Min helg i Stockholm

En intensiv helg i Stockholm är över. En stor del av lördagen tillbringades i Råstaparkhallen i Solna. Jag stationerades i fiket, där förmiddagen gick åt till att bre frallor, rådda baguetter och ställa in drickor i den stora kylen.
När portarna slog upp för besökarna kl 12, stationerades jag, precis som förra året, vid stora korvgrytan. Som sist tog vi snabbt våra roller, där de i kassan hojtade ”fyra varmkorvar” följt av en massa gnäll om hur långsamt jag arbetade. Jag i min tur svarade med diverse förolämpningar och halvtaskiga dialektimitationer. Vi hade roligt i fiket med andra ord.
Jag hann gå ett par snabba varv bland försäljningsborden. Det fanns några ormar som jag definitivt hade kunnat åka hem med om bara pengar inte hade varit ett problem. Nästa gång kanske…

Efter mässan begav jag mig inåt Söder för bloggträffen.
Jag känner tydligt igen hur jag växer av möten med andra människor. Är det dessutom så trevliga människor som Mrs Li, Lotten och Kista Chic så växer jag ännu mer.
Det blev alltså en mycket rolig kväll, som startades på Folkoperans bar och avslutades på Akkurat. Glad till sinnet rasade jag sedan i säng.
Bland det avhandlade: Hur tappra bandymålvakter är, att norrländska basketlag på 70-talet kunde ha en vit neger, stoltheten och våndan när någon skriver en bok om en själv, (om någon skulle skriva en bok om mig själv så skulle den kanske få titeln Sällan har en snygg och rolig människa åstadkommit så lite eller En studie i goda föresatser med klent resultat), hur ett pinjenötförsåt kan förstöra alla matupplevelser för en längre tid samt att twittrare på bloggträffar gör sig lika bra som kristdemokrater på Pridefestival.

Söndagen blev om möjligt ännu längre. Det är nästan alltid så när vi är iväg med reptilgänget; dvs att det finns en väldigt goda föresatser att komma iväg i tid: ”Det är ju skönt om vi är hemma igen innan det hunnit bli mörkt.” Alla håller med och svär dyrt och heligt på att senast vid tiotiden så sitter vi i bilen halvvägs till Södertälje.
Verkligheten blir alltid en annan. Det ska sovas ut. En del måste dessutom sova ut en del alkohol för att över huvud taget orka upp. Därefter ska man samla ihop sig både bildligen och bokstavligen för att påbörja resan hem, vilket igår innefattade ett återbesök i mässlokalen, som behövde städas över.
När man till sist säger hejdå till de stockholmska reptilvännerna och sätter sig i bilen, så säger någon att klockan hunnit bli så mycket att det är dags för lunch, och snart sitter man på en hamburgeria och äter onyttig mat.
30 minuter senare avbryts stridsropet ”Mot Göteborg” av påpekandet från baksätet att vi faktiskt har lovat Jimmy att hämta två Hortulanus (trädboaormar) i Skarpnäck. GPS:en får nya order och vi får se ytterligare en del av Stockholm.

När vi till sist är på väg hemåt så har det börjat mörkna...

Gårdagens hemfärd hade dessutom en spännande bonus: Det vräkte ner snö. Bitvis gick det inte att köra fortare än 50 km/h och jag funderade på om vi alls skulle komma hem. Kanske skulle vi bli tvungna att ta in på hotell i Jönköping?
Nu gick det ändå fint. Vi slirade hela vägen till Göteborg, Jimmy fick sina ormar och vi fortsatte hemåt åt Kungälvshållet.

Same procedure next time? Sure thing!

Reptilmässa!

Idag är det reptilmässa i Solna. Är någon sugen på att komma hit för att titta på alla exotiska djur så finns vi i Råstaparkhallen. Mässan har öppet 12-16.
Själv kommer jag att arbeta i fiket. Kom förbi och säg hej!

När du får oväntat besök

Bör jag berätta för 4-åringen innan hon går in på sitt rum?

Bruka burka eller inte?

Först en kort bakgrund:
I "originalkoranen", dvs den på arabiska står det något i stil med att män och kvinnor ska klä sig sedesamt. Emellertid saknas närmare beskrivningar om hur sedesam klädsel ser ut.
I Islams hemland, Saudiarabien, har man tolkat det så att både kvinnor och män i klä sig i fotsida dräkter.
När man sedan skulle översätta Koranen till andra språk, t.ex. de europeiska språken, så har översättarna tagit sig friheten att vara mer specifika. Ja, nu är det plötsligt kvinnorna som ska vara mer strikt klädda än männen. Det talas om huvuddukar och dylikt. Man har helt tagit chansen att trycka till kvinnorna med ursäkten att det handlar om religion.
Känns det måhända bekant?

Därför tycker jag att det är trist att se kvinnor i burka. Jag tycker att det är patetiskt att det finns de muslimer som tar strid för att kvinnor i burka ska kunna undervisa barn, och att det dessutom finns icke-muslimer som anser att detta inte är ett problem.
Jag tycker också att det är beklämmande att se familjer på bussen en extremt het sommardag, där mannen och sonen klär sig såsom folk gör mest på sommaren, dvs i kortärmat och shorts, medan hustrun och dottern går i heltäckande kläder.

Men… att införa förbud mot burka känns som fel väg att gå. Ett klädesplagg är just bara ett klädesplagg. Vill man komma åt det egentliga problemet så behövs det nog mer än så.
Dessutom, skulle jag hänga en filt över mig, klippa hål för ögonen och sedan traska ut på stan; skulle jag då bryta mot burkaförbudet, eller skulle endast muslimska kvinnor omfattas?
Det är sällan saker är så enkla att de går att fixa i en handvändning.

– Jag kan inte sova!

Det är en enträgen, pockande röst som ropar mitt i natten:

– Pappa! Paaaaaappaaaa!

Sömndrucken stapplar jag i sängen och går iväg till 4-åringens sovrum. Jag möts av:

– Pappa, jag kan inte sova.

Jag tänker erbjuda mig att ligga bredvid henne en stund, men i samma ögonblick som jag öppnar munnen så somnar hon mitt framför mina ögon. Efter tio sekunder snarkar hon till och med. Uppdraget slutfört!

När jag lägger mig i min egen säng igen så är jag klarvaken och har tusen och en tankar i huvudet. Det tar mig drygt två timmar att somna om.

Tack för den, 4-åringen!

Australien

Idag fyller vår äldsta dotter sju år. Det känns som igår när jag höll henne i min famn på väg upp från förlossningen till neonatalavdelningen på Östra Sjukhuset i Göteborg. Nu är hon alltså sju år!

Slumpen ville att min dotter skulle födas på Australia Day, dvs Australiens nationaldag. Jag tycker därför att det passar väldigt bra att berätta just idag, att jag inom kort startar en reseblogg om just Australien.
Länk kommer när det är dags!

Språkfråga

Är det inte smått fascinerande* att man, åtminstone på 70-talet när jag började i skolan, och kanske även idag, kallar det som egentligen är lunchrast för frukostrast? Barnen tågar ju inte iväg till matsalen (i Göteborg: Bamba) för att äta frukost. De äter ju lunch.

Nu är det ju så att i grannlandet, där brevlådorna och korven är röda, kallar man lunch för frokost. (Frukost i Danmark benämns morgenmad.) Har vi tidigare också sagt frukost om målet mitt på dagen och sedan har det blivit kvar i frukostrast?

Nu Översättar-Helena, Lotten och ni andra som är intresserade av språket; vet, tror eller tycker ni något om detta?
Finns det skolor, där man fortfarande säger frukostrast?

*Fascinerande är kanske inte rätt ord i sammanhanget om man inte är extremt intresserad av språk, lunchraster, skolgång, slottsjärpar (en maträtt som endast verkar existera i skolmatsalar) eller mattanter.

Tack gode Gud att gymnastiksalen inte var större!

Idag är jag ledbruten. Det gör ont så gott som överallt i min ömkliga kropp. Dessutom så är jag tung i huvudet pga. för lite sömn, som i sin tur beror på just att jag hade så ont.
”Det är väl aldrig så att du har spelat innebandy?” frågar ni er förstås. Ni har helt rätt.

Det hela började för en dryg vecka sedan när jag stod på uppfarten till mitt hus med 6-åringen i väntan på hennes skolbuss. Förbi oss kom församlingens kantor. Han stannade upp och pratade en stund. Efter en stunds samtal om musik så kom plötsligt den obehagliga frågan: Kunde jag tänka mig att vara med i innebandygänget som spelade varje söndag kl 21.00 i skolans gympasal?
Jag kunde svarat ja direkt, men förlorade mig i ett resonemang om folk i min ålder som jag visste hade trillat ihop och dött i samband med innebandyspelande; t.ex. killen i min brors innebandylag. Han visade sig ha ett medfött hjärtfel och dog på ett gymnastiksalsgolv med innebandyklubban liggandes bredvid sig. Om han hann tänka något så var det kanske en fundering kring det olämpliga att spela innebandy.
Kantorn såg faktiskt lite orolig ut, men till sist så enades vi om att det 99 gånger av 100 faktiskt är farligare att inte träna än att faktiskt göra det.

