Det är en härlig sommardag och jag blir sugen på en sommardrink; den bästa som finns faktiskt: Campari och apelsinjuice med massor av is. Det saknas en ingrediens. Det hade varit lättare att acceptera, om det vore alkoholen. Flaskan med Campari står dock i skåpet. Det finns emellertid ingen juice.
Ta med apelsinjuice och kom hit! Resten fixar jag!
Det var en rolig tisdag eftermiddag/kväll. Det är ju inte ofta som jag åker in till Göteborg längre. Staden som tills för tre år sedan var min är numera ett ställe där jag nästan känner mig som gäst ibland. Affärer har flyttat, upphört eller bytt namn. Restauranger har bytt ägare och inredning. Dock känns det fortfarande som att Göteborg är en bra sommarstad; vad nu det är. En stad som känns bra på sommaren, kanske? En vänlig stad?
Jag hittade mitt sällskap och vi hade en mycket trevlig kväll, som innehöll gott att dricka, gott och starkt att äta samt många intressanta samtal. Det är roligt att umgås och jag blir glad av möten som detta.
Sedan bar det av hemåt med buss i natten. I Kungälv var det stopp. Inga bussar går upp till min by på vardag kvällar efter Bolibompa. Jag visste att det gick en buss 30 minuter senare till grannbyn men då det ändå är nästan lika långt hem därifrån som från Kungälv så promenerade jag. Det blev en sån där skön promenad med tid att tänka och att njuta. Tänka på livet; som det var, som det är och som det kanske kan bli. Njuta av att promenera i en ljummen sommarnatt. Titta på rådjuret som gick parallellt med vägen och mig i säkert 100 meter, kolla in de stjärnorna som inte skymdes av lätta slöjmoln och förundras över att skor utan strumpor i inte ger skoskav. Dessutom somnar man gott efter nästan sju kilometers vandring.
Jag hade två kollegor, som skulle komma att ha två saker gemensamt: Dels var de så odugliga i det de var satta att göra på företaget att deras karriärer där tog slut. (För att sedan förvisso fortsätta på andra ställen). Dels dog de båda med endast en dags mellanrum, varpå ett väldigt konstigt telefonsamtal ägde rum. Samtliga heter/hette i verkligheten något annat…
Siw var en av marknadscheferna och på henne låg bl.a. att ansvara för Katalogen. Katalogen var vårt främsta säljverktyg. Detta var pre-internet så det fanns inga webshoppar eller något liknande. Katalogen, som kom en gång om året var alltså superviktig. Den var också säljarnas manual. Med tusentals produktkombinationer var en bra säljmanual A och O. Alla, kunder, återsäljare och personal var mycket nöjda med hur katalogen hade varit upplagd de senaste åren. Från år till år bytte man lite bilder och gjorde andra smärre ändringar, men grundkonceptet var alla rörande överens om att det inte fick micklas med. Nu köptes emellertid Siw över från en poppig reklambyrå i Stockholm. Siw kom med flera nya, "fräscha" idéer om hur kataloger skulle göras och av någon anledning fick hon hållas. Kanske var tanken att de i Stockholm hade en bättre koll på kataloger än vi bonnläppar i Göteborg hade. När kunnigt folk med mångårig erfarenhet hade invändningar, viftades dessa bort. Jag minns att vår närmaste chef kom med en packe med de nya katalogerna, som delades ut med orden: ”Nu får ni inte bli arga. Ge det en chans åtminstone!” Vi gav denna styggelse till katalog; denna förolämpning till allt vad kataloger hette, en chans och sedan blev vi inte arga, vi blev rasande. Den var så svår att arbeta med att man sedermera var tvungen att ta fram en separat säljmanual. Kunderna var förbannade eftersom inget var sig likt: ”Vi hittar inte i katalogen!” Hade Facebook funnits hade det skapats hatgrupper till katalogens "ära". Återförsäljarna var förtvivlade. De hade förutom våra produkter en massa annat, som de var tvungna att sälja, och de behövde all hjälp de kunde få att hålla saker och ting så enkla som möjligt. Vid ett stormöte, där företagsledningen satt med, slaktades katalogen. Den mer eller mindre leddes ut på stallbacken och sköts. Inte ens Siws chef kom till hennes hjälp utan menade att nästa år skulle katalogen vara lätt att läsa och använda igen. Siw själv hade där ett jätteläge att göra en full pudel och erkänna att hon goofat. Istället sade hon truligt med ett kroppsspråk, som andades trots, att hon minsann tyckte att katalogen hade blivit bra. Några månader senare slutade Siw. Det förnekades att det på något vis hade att göra med katalogkatastrofen. Hon hade av en händelse fått ett erbjudande om ett jobb i Stockholm. Jomenvisstsörru!
