Sjuk

Det finns situationer då det är läge för att bli sjuk. Det kan t.ex. vara när man är hemma och inte har något akut som måste ordnas på jobbet dagen därpå. Helst ska det vara en dag då man är helt ensam hemma hela dagen för att få störst chans till lugn och ro. Är man riktigt sjuk kan det dock vara bra om någon är hemma för att kunna hämta saker som tidningen, en kopp te, laptopen och lite andra saker som kan få dagen att bli någorlunda acceptabel. Sedan finns det ju dom dagar så man bara ligger i koma och bara vill vara ifred.

Här följer ett par exempel, tagna ur min verklighet, när det inte är läge att bli sjuk.

Exempel 1
I söndags var jag, som läsare av denna blogg vet, i Stockholm över dagen på bröllop. Det skulle komma att sluta i katastrofens tecken, om man så säger. Dock inte av tidigare befarad anledning.

Jag trodde verkligen inte att yngsta dottern hade vinterkräksjuka. Ok, hon kräktes ett par gånger på fredagskvällen och sedan ytterligare en gång på lördagskvällen, men var pigg och på bra humör under lördagen. När man få vinterkräksjuka så blir man ju för tusan helt utslagen, men hon skojade på som vanligt. Till råga på allt så var vi på barnkalas under lördagseftermiddagen. Vad jag eventuellt såg till att min dotter delade med sig av där sorterar in under brott mot mänskligheten...
Till saken hör att hennes storasyster ofta hade enstaka kräkningar strax efter sänggående i samband med förkylningar. Antagligen svalde hon för mycket slem och spydde sedan upp det. Då yngsta dottern varit förkyld i ett par veckor så trodde jag att det var en repris av vad storasyster brukade göra.
Därför var det utan farhågor som jag lämnade över till barnvakten, min mamma, på söndagsmorgonen och flög till Stockholm.

Allt gick bra till att börja med, ja över förväntan. Själva dopet var det roligaste jag varit med om i en kyrka. Då pappan har grekiskt påbrå var det en grekisk-ortodox ceremoni med mycket inlevelse, långa haranger med mässande på gammalgrekiska, rökelser, dopp av hela barnet förutom huvudet, rökelser, klippandet av en hårlock från barnets huvud, klädbyten (Varken präst eller barn hade samma kläder på sig, när allt var färdigt. Dom bytte dock inte med varandra, bör kanske tilläggas.) Efteråt fick vi dessutom veta att en anledning till att det hade varit en lång ceremoni var att den lilla hade konfirmerats också. Det var en rolig, stämningsfull och vacker tillställning!

Det var efter den fantastiska, grekiska buffén på den trevliga kvarterskrogen som saker och ting med ens blev mycket obehagliga. Lagom till när ringdansen kom igång till musik från hemlandet började det kännas lite olustigt i största allmänhet. När sedan någon sa att nu blir det kaffe och tårta så visste jag med ens att jag inte skulle ha. Jag började kallsvettas och det snurrade i skallen och magen… magen kändes inte bra. Jäklars!
En ström av tankar for genom mitt huvud. Hur många människor hade jag inte skakat hand med? Hur många hade jag inte kramat? Men inte hade jag väl rört barnet? Jodå, henne strök jag över kinden. Jäklars!
Det är också en väldigt speciell känsla att veta att man det är flera timmar, en flygresa och en stunds bilkörning mellan mig och sängen. Det fanns ju ingen chans att stanna i Stockholm. "Ehm, jag har vinterkräksjuka. Kan jag få sova hos er?" Knappast…
Vi gjorde en snabb sorti från festen och fick tag i en taxi. I bilen ut till Arlanda satt jag med händerna hårt kramandes en påse.
Väl inne på flygplatsen placerade jag mig strategiskt nära en toalett och väntade… och väntade… och så! Tvi vale!