Igår kväll måste jag erkänna att jag ångrade mitt löfte att dyka upp. Det finns kanske inte någon tid, då innebandy lämpar sig extra bra för en medelålders man med några extra trivselkilon. Dock måste jag säga att söndag kväll kl 21.00 lämpar sig extra illa. Det är en tid då jag helst sitter och halvsover i tv-soffan, gör något skoj framför datorn eller liggandes i sängen läser en god bok.
Nu hade jag ju lovat så det var bara att pallra sig iväg. Jag tog bilen, fast det bara tar knappa tio minuter att promenera till skolan. Min ursäkt var att termometern visade 12 minusgrader och att det nog skulle vara obehagligt, för att inte säga olämpligt, att dra ner en massa kall luft i lungorna efter en sån genomkörare. Det skulle visa sig vara ett vist beslut om än av en annan anledning.

Det blev ett innebandypass såsom jag minns mitt senaste innebandypass, vilket ägde rum 1994: Mycket svett och inlevelse, glada tillrop, självutnämnda domare som såg allt lite bättre än vi andra och folk som låg och kippade efter andan under de korta pauserna mellan matcherna.
Det var emellertid en sak som var annorlunda. Med kantorn och en av församlingens präster med på plan plus att två av de övriga deltagarna presenterade sig med bibliska namn som Gabriel och Johannes, så var det kanske inte så konstigt att det inte svors en enda gång.
Där man annars hade skrikit till ett FAN eller JÄVLAR, yttrades endast ATTANS eller ÄSCH. Själv hade jag velat kombinera svordom med könsord när jag vid ett tillfälle missade öppet mål: FITT-I-HELVETE!
Istället blev det SKIT, vilket i och för sig i det sällskapet kändes ganska vågat.
Efteråt var jag så mör att jag omöjligt hade kunnat gå hem. Det var till och med vissa problem med att trycka ner pedalerna på bilen...

Idag har jag legat väldigt lågt under förmiddagen. Lår och rygg verkar ha tagit mest stryk. Man kan kalla mig ledbruten men inte nedbruten. På söndag ska jag på det igen!

En fantastisk sångare!

En sån stämma! Jag gissar att vi kommer att få höra mer an honom i alla möjliga sammanhang.

Vi som behöver en ursäkt

De flesta människor tycker om att träffa andra människor och göra trevliga saker tillsammans. Det blir liksom roligare om man sjunger några tillsammans än om man sitter själv uppe på kammaren och trallar lite halvfalskt.
När vi träffar andra människor och har skoj så räcker det som ursäkt för många, men för andra så måste det finnas en anledning, som är lite finare än ”vi är ett gäng som möts ibland för att äta och dricka lite gott och få oss några glada skratt”. Jag talar givetvis om ordenssällskap.

Ett ordenssällskap är en grupp människor, inte sällan i medelåldern och uppåt som möts ibland för att äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt. Nu fixar ju inte dessa människor, som ganska ofta befinner sig lite högre upp på samhällsstegen, att kalla saker vid sitt rätta namn. Man vill ge det hela lite större legitimitet: ”Det här är viktiga grejor förstår ni!” Det är ungefär som när jag var liten och gick på fritids och vi var ett gäng killar som skulle ut på gården och leka. Det kunde vi ju nöjt oss med, men istället sa vi att vi hade en klubb, som dessutom var hemlig. Med det fastslaget gick vi ut på gården och lekte.

Vad som dessutom brukar utmärka ordenssällskap är att de ofta har olika sektioner för män och kvinnor. Det har antagligen att göra med att männen tror att det blir mycket roligare om man bara är killar (vilket jag betvivlar), vilket tvingar kvinnorna att bilda en egen liten avdelning. Ibland vid högtidligare tillfälle kan de båda grupperna samexistera på någon fest eller liknande.

Ni vet ju namnen på de vanliga; Lions, Rotary, Round Table (med Ladies Circle!) och Frimurarna.
Mina farföräldrar var med i ett ordenssällskap vid namn Wasalogen. Denna klubb sysslade med viktiga saker såsom att… såsom att… äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt. Dessutom fanns det i bakgrunden någon sorts svensk-amerikansk vänskaps-tjofräs. (Dvs man skrev brev till gamla tanter och farbröder i USA och ibland restes det fram och tillbaka över Atlanten i syfte att träffas och äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt.)
Den kvinnliga delen av Wasalogen gick under namnet Kristina: ”och det är Kristina med K för att det ska ju vara riktigt svenskt!”

Nå, när jag var i 12-årsåldern så ringde farfar en dag för att erbjuda mig att åka med på Wasalogens rally. Jag tackade bums ja, eftersom jag verkligen trodde att nu skulle det gå undan som bara attan. Så här efteråt kan jag tycka att det var underligt hur jag antog vi, två pensionärer och jag i en grön golf, skulle fräsa runt så att gruset yrde.
Det visade sig vara en sorts bilburen poängpromenad/orientering. Vi åkte runt i maklig takt efter instruktioner och en karta till olika stationer utanför Göteborg. På varje station fanns en fråga med tre svarsalternativ och någonstans i Mölnlycke väntade en tant i schalett och förkläde med kaffetermosar, saft och bullar.
Målet låg i Torslanda i det gamla flygledartornet, som var en restaurang. Efter sammanräkning av poäng och prisutdelning, så vidtog de viktiga sakerna, dvs man åt och drack lite gott och fick sig några glada skratt.
Därefter blev det allvar för en stund. Först togs beslut om att en utbytesstudent skulle få några hundralappar för den kommande resan till USA. Därefter lästes ett brev upp från förra årets överlyckliga stipendiat som i djupt tacksamt tackade för några hundralappar, som hade gjort hennes amerikavistelse så mycket lättare och roligare.
Nu såg alla väldigt stolta ut och många ögon var blanka. Tänk så generösa och godhjärtade de var! Här hade vi verkligen ett sällskap som inte bara åt och drack lite gott och fick sig några glada skratt, utan som också tog ett samhällsansvar!

I de flesta föreningar och liknande sammanslutningar är det bara att betala in medlemsavgiften så är man med. Inte så i ett ordenssällskap. Man vill ju inte ha med kreti och pleti när det gäller så viktiga saker som att äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt besluta om stora stipendiepengar. Som i många andra ordenssällskap var man därför tvungen att rekommenderas av en medlem innan man kunde komma ifråga: ”Kurt Svensson är en duglig samhällsmedborgare vars medlemskap skulle kunna vara till gagn för logen”.
Efter stipendiegottandet var det dags för just att ta beslut om det gick för sig att ta in en ny medlem. Det räckte alltså inte med att det fanns folk som gick i god för människan. Nu skulle en grupp mycket viktiga medlemmar, antagligen styrelsen, rösta.
En gammal låda som såg ut att komma direkt från Antikrundan bars fram och ställdes på ett bord varpå den nu mycket sammanbitna styrelsen defilerade förbi och lade varsin kula i lådan. Vit kula betydde JA och svart kula betydde NEJ.
Hade jag varit en ond liten gosse hade jag hoppats på en drös svarta kulor, när lådans innehåll sedan inspekterades. Istället satt jag och var orolig för att det inte skulle vara tillräckligt många vita kulor.
Givetvis hade jag inte behövt svettas för det: Alla kulor var vita, och något säger mig att i denna låtsasmystiska värld som ordenssällskapen erbjuder, är ritualen viktigare än utfallet.
En annan gång hölls förresten ett möte hemma hos farmor och farfar. Mitt bestående intryck från den gången var att en dam satt med hatt på sig, fastän vi befann oss inomhus.

På tal om människor som behöver ursäkter för att träffas och äta och dricka lite gott och få sig några glada skratt, så jag har utlyst ännu en bloggträff. Denna gång möts vi i Stockholm och datumet är den 30 januari. Läs mer på Bloggträff.

Visst knöt jag ihop denna evighetslånga historia snyggt?

Opeth till Sweden Rock Festival

Det blir nog bra!

Det ligger en hund katt begraven

6-åringen är sedan ett par dagar tillbaka i skolan. Jag frågade henne om någon av hennes klasskamrater varit med om något roligt under jullovet. Jag förväntade mig Sälenresor, besök hos mormor i Härnösand och skridskosafari på den frusna sjön. Istället kom det:

– Nej… jag vet inte… Jo förresten, Adam hade pussat en död katt.

Jag vet inte vad ni tycker men det verkar inte vara mycket bevänt med julloven nu för tiden.

Bloggträffen igår

Det blev en rolig bloggträff, och varför skulle det inte bli det då bloggare är intelligenta, roliga och snygga människor?
Tankeöversikt anlände med tåg från Skåne och Comvidare kom med hundspann från Norrland.

Vad åt vi? Eftersom vi hamnade på Het Amsterdammertje så blev det lite smått konstig mat från den nederländska menyn. Bitterballen vågade ingen beställa dock, men vi kom överens om att det måste vara den manliga motsvarigheten till bitterfitta.

Vad pratade vi om? Bloggande givetvis. Vi hade också en lång och rolig diskussion om hur ens barn med hot försöker få sin vilja fram.
Små barn hotar t.ex. med uteblivna prestationer såsom min treåring: ”Då tänker jag aldrig mer gå på toaletten!”
Vi tyckte det vore roligt om vi vuxna använde just det hotet i vår vardag; med vänner, kollegor etc. Tänk deras miner!

Då vi är ansvarsfulla och skötsamma människor avslutade vi innan det hunnit bli tisdag för att inte äventyra dagens olika åtaganden. Nästa gång får vi träffas på en fredag eller lördag. Nästa gång ska vi skriva en bloggservette också...
Nästa gång ska vi också försöka utlysa träffen lite tidigare så att det kommer fler bloggare.

Annars tänker jag aldrig mer gå på toaletten!

Hejdå SAAB?

