Det där samtalet kom sent en eftermiddag för tio år sedan. Hon hade dött. Endast 52 var hon fyllda. Visserligen med ett vuxet liv fyllt av sjukdom kunde man ju befara det värsta, men när det hände var det fullkomligt oväntat: En eftermiddagslur som drog ut på tiden och blev evig. Den nye fästmannen tyckte att hon sov väl länge och gick in i sovrummet för att väcka henne bara för att finna att hon inte andades och redan hunnit bli kall. En massiv hjärtattack konstaterades på obduktionen.
Hur förbereder man sig för ett plötsligt dödsfall? Det gör man ju inte och det är lite upplägget för detta blogginlägg. Om nu någon närstående ska till att dö: Är det bättre att det sker snabbt och oväntat? (En annan minnesbild som jag har är hur en kollega får ett dödsbud via telefon och faller ihop skrikande)
Eller är det bättre att få beskedet att någon ”inte har så lång tid kvar”, dvs ett mer utdraget lidande (både för stackarn som ska dö och för de närstående), men med chansen att ta ett ordentligt farväl?
Min mormor dog efter flera år med cancer. Själv var jag så liten då att jag endast har svaga minnesbilder av det. Jag kan dock föreställa mig hur det kan ha varit:
Besök på sjukhuset med blommor i handen; ”Idag ser du pigg ut!” Hempermission med kaffe på verandan i sensommarsol. Jobbig vecka; omställning av mediciner. Svagare under helgen som gick. Ny läkare tror inte att hon kommer att leva längre än någon månad. Prata testamente och begravning. Samtal från sjukhuset; ”Ni måste komma in nu. Det är inte långt kvar.” Kramar om henne. Varma händer smeker en svalnande panna.
En del av mig håller på att förbereda mig för det värsta men jag hoppas fortfarande på det bästa.
Australienbloggen flyttar till Vagabond
11 år sedan
