önskar köpa...

Det här tramset skrev jag en gång till en kompis som skulle sälja några tuppkycklingar...


Bästa frk Edvardsson,
Jag tänkte att jag skulle lägga ett bud på dina präktiga tuppar.
Först vill jag bara försäkra mig om att de är kastererade. Jag har nämligen en hygglig samling höns och vill inte ha fler just nu.

Som barn hade jag en talande tupp. Den kunde improvisera ihop små berättelser och hålla tacktal efter finare middagar. Tror du att dina tuppar skulle gå att träna upp till detta? Jag tror ju inte på underverk men kanske man kan hoppas på några barnkammarrim till att börja med?

När jag ändå har din uppmärksamhet; skulle du vara intresserad av en kollektion som jag kommer att lansera inom kort: Kläder för fjäderfän. Då mina hönor ofta ser lite kylslagna ut under den kallare delen av året, har jag nu tagit fram kläder åt dem.
Bl.a. kommer jag att tillverka och sälja en chic businessdress för stadshönan i karriären, en skjorta och byxor för gåbortstuppen samt en sparkdräkt för den nykläckta kycklingen.
Kanske kunde några hönskläder kunna läggas emellan som en delbetalning av tupparna?

Jag hoppas på ett snabbt svar.

Befjädrade hälsningar,
Gideon Fornborg
Tuppvän

Going for that great gig in the sky

Några minnen skrivna av mig så här när en dag då skymningen sänkte sig tidigt.

Så mycket roligt vi hade tillsammans. De första åren på jobbet och sedan några år i samma band. Vi spelade båda gitarr. Han köpte en halvakustisk Epiphone av samma modell som John Lennon spelade på. Jag retades och kallade det för gubbgitarr. Uffe bara skrattade. Dock hade han en Hughes-Kettner förstärkare som jag var avundsjuk på.

Jag minns hur vi inför vårt sista gig hade hjälp av en sorts festkonsult. Han hade den käcka idén att vi skulle avskärma en del av festtältet och rigga scenen där bakom. Sagt och gjort.
Vid 16-tiden på eftermiddagen gled vi in, inspekterade scenen och gjorde soundcheck (Precis som ett ”riktigt” band.)
Sedan satt vi i vårsolen på utsidan och drack en öl, pratade och skojade. Spelningen närmade sig och Ulf blev lite inåtvänd. Nervös? frågade jag. Mmmm, sa han. Äsch, nu går vi in och har roligt.

Ulf hade en idé om att vi skulle förstöra festfixarens upplägg. Det var nämligen ett stort tygstycke som dolde scenen. På en given signal skulle det åka i golvet när magneterna som höll det på plats släppte. (Klassisk rockentré) ”Och då ska ni fan stå där och börja spela!” Det lät som om han hade haft en traumatisk upplevelse med det upplägget tidigare.
Detta måste ha satt igång fantasierna hos Ulf: ”Istället för att vi står där och börjar spela så kan jag sitta där själv på en stol, iklädd morgonrock och ätandes på en hönökakssmörgås med skivad falukorv på.” Vad han fick det ifrån vet jag inte, men jag skrattade så att jag fick tårar i ögonen. Det var väl sättet som han sa det på också.

Sedan stod vi där i mörkret och log nervöst mot varandra. Signalen kom, jag tog första ackorden på ”Ring, ring” (Sator-versionen) och ridån föll. 150 festsugna människor stirrade på oss för att sekunden efter börja dansa och sjunga med.
Vi gjorde vårt bästa gig den kvällen. Alla hade roligt; både publiken och vi. Det skulle med tiden visa sig att det var vårt sista gig också. Bra så…


Ulf 1957 – 2007