Alla som gjort ett försök att sälja t.ex. en bil eller mobiltelefon över annons på Blocket eller liknande, vet att merparten av de som hör av sig och är intresserade sällan förfogar över likvida medel för att köpa det du erbjuder; dvs de saknar pengar. Likväl vill de på något knepigt vis att köpet ska gå igenom. Följande "lockbeten" brukar användas:

• Pengar finns men de kommer "senare": "En kusin är skyldig mig massor av pengar".


• En del av betalningen kommer att ske med smycken (och mycket värdefulla sådana…)


• Genom prutning av priset ner till ca 20 % av det som du vill ha.

Jag får flashbacks av dylikt jidder när jag för turerna kring SAABs eventuella försäljning. Det ringer en massa idioter som vill köpa företaget, men pengar verkar saknas.

Jag undrar också hur små Kungsägg och deras nederländska motsvarigheter ska få SAAB på fötter när GM försökt i decennier.
För trots allt; hur snygga SAABs bilar är så är det alltför få som vill köpa dem. Det har varit läget under de senaste 20 åren med undantag av två sketna år. Just under dessa två år gick SAAB med vinst. Annars har det varit röda siffror hela vägen.
Om någon driver en rörelse men inte säljer tillräckligt så har rörelsen inget existensberättigande. Punkt slut… (och i fallet SAAB; tyvärr. Själv tycker jag att Volvos skittråkiga bilar hade varit värda ett sämre öde…)

Bloggträff nu på måndag

Två bloggare, Comvidare och Tankeöversikt kommer till Göteborg på måndag den 11 januari. Planen är att vi träffas någonstans i närheten av Centralen för lite mat och gott att dricka vid 19-tiden. Jag skriver på Bloggträff också så får vi se var vi hamnar till sist.

Häng på!

Ingen Skugge ska falla över Ranelid

Även jag måste ju skriva några rader om detta.

Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Björn Ranelid. Han är ju en stor, stark karl och borde ju inte gnälla om gamla oförrätter och speciellt inte i TV. Låt sånt stanna mellan honom och terapeuten osv.

Samtidigt så är kanske just hans brott att han är en stor, stark karl. Skugge hade som ung kvinna haft mer "rätt" att reagera på att i en recension som skulle handla om något som hon skrivit istället få läsa i nedsättande ordalag om hur hon ser ut.

Jag vet inte vilket jag tycker är mest tragiskt: Att Ranelid fortfarande ältar detta eller att fejden var Skugges 15 minuter?

Nej jag vet. Rubriken på det här inlägget är en meningslös ordvits. Den fantasifulle kan ju alltid säga att eftersom Ranelid är så solbränd så har han knappast vistats mycket i Skugge skuggan.

Goda grannar

Min granne prästen tittar förbi. Han lämnar över en present till lillpojken och drar en fräckis. Han är den bästa granne som man kan ha!

Gott slut och gott nytt!

Dags att summera året som gick. Dessvärre hinner jag inte skriva så mycket men ska försöka samla ihop både mina tankar och mig själv under de första, späda dagarna på det nya året.

Till dess önskar jag er alla ett fantastiskt 2010!

Godis till kvällen

Blogghelg

Jag njuter just nu en inte kanske så välförtjänt bloggsemester. Den funkar så att jag går omkring och tänker på blogginlägg som jag vill skriva. Jag bollar lite med formuleringar och fnissar lite ibland. Dock så skriver jag just inte så mycket, när jag väl sitter vid datorn.

Nu slänger jag i alla fall åt er det här film med den lysande George Carlin. Kolla speciellt in det fjantiga skrattet 2:12 in i klippet. Det får mig att skratta varje gång.

Ny klänning? Äsch, den gamla trasan!

När de kungliga skred in i Stockholms Konserthus för att närvara och dela ut årets Nobelpriser, konstaterade jag snabbt att det såg ut som att Drottningens klänning var en omsydd, gammal gardin. Jag fick direkt mothugg av min fru som ansåg att klänningen var fin.

Nu visar det sig att det var en till som drog samma slutsats, och som dessutom skrev om det i Dagens Nyheter. Det lustiga och smått bisarra med detta var att tidningens chefsredaktör, Gunilla Herlitz, gick i taket och förklarade att frilansskribenten Linda Leopold inte skulle få skriva för DN mer, eftersom det var ”nedsättande skrivet.”
Hon skyndar sig att påstå att det inte handlar om drottningen, men det stämmer inte. Hade det inte varit så att just de kungliga blev utsatta för en smått elak recension, så hade inte Linda Leopold hamnat i blåsväder. Det lustiga är att samma Gunilla Herlitz, lät detta passera utan att ens i efterhand protestera. Det är väl ändå en värre bredsida än att påstå att någons klänning inte är vacker?

Här är (går)Dagens Nyheter för Gunilla Herlitz (och andra rojalister): Man får retas med de kungliga. Åtminstone i den meningen är de vanliga människor. Det är en demokratiskt god gärning, att när tillfälle ges, retas med de kungliga, ty då kan de som inte ser att kejsaren är naken (och att drottningen har en ful klänningen) kanske inse att monarki inte hör hemma i en modern, västerländsk demokrati.

Jag retas med kungahuset

Smyger som och med en tiger

Jodå, visst lyckades jag smyga in med porslinstigern precis som planerat. Han hamnade på en kista uppe på övervåningen. Jag hann också iväg innan dådet upptäcktes; ett villkor för att uppdraget skulle anses som helt lyckat.


Vid det här laget har tigern absolut upptäckts men inget argt telefonsamtal har kommit än. Det kan bero på att min bror tänker spela cool och ta hämnd så snart tillfälle ges. Tillfälle ges dessvärre snart, eftersom våra familjer ska fira jul ihop hos mamma. Min gissning är att jag kommer att få en julklapp som jag inte vill ha.

Tiger på nya äventyr

Vid den här tiden förra året utsatte jag min bror för en inredningsgerillaattack. Idag planerar jag att göra om det.
Bakgrunden är att jag för några veckor hjälpte en kompis att bära grejor åt hans sambo som skulle flytta in hos honom. På en hylla i källaren stod en porslinstiger, som var snarlik den som jag smugglade in hos min bror.

Jag: Se där har du en stilig tiger. Jag antar att det inte är din.
Kompisen: Nej hu, och aldrig att den kommer upp i huset.
Jag: Men då kan jag förbarma mig över den. Jag vet ett bra hem som den kan få komma till.
Kompisen: Perfekt! Smyg ut med den till bilen innan hon märker något!

Precis som sist firar brorsonen födelsedag och planen är att tassa in med tigern under presentöppningen.
Det blir en rolig utmaning att göra om det. Eftersom den första tigern till sist hamnade hos min syster så finns det en chans att hon kan få skulden, vilket gör det hela ännu roligare.

Jag återkommer med en rapport om hur det gick.

Omplaceringstiger

Och nu iväg till brorsan!

Låt oss jävlas med våra barn!

Visst, barnen är det viktigaste i våra liv men ibland vill man ju bara sätta ut dem i skogen till trollen. Man blir helt enkelt så fly förbannad på de små rackarna. Det kan röra sig om saker som går sönder, sovmornar som fryser inne, väckning av bebis, gnäll eller allmän trots.

Jag har några sätt som hjälper mig att släppa ut lite ilsken ånga ibland. Det är förvisso retroaktiv hämnd men det ger mig en liten kick och är dessutom ganska roligt.

Sagor är viktiga. Det är en fin stund då du kopplar av med ditt barn och läser en kanske fin och tankeställande berättelse. Det är också ett utmärkt tillfälle att jävlas med din unge:
Läs med fel röst – låt prinsessan få en basröst medan trollet talar i skrikig falsett.
Börja på fel saga: ”Varje morgon klockan åtta går Bamse ut och vinkar åt farmor på höga berget”, är OK om ni läser om världens starkaste björn, men väcker ont blod om boken du håller i är Alla vi barn i Bullerbyn.
Använd dialekter även om det är helt omotiverat; Emil pratar plötsligt den bredaste skånska och Bamse låter som han gillar snöskotrar, tjuvjakt och hembränt. Du blir snabbt ombedd att sluta att dumma dig. Läs vanligt i en halvminut men börja sedan gradvis med dialekt igen tills barnet går i taket.
Byt namn på karaktärerna! Är det skoj med barnslig humor så kalla Snövit för Snöfis och låt Bamses kaninkompis genomgående heta Lille Prutt. Barnen, som annars skrattar sig hesa åt kiss och bajs, blir störtförbannade.

De flesta barn går genom perioder då man låtsas att man är någon; det kan vara en mamma-pappa-barn-lek och det kan också vara någon saga eller film som skall återlekas. Inte sällan kan du bli ombedd (tvingad) att vara med. Om du vill göra din medverkan så kort som möjligt och dessutom jävlas lite, så låt dig inte castas hur som helst:
I händelse att det är mamma-pappa-barn så vägra vara mamma eller pappa. Påstå istället att du är en nästkusin från Hallstahammar eller ingift morbror på genomresa. Du blir antagligen ombedd att gå därifrån.
Om ungarna leker Emil och vill att du ska vara Emils mamma eller pappa så hävda prompt att du är någon bifigur istället, t.ex. Krösa-Maja. Börja sedan under barnens protester att slänga Krösamajarepliker omkring dig: ”Skogen är full av vargar och mylingar. Nu är tyfisen kommen till byn!”
När barnens rop stiger till ett illtjut, så lugna dem och säg att du visst kan vara pappa; Krösa-Majas pappa. Avlägsna dig sedan snabbt ifall de ser ut som de tänker slänga något på dig, eller om din partner börjar misstänka något: ”Är det du som retas med barnen? Gå ut och städa garaget istället, din fjant!”