Efteråt känns ju allt lite bättre för en stund och som tur var så var det dags för boarding också. Ungefär halvvägs kände jag hur oron i magen tilltog igen. Inte långt därefter kom spännfastsäkerhetsbältet på igen och jag funderade på hur det skulle bli nu om jag skulle behöva spy igen. Skulle jag sitta kvar på min plats och nyttja en spypåse och vomera inför en nära nog fullsatt kabin, eller skulle jag trotsa skyltar och flygvärdinnor och rusa in på toaletten?
Jag klarade mig faktiskt. När vi tog mark så tog magen ett skutt men jag lyckades hålla igen. Det kändes som en evighet innan vi rullat fram till gaten och vi blev avsläppta. Jag försvann till närmaste toalett och pratade i porslinstelefonen igen.

Jag klarade bilresan hem också även om det var en resa som var mindre lämplig. Jag var nog inte helt i form för att köra bil.

Sju timmar efter att jag börjat må dåligt så rasade jag i säng. Där låg jag hela dagen efter och ytterligare en dag. Idag är jag på jobbet, vilket osökt för oss till:

Exempel 2
Ja, eftersom jag kände mig i hygglig form så kunde jag inte med att stanna hemma en dag till utan åkte till jobbet imorse. Nu sitter jag är och känner mig yr och svagt illamående. Jag tror väl inte att jag kommer att spy men det känns ju lagom skoj att jag är här och smittar ner ännu fler. Jäklars!
"Ska du med och luncha?"
"Öh, nej tack."

Om en stund ska jag ju dessutom köra bil igen och nu är det i rusningstrafik och inte på trafiktomma vägar som häromnatten.
Jag vill ligga i min säng nu!

Ett doftattentat

Jag har ormar hemma. Det jämte musiken är mitt största fritidsintresse. Ormar måste äta ibland. För det mesta ger jag som möss och ibland kyckling. Jag använder enbart dött foder. Det är en myt att man måste ge ormar levande djur.

För några år sedan skulle familjen fira jul i Skåne. Samma dag som vi skulle åka kom frun hem med fem ännu ej utslagna hyacinter. "Det kommer att blomma lagom till vi kommer hem och vi kommer känna den underbara doften när vi öppnar dörren."

När vi sedan kom hem den 27 december och öppnade dörren…
Jag kan inte med ord göra den stank som slog emot oss rättvisa. Det luktade död och förruttnelse. En sekund senare insåg jag var lukten kom ifrån.
Jag hade samma förmiddag innan vi åkte till Skåne tagit fram fem möss ur frysen och lagt dom på en tidning ovanpå en ljusramp i ett av terrarierna. Tanken var att dom skulle ligga där och tina och sedan skulle jag mata mina skyddslingar innan vi åkte. Jag hade glömt mössen totalt.
Inne i ormrummet var stanken så tät att ögonen tårades. Där på tidningen låg fem möss. Dom hade jäst upp till nästan den dubbla storleken och såg ut som pälsklädda klot.
Snabbt fick jag ner eländet i en påse som jag omedelbart gick ut och slängde.

Det behövdes tre timmars idogt vädrande innan man kunde ana att det faktiskt stod fem blommande hyacinter i lägenheten.

Körkortsbild

Detta blev ett långt inlägg. Det finns faktiskt en röd tråd också, även om den är svår att följa. Det finns en röd bildtext. Den är lätt att hitta.
Inlägget handlar om min körkortsbild. På vägen dit tar jag omvägen via terrorism – då och nu samt Posten. Ha tålamod, till sist så knyter jag ihop säcken.

Tidigare i höst fick jag ett brev från Vägverket, där jag ombads förnya mitt körkort. Jag skulle skriva min namnteckning på en streckad linje och skicka in en nytagen bild. Mer om det strax…

