten uppfattning om den uppsluppna stämningen.