Ett annat fint knep är att kräva att få vara en figur som inte ens är aktuell i sagan som ska lekas. Är det Madicken som de små liven vill ha med dig i så säg entusiastiskt: ”Va bra, då är jag Prusiluskan!” Invändningarna som kommer bemöts bäst med fler knepiga förslag: ”Men passar det bättre om jag är Skalman eller kanske Ior?”

– Slutaaaaaaaaaa dumma pappa!

In your cute faces, kids!

Aldrig på en lördag!

Jomenvisstserru, min 6-åring dansar sedan ett par månader tillbaka folkdans. Jag skulle ljuga om jag påstod att det hela bottnar i ett hett och intensivt intresse för traditioner i allmänhet och folkdans i synnerhet. Det var snarare en kompis eller kanske ännu mer snarare kompisens mamma som peppade dottern min: ”Matilda ska dansa folkdans i eftermiddag. Du kanske vill följa med henne istället för att åka hem till din unkna familj i ert sketna hus?” (Nej OK, hon kanske inte sa just så.) Det lät spännande nog för min flicka så folkdans blev det den eftermiddagen och varje torsdag eftermiddag hädanefter.

Är de inte för rara?

Jag inser att jag hade hoppats på något sånt här; ett intresse som innebar en kväll i veckan i en lokal på gångavstånd; dvs inget hämta och lämna med bil. Visst, det är uppvisning på en lördag eller söndag någon gång men det är inte speciellt ofta.

Mina grannar har tre ungar som idrottar. På helgerna står ingen av de två bilarna på uppfarten. De är alla iväg på diverse matcher och turneringar från tidigare morgon till sena kvällen. Vid ett tillfälle i somras skulle vi ha en kräftskiva tillsammans men allt hängde på att dotterns fotbollslag inte gick vidare i turneringen någonstans i Landvetter. Jag funderade på att föreslå en läggmatch, eftersom jag var grymt sugen på att sörpla stjärt (misstolka nu inte detta!) och dricka en immig en (eller två-tre). Lyckligtvis fick de stryk och behövde inte spela kvartsfinal på kvällen.

Jag vill inte ha det så. Jag vill inte stiga upp varenda, eviga lördag för att köra iväg till en vindpinad fotbollsplan eller dragig ishall och dessutom plocka upp några snoriga ungar på vägen. Jag vill varken köpa eller sälja bingolotter. Jag har inte lust att baka inför loppisen.
Jag kan tänka mig att vid lunchtid åka in till byn och se mina döttrar dansa några varv inne på Mimers Hus, ta en fika och sedan åka hem.

En kompis till mig hade en t-shirt med trycket: "Dansen räddade mig från idrotten!"
Jag börjar förstå vad som menades.

Yes i Göteborg, 12 december 2009

Vi träffades ett glatt gäng innan och intog mat, öl och pratade musik. Därefter knallade vi iväg mot Lisebergshallen. Tyvärr var vi ganska sent ute så jag hann aldrig kolla in T-shirts och såna grejor. Får kolla på hemsidan istället.

Sedan var det dags för konsert och visst pirrade det igen när ljuset släcktes och Firebird Suite hördes ut genom högtalarna.

Jag tror att det, i hård konkurrens med spelningarna med Marillion och Neal Morse på Sweden Rock Festival, ändå var årets konsert.
Visst saknades Jon; kanske inte ljudmässigt – blundade man så kunde man tro att det var Mr Anderson som sjöng, men den gode Benoit David har inte riktigt sin företrädares scennärvaro och karisma. Visst, Jon är inte en formidabel frontfigur och publikdomptör men det hör liksom till att han ska stå där och se änglalik ut och le lite småfånigt. Nu höll sig Benoit ganska mycket i bakgrunden och det kanske var sagt så eller så vågar han inte ta ut svängarna riktigt ännu. För han är här för att stanna. Just nu är det ganska lite som talar för att Jon kommer tillbaka.
Det är säkert mycket politik med i spelet men till syvende och sist handlar det om att varken Rick Wakeman eller Jon Anderson orkar med längre turnéer längre utan skulle föredra att Yes gjorde färre men större spelningar.
White, Squire och Howe vill spela fler datum och har därför bestämt sig för att fortsätta utan de andra, vilket förutom ny sångare har inneburit att Rick Wakemans son, Oliver Wakeman, spelar keyboard.
Dock är varken han eller Benoit fullvärdiga medlemmar utan medverkar såsom session musicians, dvs med fast lön. Kanske var det därför som Wakeman låg löjligt lågt i mixen och inte fick spela solo. Synd, för han var duktig och jag vill höra keyboards lika bra som gitarr och bas på en Yes-spelning.
Överlag verkade stämningen på scen bättre än tidigare konserter jag sett med Yes. Det var många leenden mellan artisterna och speciellt glad verkade Chris Squire, som annars mest brukar se bestämd ut. Steve Howe var supertänd och Oliver Wakeman verkade som sagt trivas. Kanske var det bara Alan White som presterade lite under sin vanliga nivå. Det var mer rutin än känsla och dessutom bjöd han på det näst sämsta som jag någonsin hört. (Peter Criss i Kiss spelade det i särklass värsta trumsolot i Scandinavium 1997. Jag drömmer fortfarande mardrömmar.)
Nåja, det var ju trots allt sista spelningen på turnén så han var väl lite trött.

Nu tar vi låt för låt!

Siberian Khatru
Har aldrig varit en av mina favoriter men funkar bra live. Det är bra tryck i den.

I've Seen All Good People
Den här kan bannemig göras mycket bättre. När uptempo-delen startade så gick den dessvärre inte i uptempo. Alan White försökte förgäves piska igång resten av bandet med ilskna slag på en ride-cymbal. Jag började bli lite orolig för hur detta skulle gå.

Tempus Fugit
Schnyggt! Det gamla örhänget från Drama som Jon Anderson vägrat sjunga, eftersom han inte var med på den plattan, spelades äntligen live och jäklar vad bra den satt. Oliver Wakeman använde vocoder på refrängerna. Perfa!

Onward
Mycket vackert! Detta är en låt som spelas på en del Yes-fans bröllop, sägs det.

Astral Traveller
En tidsresa tillbaka till 60-talet. Beatles finns fortfarande, Pink Floyd med Syd Barret vid rodret har just skjutit ut båten från stranden och musik-London förundras över amerikanen Jimi Hendrix som visar hur en gitarr skall hanteras (och eldas upp) Allt är fortfarande möjligt.

Yours Is No Disgrace
Aaaah, en av mina storfavoriter och kanske framför allt för att Steve Howe verkligen spänner gitarrmusklerna med graciöst spelande varvat med hysteriska skalövningar och cool wah-wah.

And You And I
Mycket bra, men kanske är det just i den här låten som jag saknar Jon Anderson allra mest. Den där gåshuden uteblir.

Steve Howes solo
Kul att han spelade Second Initial och Solar Winds istället för Clap och Mood for a Day, som visserligen är bra men ganska sönderspelade.

Owner Of A Lonely Heart
Tja, det var nog trots allt den bästa versionen jag hört av den låten utan Trevor Rabin. Roligt att Howe faktiskt tog solot i mitten istället för att överlåta det på keyboardisten. Bra lät det också. Ändå så kan den sången vara för mig. Spelar något annat från Rabin-åren som t.ex. Final Eyes eller I’m Waiting

South Side Of The Sky
Oj, oj, oj. Den var mörk, kall, farlig och förbannat bra! ”The warmth when you die”… Steve Howe var fullkomligt lysande! Rolig soloduell mellan honom och Oliver Wakeman.

Machine Messiah
Kanske Yes allra tyngsta låt. Mycket bra!

Heart Of The Sunrise
Inte någon av mina favoriter. Bra framförd dock. Jag har en boot från USA-turnén 2008där Oliver har svårt att hänga med. I Lisebergshallen var det inga tveksamheter dock.

Roundabout
Något sönderspelad men det är ju en rocker.

Extranummer:

Starship Trooper
Det ultimata extranumret. Chris höll stor show låten genom. De där ackorden G, Db och C på slutet är magiska. De kunde ha kört vidare på dem i 15 minuter utan att det blivit tråkigt.








Jag kan inte låta bli att återge en kommentar från vår mailinglista som gick ut på att Yes såg ut att ha Gimli på trummor, Legolas på keyboard, Gollum på gitarr, Frodo på sång och Marit Paulsson på bas. Lite väl nära sanningen kanske…



Efterspel
Med stiliga backstagepass på våra jackor vandrade vi upp till ett konferensrum efter konserten. Steve Howe valde att ta det lugnt efter konserten och dök aldrig upp men…
Strax dök Benoit upp och fick en spontan och varm applåd av oss. Han var mycket vänlig och på gott humör och gick laget runt och tog i hand, pratade och svarade på frågor.
Oliver, som både ser ut som och låter som far sin, blev även han kvar en lång stund. Jag överraskade honom med att räcka fram en av hans tidiga soloskivor för signering.
Alan White verkade som sagt trött men som alltid tog han sig tid att prata, signera och ställa upp på foton med fansen.
Chris Squire tittade in och satte sig ner och pratade och skrev en stund.