På större delen av 70-talet och första åren av 80-talet var dåvarande Västtyskland svårt ansatt av Rote Arme Fraktion, RAF. Det var en terroristgrupp på vänsterkanten. I Sverige kallades RAF för Baader-Meinhof-ligan, uppkallad av två av sina grundare. Med kidnappningar, bankrån och mord spred man skräck och drev Västtyskland ganska nära till att bli en polisstat.
Det var också terroristernas mening; att hetsa staten att begränsa den vanliga medborgarens rättigheter och frihet så långt att det skulle komma en folklig resning till stånd och ur den revolutionen skulle en socialistisk stat bildas.
Som en parantes kan nämnas att på samma sätt arbetar muslimska terrorister idag. De har ingen illusion om att med militärt våld kunna besegra västmakterna. Istället begår de diverse grymheter i islams namn för att på så vis försämra livsvillkoren runt om i världen för muslimer i största allmänhet. I takt med fler attentat kommer "vanliga" muslimer att komma i kläm i jakten på terrorister. Slutligen, hoppas man, kommer muslimer att resa sig och störta de korrupta regimerna i Mellanösten och de ogudaktiga regimerna i väst. Sedan kommer ett världsomspännande kalifat bildas med mullor vid makten, sharialagar med offentliga steningar och halshuggningar m.m.

Hmmm, nu gled jag ifrån ämnet en aning. Det jag skulle komma till var att som besökare i Västtyskland på 70- och 80-talen så var det svårt att undgå efterlysningsaffischerna, Fahndungsplakat, på RAF-terrorister. De fanns bl.a. vid gränskontrollerna och på postkontor. Med gryniga bilder efterlystes dessa missledda våldsverkare med löften om "hittelön" för tipsare.

Nej, jag är inte med här!

Det jag skulle komma till var att jag fick en Fahndungsphoto-flashback när jag fick mitt nya körkort i veckan. Eftersom jag inte fick någon ordning på min skrivare därhemma så skickade jag in bilden digitalt till ett företag för kopiering på papper. Tillbaka kom en serie bedrövligt mörka bilder. Först trodde jag att en bild av dom med säkerhet skulle bli ratad av Vägverket, men efter att ha läst igenom villkoren så beslöt jag mig ändå för att göra ett försök. Det stod ju faktiskt att bilden skulle vara "jämnt belyst" och det kunde man inte klaga på. Bilden som jag postade till Vägverket var verkligen jämnt belyst (eller bristen på belysning var jämn…)

Jag hade nästan väntat ett fy-skäms-gör-om-brev till svar men bara några dagar senare landade en avi med texten att mitt nya körkort var färdigt att avhämtas på posten.
Ja, på Posten! Den finns faktiskt fortfarande och inte bara i form av brevsortering och brevbärare utan som kontor. Det handlar då uteslutande om en inrättning som heter Posten Företag, dit även privatpersoner tydligen vänder sig för att få ut sina körkort.

Jag kan inte säga att jag saknar Posten. Det blev ju ett ramaskri när alla kontor skulle läggas ner. Nu skulle vi "tvingas" till ICA-butiken för att hämta våra paket och köpa våra frimärken. Oj, oj, oj!
Fast när jag tänker efter noga så saknar jag Posten lite. Det fanns få ställen där man som kund blev så dåligt behandlad att det nästan kunde kvala in som någon sorts bisarr underhållning. Det är ju synd att säga att man med värme minns den glada, serviceinriktade personalen. Allt som oftast var dom ju ganska få i förhållande till oss som stod med nummerlapp och väntade. Det borde kanske ha motiverat de buttra kassörerna att jobba på lite extra. Jag har snarare minnen av att de kunde sitta och räkna frimärken eller prata med varandra medan man stod där och väntade. Jag är glad över att slippa det.

Ha ha, jag förlorar mig i ännu en lång parantes. Nåväl, när jag fått det gamla körkortet makulerat och det nya i min hand så log jag. Det gjorde jag dock inte på bilden. Någon halvduktig på Photoshop på Vägverket hade gjort ett försök att lätta upp mitt mörka foto. Man hade dock lämnat ett område runt munnen mörkt, vilket fick det att se ut som att jag hade en tredagars skäggstubb, fastän jag var nyrakad vid fototillfället. Dessutom ser jag allmänt bister ut, vilket jag inte gör på originalfotot. Min neutrala min har försvunnit och ersatts med samma sura uppsyn och mörka blick som de tyska terroristerna visade upp på sina bilder.
Oh well, om tio år får jag en ny chans…