Till skillnad från Siw var Gunilla någon som jag pratade med ganska ofta i mitt arbete. Hon hade ett ganska kargt sätt och många tyckte illa om henne för det. Jag hade i en period av kris fått mycket stöd av henne och hade därför stor respekt för henne som människa. Dock var vi alla överens om att hon var fullständigt värdelös i sin yrkesroll. Gunilla hade nämligen för vana att strunta i att utföra vissa arbetsuppgifter. Hon kunde lova att fixa fram några viktiga papper eller att leverera en muntlig framställning en viss dag på ett visst klockslag för att sedan bara utebli. Det var också fullständigt omöjligt att få tag i henne på telefon. Jag gissar att hon under större delen av dagen körde unplugged. Det var ett mysterium att hon fick jobba kvar i så många år som det faktiskt blev. Till sist fick hon faktiskt sparken, vilket i sig är smått fantastiskt, eftersom det är mycket svårt att sparka någon i Sverige pga att de gör ett dåligt jobb. Vi får därför anta att företaget hade väl på fötterna, när de visade henne på porten samt att hon förmodligen ändå fick med sig en årslön eller två, om facket var någorlunda på alerten.
Förra sommaren vid den här tiden dog Siw och Gunilla. Siw dog i en hjärtattack och dagen efter omkom Gunilla i en olycka som tidningarna skrev om. Min kompis Hanna var god vän med båda, och Siw och Gunilla var också bekanta med varandra. Därför slår Hanna Gunillas nummer i syfte att meddela att den gemensamma vännen Siw har gått bort. Hel ovetande om att Gunilla själv dött bara några timmar tidigare får hon Gunillas make Ernst på tråden. Nu utspelas den dialogen, som fick mig att knåpa ihop detta långa inlägg:
Hanna: Hej det är Hanna. Ernst: Hej... (Sagt med tunn, darrig stämma) Hanna: Men hur är det med dig? Du låter inte alls bra. Ernst: HON ÄR DÖD! Hanna: Ja, visst är det hemskt? Det är därför jag ringer. Ernst: Jag kan inte fatta det. Imorse var hon ju hur levande som helst. Hanna: Nej där misstar du dig. Hon dog igår. Ernst: Nej… hon dog idag. Nu på förmiddagen. Hanna: Nej det var igår. Det är jag säker på.
Detta dividerande, om när döden inträffade, pågår i ytterligare några replikskiften innan det går upp för de båda att liemannen har varit extra flitig.
Jag tycker att det är något smått surrealistiskt att någon ringer upp för att omedvetet för den nyblivne änklingen korrigera tiden för makans död och att det dröjer en liten stund innan det hela klaras upp. Ordet surrealistiskt kan i detta fall vara en omskrivning för lustigt. Faktum är att när detta återgavs för mig så skrattade jag rätt ut. Döden är ett ganska laddat ämne så jag kan vara förlåten, tycker jag.
Hanna fick alltså i ett slag ytterligare en kompis att sörja och stackars Ernst fortsatte med att gråta själv i den nu så tomma lägenheten. Livet är förgängligt, om nu någon hade glömt det.
För att ändå sluta lite i dur klistrar jag in Hassans klassiska tjuvringning, där man kopplar ihop två pizzerior med varandra. Det blir lite som när Hanna och Ernst pratade; båda är tvärsäkra på att de har rätt, vilket de också har.
Så plötsligt slår den ut sina stora, vackra kronblad och blommar: Egentidsliljan. Jag var inte ens beredd när det hände. I ett slag försvann alla familjemedlemmar, som sitter ner och kissar till, affären. Jag han knappt säga hej. Bara du och jag kvar då, sa jag till lillkillen, som i samma ögonblick gnuggade sig i ögonen. Det kan väl aldrig vara dags för middagslur redan, tänkte jag. Det var det. Efter två minuter av lama protester somnade han.