Som ni förstår var detta lite extra grädde på moset en kväll som denna och glada drog vi sedan hemåt. Jag kommer absolut att se Yes fler gånger om tillfälle ges. Gubbarna kan än och det yngre gardet kickar stjärt de också!

Bra recension i Aftonbladet (Kors i taket!) Jag älskar sista meningen: ”Steve Howe gör kufiska, irrationella solon som folk förr blev skickade till institution för.”

Två västsvenskar bloggar om samma konsert:
Nemo
Universum Noll

Nytt ord: Vinterkröksjuka

Jag brukar skriva mina blogginlägg i Word för att få lite hjälp med att bara skriva ord som existerar. Dock släpper stavningskontrollen genom varianter som nästan är ord.
Ulrika Good var vaken nog att upptäcka att jag i mitt förra inlägg istället för vinterkräksjuka råkade skriva vinterkröksjuka. (Numera korrigerat)
Härmed gör jag därför, tillsammans med Ulrika, anspråk på att ha uppfunnit ett nytt ord:

Vinterkröksjuka (subst)
Betydelse: Det beklagliga tillstånd som följer på den där sista snapsen som man borde ha låtit bli att ta på personalfesten, ty stora mängder av julmaten, som man förtärde, kommmer upp igen. (och den smakar inte lika bra på vägen upp som på vägen ner…)
Vem ringer Peter Englund?

På samma tema vill jag gärna berätta om hur jag tolkade Systembolagets kampanj Spola Kröken, som pågick under sent 70-tal och fram till 1988. Givetvis var budskapet att man skulle dricka mindre alkohol eller avstå helt, dvs spola kröken.
Själv antog jag, ganska logiskt, att eftersom det hängde dekaler och affischer i fönstret på stället där sprit såldes, så måste det vara reklam för sprit; dvs en uppmaning att dricka mer.
Jag tolkade därför Spola Kröken som att kröken var halsen alternativt matstrupen och att den skulle spolas – med rikliga mängder sprit.

Skål!

Spyor, öl och Yes

Hej på er, fredagslovers!

Vinterkräksjukan verkar ha blåst över för den här gången. (Peppar, peppar!) Det var bara 3-åringen som drabbades och kräkningarna var inte fler än fyra stycken. Nu äter hon som vanligt och bråkar med storasyster.
Dock är det ju inte själva spyorna som är det värsta. Inte heller är det efterspelet med dusch av olyckligt barn och avsköljning av kräkiga sängkläder. Det är väntan på nästa kaskad.
Man är ju på helspänn konstant. Det spelar ingen roll om man är vaken eller sover. Själv stationerades jag inne i 3-åringens rum på natten för att snabbt kunna hålla en potta under hakan på henne i den händelse att de typiska tecknen på en förestående uppkastning visade sig.
Följaktligen vaknade jag femtioelva gånger under natten av de oskyldigaste snarkningar, hostningar och diverse smågnäll. Endast en gång var det skarpt läge och då var hon vänlig nog att förvarna med en rapning.
Nu är ju inte inkubationstiden för vinterkräksjuka inte riktigt över (peppar, peppar!), men på något lustigt sätt känns det som att jag har klarat mig.
Imorgon är det Yes på Lisebergshallen och innan dess ska vi träffas några stycken ute på lokal för att diskutera musik och smaka lite försiktigt på en öl eller två. Det ska bli mycket trevligt.

Ja, jag inser att jag just har krattat manegen för ett katastrofinlägg i stil med: ”Men just när de spelade första låten kände jag ett plötsligt obehag i magen; ett obehag som skulle sluta med en kaskad under Steve Howes solo.”

Jag tar den risken!

Förresten fanns det på Tasmanien ett öl som hette Cascade. Det smakade mums i eftermiddagssolen efter en lyckad dag ute i fält med fynd såsom snöskinkar och tigerormar.

Dialektskoj

Jag tycker att göteborgska är en ganska trevlig dialekt, och tur är väl det eftersom jag pratar just göteborgska om än en ganska diskret variant. Dock märker jag att jag i vissa sammanhang omedvetet breddar min dialekt; t.ex. i en arbetssituation när jag ska vara lite så där extra trevlig och serviceminded, eller när jag pratar med någon som jag inte känner så bra.
Om jag diskuterar med någon som jag känner väl så blir emellertid min dialekt mer neutral.

Dock finns det vissa element i göteborgskan som även i mina öron låter lite löjliga. Ulrika skriver lite om det här. Vi har ju en tendens att byta ut vissa vokaler. Den allra svåraste för oss är Ö. Är det ett långt Ö så klarar vi oss ganska bra, men måste vi säga mössa som ju har ett kort Ö så ligger vi risigt till: Mussa. Ö blir alltså U.
Det skulle kanske gå att få en göteborgare att säga Mölndal under pistolhot. Annars blir det alltid Munndal.

Det är med en sorts bisarr logik som vi därför låter bokstaven U bli till Ö. Kungsbacka och Kungälv blir Köngsbacka och Köngälv.

Slutligen ett exempel från min vardag: Jag satt tillsammans med andra föräldrar och fikade i väntan på att våra barn skulle komma ut från sin folkdansträning. (Jo, se där ett sånt rekorderligt fritidsintresse man kan ha. Mer om det i ett kommande inlägg.) En av mammorna orerade en lång stund över ett mindre bra bemötande på vårdcentralen häromdagen. Det handlade om en läkare och hans bedumning. Ordet bedumning återkom säkert 20 gånger i hennes berättelse och varje gång klack det till i mig.
Å andra sidan hade läkaren varit ganska korkad så det kanske egentligen var ett ganska bra ord som hon ofrivilligt och omedvetet uppfann.

Kära läsare! Några av er känner jag ju så pass att jag vet vilken landsände ni bor i, men det skulle vara skoj att höra från er vilka dialekter som kommer ur era munnar när ni pratar.

Från nyheterna

Jag noterar att förre migrationsministern Barbro Holmberg, förvisso impopulär såsom så många andra ministrar under Göran Persson, i kvällstidningarnas hysteriska rapportering kring den där golfaren reduceras till att vara Elin Nordegrens mamma.
Uppenbarlingen är hennes 15 minuter sedan länge förbrukade.

Jag noterar också att Obama ska få sitt fredspris snart. Det måste väl ändå vara det största skämtet som kommit från Norge på länge. Tydligen var det norska Nobelkommitténs ordförande, Torbjörn Jagland, som pressade på lite extra. Jag tror att han kommer att få ångra det.
Obama har just sagt OK till att skicka stora truppförstärkningar till Afghanistan, han har kvar soldater i Irak och han har tagit ett steg tillbaka i konflikten mellan Israel och araberna.
Det finns alltså anledning att tro att Obama kommer att beskrivas som en president, likt Nixon, som tog över ett krig och bara gjorde saken värre.

Rapport från en spyhink - 2009 edition

Man behöver inte vara virolog eller matematiker för att inse att nu är ett par viktiga event i fara. Vinterkräksjukan har nämligen drabbat oss.
Den valde 3-åringen först; hon började kräkas inatt och fortsätter idag på förmiddagen. Resten av oss håller avståndet och är noga med handhygienen.
Naturligtvis känner man efter lite extra. Oj, nu känns det lite lurigt i magen. Är jag förresten inte lite yr?
Trots allt så är som sagt några roliga händelser i farozonen. 3-åringens medverkan i morgondagens luciatåg på dagis har redan frusit inne, och det är extra trist med tanke på att hon hade bespetsat sig på att ha pepparkakskostym och luciakrona. Jag befarar att hon nästa år är alltför streetsmart för att komma på den idén igen.
I förlängningen kan vi andra i familjen komma att drabbas. 6-åringen kan komma att missa julfesten med klassen och jag kan, hemska tanke, missa Yes på lördag.

Samtidigt får vi vara glada att det inte är kotletthostan.

Magnum till Sweden Rock Festival!

Nej, jag menar inte Tom Selecks mustaschprydde detektiv utan det engelska pomprockbandet.
Det artar sig till en bra festival!

Svär till Gud?

Låt oss för tillfället förena oss i tanken att det faktiskt finns en gud. Ni behöver inte vara troende och kan när ni läst klart glömma alla tankar på ett högre väsen (och då menar jag inte Motörhead), men just nu så anser vi alla att det finns en Gud. Det kan vara en gubbe i skägg eller kanske ett moln. I jämlikhetens namn skulle det ju även kunna vara en gumma. Skulle det i så fall vara en skäggig gumma?

Nå, nu över till det som jag egentligen vill komma till. Det är ju fult att svära. Har ni fått någon som helst uppfostran så vet ni det. Sedan är det ju ändå lätt att trilla dit. Ilska och öl kan få mig att svära; dvs blir jag arg så kommer det fula ord ur munnen. Det kan även bli så om jag har druckit en öl eller två. (Dock är jag aldrig arg när jag druckit öl)

En av de främsta invändningarna mot svordomar, förutom att det låter som att man har ett fattigt ordförråd, är att man smädar Gud; att den där högre makten sitter uppe på en molntapp och kokar av ilska för att någon svär som en borstbindare och kanske åkallar hin håle: ”Fan också! Nej, tamig faen!”
Det ligger ju åtminstone lite i det resonemanget. Gud föredrar säkert att vi pratar om ulliga lamm och påskliljor hellre än Satan och svavelsjöar, eller "kryddar" vårt språk med fantasifulla kombinationer av snusk- och svärord.

Varför i hela friden får man då ibland uppmaningen att svära till Gud?

– Svär till Gud på att du talar sanning!

Förvirringen är total. Nyss skulle vi inte svära och framför allt inte så Gud hörde det. Nu ska vi mer eller mindre gapa svordomar in i hans öra. Varför skulle detta i någon annans ögon sedan göra oss till mindre lögnare? Den som svär åt Gud borde ju och kunna kvala in som någon som handskas vårdslöst med sanningen.

Är det någon som kan tänkas ha en bra förklaring till detta, så är jag intresserad. Det går även bra att som bonus slänga med anledningen till att vi talar om svärföräldrar.

Gammal är äldst?

Igår var jag på konsert och såg den forne Kiss-gitarristen Ace Frehley på Trädgårn i Göteborg. Det var just ingen spelning som jag själv hade tänkt gå på, men det kom ett telefonsamtal från en kompis som meddelade att nu var biljetter inköpta. Sagt och gjort!

Att vi inte är några ungdomar är vi väl medvetna om, men igår kändes det extra tydligt. Vi sammanstrålade i Kungälv och samåkte i bil in till Heden; dvs genom att båda skulle köra bil igen senare på kvällen omintetgjorde vi möjligheterna att dricka öl.
Därför laddade vi upp med varsin kaffe latte. Det kändes kanske inte speciellt rock’n roll.
Dock var det inte jag som stod för den absolut gubbigaste och tröttaste kommentaren:

Kompis: Det är synd att dom ska börja spela så sent!
Jag: Hurså? Det skulle väl vara bra mesigt om de gick på scen kl. 17.30. Det är ju ändå en klubbspelning.
Kompis: Jo, men det är ju en dag imorgon också.

Smaka på den: Det är en dag imorgon också.
Blir det färdtjänst nästa gång? (Dvs på lördag när vi ska se Yes.)

Konserten då? Jodå, riffmättad 70-talsrock med hög nostalgifaktor. Jag tror dock att jag kommer att vara mer uppspelt inför, under och efter Yes-spelningen.

Ormen i klistret

Det finns en sorts termometrar som säljs på reptilmässor. Dessa termometrar fästs på innerväggen av terrariet med en lapp med klister på ena sidan och kardborre på andra sidan.

Genom empiriska studier har jag nu kunnat konstatera att klistret är uruselt. Ingen av mina inköpta termometrar sitter kvar där de ska. Den sista gav upp ikväll, upptäckte jag för en timme sedan. Lite skamset låg den där i hörnet, men var fanns den där klisterlappen. Leta, leta… Men vad är det som sitter fast på undersidan av den två meter långa pytonormen?

Javisst, det var en konsertflygel! Eller snarare den där jäkla klisterlappen. Nu hade dessutom klistret gjort som ett svininfluensavirus, dvs muterat. Det som förr inte kunde hålla upp en termometer på ett par sketna gram, satt nu som berget.

Jag funderade lite på om det skulle gå att vänta till nästa ömsning, då ju lappen obönhörligt skulle åka med det gamla skinnet. Å andra sidan vet jag att nästa ömsning blir tidigast i februari, och det tyckte jag blev lite väl länge.

Det tog en ganska lång stund att långsamt, långsamt dra av lappen från ormen. Samtidigt som jag försiktigt drog loss eländet från ormens mage, var jag tvungen att hålla emot så att jag inte slet loss en bit skinn.
Jag ska inte heller påstå att ormen var speciellt samarbetsvillig. Det är inte en aggressiv art, så jag slapp att bli biten, men den var inte förtjust i att bli fasthållen och gjorde sitt bästa att komma loss. Vår kompromisslösning blev att han fick slingra fast sig i stolen som jag satt i, vilket blev ytterligare en stunds pill och slit för att få loss honom, när jag hade fått av lappen.

Kom inte och säg att jag inte har det skoj på mina lördagskvällar!

Eller gör det…

Eric Woolfson RIP

Jag skrev om Eric Woolfson för ett par veckor sedan. Nu har han gått och dött, vilket känns mycket ledsamt.
Woolfson var mest känd för sin medverkan i Alan Parsons Project. Namnet till trots var det just Eric Woolfson som skrev de flesta låtarna medan Parsons (sic) producerade och arrangerade. Woolfson sjöng också flera av de stora hitsen, som t.ex. Eye in the Sky.



Den kanske coolaste skivan jag har med Eric Woolfson är Freudiana. Det var meningen att det skulle bli ett album med Alan Parsons Project men någonstans halvvägs blev Parsons och Woolfson ovänner om inriktningen. Skivan släpptes därför under Woolfsons namn men med alla "kända" musiker från Project-skivorna såsom Chris Rainbow, Ian Bairnson m.fl.



Titelspåret från Freudiana. Detta är en av de allra bästa låtarna jag vet. Gitarrsolot från Ian Bairnson på slutet är fantastiskt och givetvis sjunger Eric Woolfons och Chris Rainbow står för bakgrundssången.

Så här skriver Alan Parsons på sin hemsida:
His songwriting talent speaks for itself. He not only wrote the majority of the songs we recorded together but after we had two or three albums under our belts he proved - contrary to my own opinions - that he had a singing voice that would be loved by millions. He never let me forget that I actually disliked Eye In The Sky when he first played it to me - arguably my most famous mistake.

I det anala stadiet

3-åringen vill bonda lite och bestämmer sig för att säga de där riktigt fina sakerna till mig:

– Pappa, du är kiss och jag är bajs!

När jag tittar på henne med ett roat men något frågande ansiktsuttryck, så bättrar hon på lite med:

– Du är prutt och jag är fis!

Jag kanske låter otacksam, men det finns faktiskt saker som man kan säga till mig som gör mig gladare.

TVs kalender

Årets julkalender på TV har fått ett blandat mottagande. Det som är lite festligt är att alla andra barnprogram, som visas resten av året, passerar utan att en endaste journalist skriver en rad. Annat är det med julkalendern.
Sällan är den ju lika bra som någon av de klassiska julkalendrarna, som t.ex. Trolltider och Teskedsgumman. Finns det förresten någon som över huvud taget kommer ihåg Teskedsgummans kalender eller är det kanske en sort myt, en julkalendrarnas Shangri-La? Det är ju annars just den som brukar vinna omröstningar om vilken kalender som varit bäst.

Mina barn älskar årets kalender och 6-åringen älskade även förra årets kalander, som En man med ett skägg hade ett ganska stort finger med i. När allt kommer omkring så är det ju för barnen som programmen är till för och inte för medelålders TV-recensenter.

Om jag trots detta ska drista mig till att välja en favorit bland senare års produktioner så blir det Höjdarna. Det var rar, tycker jag.
Har du någon favorit?

Lotten kalendrar igen!

Med sot i ögonen från nyss brunnet hus slår Lotten stenhårt till med en ny adventskalender. I skrivande stund har människan 127 kommentarer till första luckan. 127 kommentarer!

Jag kan inte komma på något som jag skulle kunna värpa fram som skulle rendera 127 kommentarer. Möjligen något om att jag skänker bort pengar, men det skulle ju å andra sidan krävas att jag hade 127 läsare eller fler och det har jag ju inte.
Kanske skulle jag få 127 läsare om jag verkligen skänkte bort pengar. Det skulle ju å andra sidan förutsätta att jag hade pengar att skänka bort.

Under tiden som jag tar mig en funderade på det där så går ni och gissar hos Lotten!

Sweden Rock Festival 2010

Sweden Rock Festival har lite diskret presenterat sina första band för 2010. Tanken var nog att man skulle gå ut stort och berätta att Kiss blir den första headlinern, men man förlorade budgivningen till Stockholms Stadion. Ingen förlust, tycker jag. Trots att nya skivan fått bra recensioner så är Kiss idag endast ett skämt.

Bland de hittills klara banden sticker Saga ut. Jag har lyssnat på Saga från och till i över 20 år och sett dem två gånger live och de är hur bra som helst. Nu kommer de visserligen med en ny sångare men det funkat säkert ändå.



Bigelf ska jag också kolla in.


Klara band för SRF 2010:

Bachman & Turner
Rick Springfield
Sabaton
D-A-D
Saga
Anvil
Unisonic
Mother’s Finest
Bigelf
Jörn Lande

När vi såg mellan fingrarna

Jag har ibland problem med att veta när det är dags att sätta ner foten. Gör man det för tidigt så framstår man som en gnällig idiot, och väntar man för länge så kanske folk utnyttjar ens snällhet och till sist blir man så jäkla arg att man fullständigt exploderar.
Dock var jag glad att mina kollegor och jag en gång på Företaget lät nåd gå före rätt, ty vi blev rikligt belönade.
Det handlade om den heliga och så omtyckta ritualen Fredagsfika.

Vi kan kalla honom Bertil. Det var en gubbe i 55-årsåldern, som alltid skaffade sig ett ärende till vår våning varje fredag 9.30. Han "råkade" gå förbi fikarummet, där vi alla satt och mumsade kakor och såg alltid lika förvånad ut såsom han tänkte: ”Här kommer jag i ett viktigt tjänsteärende och så sitter alla och fikar!”
Dock var det inte värre än att han snabbt sjönk ner på en stol, ibland ombedd - ibland inte, och fick kaffemugg och kaffebröd i hand.

Med tiden var vi ganska många som noterade detta med en stigande irritation. Varför sjuttsingen fikade han inte på sin egen våning? Hade de inte fredagsfika där eller ännu värre: Hade de fredagsfika men en annan tid; dvs Bertil mölade i sig fika två gånger varje fredag!
Det räckte med att någon sa Bertil vid lunchbordet för att folk skulle muttra surt, och till sist hade vi fått nog. Nu skulle gubbjäveln sättas på plats. Den minst diplomatiske av oss alla utsågs som sändebud. Lite snopen kom han tillbaka och meddelade att Bertil inte fanns på plats. Han var tydligen på någon kurs den veckan. Vår tala-till-rätta-kampanj fick vänta.

Det var inte ens fredag den dagen som Bertil slog till; det var tisdag. Plötsligt promenerade han omkring i kontorslandskapet med det bredaste leendet under den grå mustaschen och meddelade att nu var vi välkomna ut i fikarummet. Vi tittade förvånat på varandra. Vad skulle detta betyda?
I fikarummet mötte oss en fantastisk syn. På bordet tronade två tårtor och som inte det räckte så hade de sällskap av ett rågat fat med kanelbullar. Det gick ett sus bland kollegorna och glatt ställde vi upp oss i kö till kaffeautomaten.

Bertil, som ju när allt kom omkring var riktigt trevlig, fortsatte att fika med oss på fredagarna och han var en mycket välkommen gäst.

Dålig julkaraktär

Jag är i vissa avseenden en man som vill hålla på traditioner. Speciellt gäller detta julen. Jag blir på surt humör när vissa affärer plockar fram juldekorationer redan i slutet av oktober. När jag var liten (ja, jag hör hur löjligt det låter) så fanns det något som kallades skyltsöndag. Den inföll alltid på första advent. Då, och först då, pyntades det upp i skyltfönster och vi gick för att titta på allt och handlade de första julklapparna.

Om inte handeln klarar av att hålla sig så har vi här hemma klarat av det. Man äter inte lussekatter innan första advent och det är också först då som julsånger får spelas.

I år så har dock alla fördämningar brustit och vi har syndat redan i mitten av november. Det började med att en titt i almanackan avslöjade att vi inte skulle hinna med något julbak den här helgen. Alltså fick vi fixa det i lördags.
Den tysta överenskommelsen var att lussekatterna skulle läggas i påsar och förpassas ner i källaren till den stora frysboxen i väntan på juligare tider. Sedan var det någon som menade att en kunde man ju smaka. Från ingenstans dök sedan en burk pepparkakor upp och cd-spelaren laddade sig själv med en julskiva.

Sedan söndag den 22 november har vi varje dag fikat på lussekatter och pepparkakor till tonerna av Helga Natt och liknande. Jag skäms som en hund; en fikastinn hund.

Hur gör ni? Får man tjuvstarta eller finns det något heligt datum?

Ingen holk för oss

Läsare med inget bättre för sig vet sedan imorse att jag hade ett fett gig på gång. Just när man tror att man har kommit upp sig i fågelholkskretsar, så meddelar emellerid trummisen att han är upptagen på dagen för den stora release-festen. Resten av bandet står nu där lite som fågelholkar.

Nu när drömmen har spruckit så kan jag väl erkänna att jag hade stora förhoppningar. Lite till mans trodde vi väl att en helt ny värld skulle öppna sig för oss. Vi kanske skulle få spela på invigningen av någon nationalpark, ackompanjera ornitologer på utflykt, specialskriva något för Kolmårdens delfinarium eller kanske spela dödsmetal när något djur sänks ner i formalin på Naturhistoriska Museet. Tack vare en trummis och hans tennisspelande skitungar så blir det inget av det.

Dessutom får jag inte tillfälle att fråga författaren om han någonsin har meckat sig en redig holk...

Vi har en spelning!

Jag har redan berättat att jag sedan några veckor sedan spelar i ett band. När fyra musikaliska killar slår sina röst- och instrumentpåsar ihop, är det bara en tidsfråga innan omvärlden reagerar med ett unisont: ”Men se där; kvalitetsmusik levererat i live-förpackning på kalas, bröllop och andra event. Låt mig genast få boka ett datum.”
Många av dessa datum visar sig sedan ofta vara datum hos psykologer, men nu har vi faktiskt fått napp. Killen som spelar bas har fått en förfrågan om en spelning i januari. Det är på en release-fest.

Mmmm release-fest… Visst får man en bild framför sig, när man hör det ordet? Min bild inkluderar berg av gratismat och generöst med ölflaskor; oftast Spendrup eller Åbro. Överallt syns festklädda människor som minglar runt och skryter lite om att de minsann känner den och den.
Nu blir det här kalaset av ett annat slag. Det är nämligen release-fest för en bok om… fågelholkar. Någon har inte bara skrivit en hel bok om fågelholkar. Han har dessutom fått den tryckt och nu har han kommit på den lysande idén att det skall hållas release-fest.

Något säger mig att speciellt flärdfullt blir det inte. Det kommer nog vara fler koftor än festblåsor och mat och dryck kommer antigen serveras sparsamt eller till självkostnadspris. Någonstans där bland böcker, holkar och män i skägg och fjällrävenjackor ska vi alltså stå och spela. Det kommer att bli… annorlunda.

Könsförvirring

Nu är det bra om ni sitter ner när ni läser detta. Jag har nämligen haft tänkarmössan på i flera minuter. Det brukar ge resultat och så även denna gång. Det är som en flod av intelligent tankeenergi som flyter genom mitt huvud. Sluter jag ögonen ser jag ljusblixtar fara fram och tillbaka i mitt inre universum.

Vad kom då ur detta djupa, transliknande tillstånd av fokuserad tankekraft, undrar ni nu helspänt.
Jo… om man har tvillingar så föreställer jag mig att det, åtminstone när de är riktigt små, kan vara svårt att se vem som är vem. I så späd ålder har ju skavanker såsom födelsemärken och ärr inte riktigt hunnit uppstå. Dessa kan ju annars vara till hjälp för rådvilla föräldrar som förvirrat stammar fram: "Jösses, nu har vi blandat ihop barnen igen. Jag har bannemig noll koll på vem som är vem!”

Jag har lösningen! Åtminstone är detta ett trick om man råkar ha fått en pojke och en flicka:

Måla mustasch på pojken! Då vet ni vem som är vem i fortsättningen.

Kom ihåg var ni läste det först!

Ett kamelprojekt

Detta är en fantastisk låt med Camel. Den sjungs av Colin Bass (som lustigt nog spelar bas) och Chris Rainbow (som står bakom en keyboard). Den senare sjunger överstämman och figurerade även i Alan Parsons Project, där han ofta var den som lade på feta lager med körstämmor bakom Eric Woolfsons vackra sång.


Detta är Nothing left to lose med just Eric Woolfson på sång och Chris Rainbow som körar.

Telias kvarnar mal långsamt

Vi är utan fast telefon sedan mer än en vecka tillbaka. Telia menar att det handlar om ett kabelfel mellan vårt hus och stationen. Jag antar att sånt inträffar ibland. Vad jag dock inte förstår är varför det måste ta en dryg vecka att komma tillrätta med problemet. Efter en stunds grubblande kommer jag fram till att det kan röra sig om följande orsaker:

En jag rättar-mig-själv-förklaring
Eftersom jag bor långt, långt inne i skogen i det sista huset på vägen så tar felsökningen tid. Nu bor jag inte långt, långt inne i skogen utan i utkanten av ett samhälle och telestationen ligger ca 300 m från huset, så jag avskriver den förklaringen omedelbart.

En utomjordisk förklaring
Aliens kidnappar all Teliapersonal som skickas ut för att laga min lina. Detta är förvisso föga troligt, men kan inte helt uteslutas. Det skulle ju med ens förklara varför skiten fortfarande inte funkar. Vågar man hoppas på att ET reparerar kabeln? (Han behöver kanske också ringa…)

En galen förklaring
När jag felanmälde så ringde jag fel. I andra änden fanns någon som låtsades arbeta för Telia. Det finns väldigt många konstiga människor så det kan inte uteslutas.

En filosofisk förklaring
Vi lever i parallella världar, Telia och jag. I den andra världen har min telefon reparerats för flera dagar sedan. I den världen är godis gratis och det är sommar året om.

Jag är trött på Telia.

Hon kanske inte ska bli psykolog

6-åringen har en klasskamrat på besök. Flickan är hundrädd och ser mycket bekymrad ut när vår hund möter upp vid dörren med glada skall. Jag tar upp hunden i famnen och sätter mig på huk och förklarar för vår gäst, att han bara är uppspelt över att vi får besök och att han bara vill hälsa. Att han viftar på svansen betyder att han är glad, fortsätter jag.
Vi pratar en stund om hundar och jag försäkrar att vår hund är mycket snäll. Jag är på väg att sätta ner honom på golvet igen, när 6-åringen bestämmer sig för att "hjälpa till":

- Fast en gång bet han av en flickas näsa!

Tillbaka till ruta ett…

Här kommer Pippi Långstrump!

Hallå där! Nu är det hög tid att söka sommarjobb för 2010 på Astrid Lindgrens värld!

Efterlysning 2

Med denna bild vänder jag mig speciellt till alla veterinärer. Det jag undrar är om detta är ett vanligt förekommande fenomen. Finns det kanske någon medicinsk benämning? Vilken sorts behandling sätter man in? Sätter man kanske in något, dvs pluggar igen?

Jag hoppas att det stackars djuret inte lider.

Efterlysning

Aftonbladet behöver någon som kvickt kan uppdatera i bildarkivet. Telefonen som syns på bilden är minst tio år gammal. Min kompis (Hej I!) hade en sån och jag var mäkta avundsjuk.
Idag kanske något museum skulle vara intresserat.

It’s British and it works

När jag en gång för längesedan gjorde lumpen så tjänstgjorde jag i något som kallades bataljonsstaben. I den förutom en massa löst folk ingick bataljonsprästen. Det var en finurlig herre, som älskade Storbritannien. Som flitig tysklandsbesökare brukade jag kontra med att Surkålslandet hade mycket fint att erbjuda också. Detta besvarades med en vänlig fnysning.
Prästen kunde förlora sig i långa resonemang om hur härligt det var att besöka London och hur vacker den engelska landsbygden var. Med något drömskt i blick kunde han konstatera att om man hade lyckats behålla Indien hade Drottning Elisabeth II kunnat kalla sig Kejsarinna av Indien. Det du!

När jag ser de här klippen så önskar jag för ett ögonblick att jag vore engelsman, för mycket pampigare än det här blir det inte!

Bonusinfo: Det tycks vara KG Bergström som dirigerar.

City Life

Det här låten med Camel tröttnar jag aldrig på.

Jesus drar på vinterdäcken

Igår begav jag mig till kyrkan för en stunds andlig frid, för lite sakral stillhet och för vacker körsång.

Att man efteråt bytte till vinterdäck på min bil hade absolut inget med mitt val att gå till kyrkan just igår. Jag fick förresten en korv med bröd i handen medan duktiga män i overaller snabbt som ögat fick av sommardäcken och skruvade på de vintriga däcken.

Jean Pierre tittar förbi?

Imorgon ska 6-åringen gå på något som kallas Barda-fest. Ett fint inbjudningskort uppmanar henne att komma utklädd.
Jag är lite osäker på vad en Barda-fest är. Nu har jag kommit fram till att det måste vara en ledtråd till någon slags underhållning. Själv förevisade jag ormar på 6-åringens barnkalas i vintras.
Nu blir det nog så att den här "killen" dyker upp på festen.



Kanske sjunger han lite. Kanske kommer han med sminktips och istället för godispåse så får alla manikyr innan de går hem.

Spraket och piratkopiering

I så gott som alla dvd-filmer finns ett litet juristiskt* förord, som inte går att hoppa över hur mycket än din tumme, upprepat och i det närmaste desperat, trycker på >>-knappen. Det är den där urtrista texten, som med vita bokstäver på svart bakgrund, förkunnar att du får titta på filmen men att allt annat, som du kan tänkas vilja göra med den, är förbjudet. Det handlar om upphovsrätt och hela den biten och att hålla en film i handen; din film, betyder inte att den är din i den mening att du äger rättigheterna till den.
Det som du kanske lockas göra är att kopiera den. En kompis och jag kopierade filmer i våra späda tonår. Det tillgick så att vi gick till videouthyraren, hyrde en film, knallade hem till kompisen som hade två videospelare, kopplade ihop dessa och kopierade.
Det var olagligt då och det är om möjligt ännu mer olagligt idag.

Numera, och nu kommer vi till poängen i mitt inlägg, så är nämligen kopiering av materialet på dvd:n, inte bara förbjudet, utan enligt varningstexten strängt förbjudet. Vill det sig riktigt illa så kan det till och med vara strängeligen förbjudet.
Visst känns förresten strängeligen som lite värre än bara strängt?
Hur som, vad jag vill komma till är användningen av ett adverb (strängt) till adjektivet (förbjudet). Är något förbjudet så är det väl just förbjudet. Ordet i sig är ju så självklart.
Om texten löd All kopiering av filmen är förbjuden så skulle väl det inte lämna något utrymme för kopiering?
I konsekvensens namn skulle det ju då dessutom finnas gradskillnader åt andra hållet också:

Kopiering är ganska förbjudet

Finns det ingen språkgranskare som granskar dylika texter? Jag tror att jag fortsätter att kopiera tills det bara är förbjudet.

* [Edit: Det ju extra "festligt" att jag i ett inlägg om språket inte klarar av att skriva ordet juridiskt utan hittar på ett helt nytt...]

I've got something in my front pocket for you

Som ansvarsfull och intresserad förälder hörde jag mig för hos 6-åringens klassföreståndare om det gick för sig att jag närvarande under en förmiddag i skolan. Det gick alldeles utmärkt.

Jag strök en skjorta för att se proper ut. Skjortor är annars något som jag spar för anställningsintervjuer och lite högtidligare tillfällen, men jag tänkte att det kunde passa även för ett skolbesök.

Det var roligt att se de små liven och speciellt min dotter i skolan. Efter morgonsamlingen hade barnen en arbetsstund medan fröken och jag drack kaffe och pratade.
När sedan det var dags att ta lunchrast tackade jag för mig och gick hem.

Jag kände mig nöjd och glad ända tills jag kom hem och råkade kasta en blick i hallspegeln. Gylfen var öppen. Hade jag varit på toa i skolan? Nej…
First impressions last…

Jag älskar att vara rik

Det ringer på telefonen. Det är "Petter på SEB". Jag har inte bett Petter eller någon annan på SEB att ringa upp. Lik förbannat ringer Petter upp mig ändå.
Nu är jag i och för sig registrerad i NIX-registret, vilket innebär att försäljare inte får ringa mig. Det finns dock ett undantag: Företag hos vilka man redan är kund har rätt att ringa upp en för att erbjuda ytterligare tjänster. Uppenbarligen känner Petter till undantaget eftersom han ringer mig. Eftersom jag känner till undantaget så kan jag inte be honom dra åt helvete omedelbart. Petter förstår att jag känner till undantaget och jag inser att han inser att jag inser att han känner till undantaget. Han förstår att… Äsch, ni fattar.
Segervisst förklarar Petter därför att ”Nu ska vi prata pensionsförsäkring!”

Det finns just då ungefär tusen saker som jag hellre vill prata om. Ja, kanske inte nödvändigtvis med Petter, som antagligen sitter på ett callcenter, som har fått miljoner i etableringsstöd för att de valde att lägga kontoret i någon gudsförgäten, norrländsk inlandskommun.
Nu är det dock Petter som uppfordrande frågar mig om mina placeringsval. Det är en retorisk fråga, eftersom han antagligen har all info han behöver om mig för att avgöra vilken ny tjänst han ska erbjuda mig, för trots att jag har alla mina pengar och pensionsförsäkringar i just SEB så finns det ju något som heter merförsäljning. Det betyder att banken vill klå mig på mer pengar än de redan gör och att det möjligen, men bara möjligen, i slutändan även kan innebära några extra spänn till mig.
Jag är milt intresserad. Nej förresten, jag är duktigt ointresserad. Varför lägger jag inte bara på? Jag är nog för väluppfostrad och är det något som telefonförsäljare älskar så är det väluppfostrade människor som inte gärna gör andra människor besvikna.
Jag beslutar därför att köra mitt gamla jag-är-snuskigt-rik-trick. Det funkar nästan alltid, ty försäljarargumenten brukar vara att jag kommer att tjäna/spara en massa om jag hoppar på deras erbjudande.
Det är väldigt roligt att se de där påflugna, valpiga gatusäljarna från Telesnor, när jag på deras påstående ”Du vet väl att du alltid ringer billigare med Telesnor?" svarar ”Min käre vän, pengar är inget problem!” De liksom stannar upp som slagna av blixten och stammar ett tveksamt ”Nehej” och ler osäkert. Jag skyndar vidare.
Den ende som hittills har funnit sig menade att jag ändå skulle gå över till Telesnor och sedan skänka mellanskillnaden till Lutherhjälpen. Det ställde mig lite faktiskt men skulle jag höra det igen blir svaret att ”De får sitt, de också.”

Nu säger jag därför till SEB-Petter att jag oroar inte mig det minsta för pengar på äldre dagar. Petter blir lite konfunderad. Han sitter ju med svart-på-vitt framför sig och enligt hans beräkningar så finns det en del att göra. Jag lyssnar dock inte på det utan vidhåller att jag inte är det minsta bekymrad.
Petter förstår att slaget är förlorat. Uppenbarligen har jag tillgång till information, antagligen om stora pengasummor på ingående, kanske har jag en stor hög dollar på något konto i Liechtenstein, eller så ljuger jag bara. Att till en kund säga något i syfte att syna bluffen går ju inte och slokörat önskar han mig en fortsatt trevlig kväll.
Jag, för ett ögonblick väldigt rik, önskar honom detsamma.

Påklädd eller avklädd?

Min dotter ställde ju frågan vad vi skulle ha för kläder på oss, när jag spelar med nya bandet. Jag associerade genast tillbaka till det tidiga 00-talet då jag spelade i ett annat coverband. Vi hade scenkläder och Jesus såna kläder! De var specialsydda åt oss för ett tillfälle då vi skulle föreställa ett dansband. Sedan fick de hänga med ett tag till…
Det största problemet var att det var inte alldeles självklart att det var en parodi med genren: Man kunde ta oss på allvar och tro att vi trodde att vi var tuffa. Åtminstone drömde jag mardrömmar om det.

Så här stilig var jag. Notera att jag spelar iförd ett gristryne. (Det var svettigt att spela med tryne så det åkte av efter andra låten.)

Allt detta kom alltså tillbaka till mig sekunden efter dotterns fråga. Mitt svar kom därför spontant: ”Jag hoppas innerligt att vi inte ska ha några kläder!”, vilket ju givetvis väckte stor munterhet hos resten av familjen.

Nu finns det faktiskt en överhängande risk att vi kommer att klä ut/upp oss till vårt första framträdande. Vi kommer nämligen att djupdyka ner i det unknaste av musikdecennier: 80-talet. Vadderade axlar någon?