Jag frågar om mjölken

Imorgon bitti kommer jag att avslöja en mjölkskandal!

Nåja, det kanske snarare är en mjölkincident?

Eller rent utav ett litet mjölkfrågetecken som måste spillas rätas ut…

Nåja, imorgon ska ni minsann få se!


I väntan på det så kan ni se vad Arlas vänliga medarbetare Rosa svarade på de frågor som jag hade idag:

Matlagning

Vad tänker ni äta idag? Själv ställde jag mig just vid spisen.

Giftormar i bok och på film

Jag tittade in på Bokia i Kungälv idag i ärendet att hitta en bok till min lillasyster, vars födelsedag närmar sig med hastiga kliv. Första boken som jag fick syn på bestämde jag mig för att köpa; åt mig själv.
Det var All världens giftormar av Mark O'Shea. Boken var med i bokrean och kostade relativt blygsamma 125 kronor.

Det var en sorts ormarnas coffee-table-bok, dvs klatschig yta men lite djup. På svenska betyder det att jag kommer att kolla en del på bilderna. Det som jag läser kommer jag inte att lära mig något nytt av.


Några av er har säkert sett Mark O’Shea på Animal Planet. Han har delvis nischat in sig i samma naturfilmsfack som Krokodiljägaren låg i; dvs han är ute i naturen och handskas med farliga djur.
Två avgörande skillnader är dock att där Steve Irwin gjorde mycket med glimten i ögat och en stor portion självdistans och utan att skada sig själv (med undantag från den otroliga olyckshändelse som ändade hans liv) så far Mark O’Shea fram i naturen med tämligen buttert humör och blir dessutom biten av giftormar vid några tillfällen.

Tyvärr hittar jag inga av ormbettsklippen på YouTube. Det finns en extra rolig sekvens när han slarvat och blivit biten av en Night Adder i Sydafrika och sitter och gnyr i en jeep varpå en medarbetade frågar om det gör ont. Utbrott följer…

Detta är ett ganska roligt klipp med O’Shea fumlandes med sina glasögon med en spottkobra i ormtången.


Ska man säga något snällt om Mark O’Shea är det väl att det fuskas väldigt lite, eller inget alls i hans program, vilket annars är legio inom inte bara filmer om reptiler utan i hela naturfilmsgenren.

Mark O’Shea har varit och hållit föredrag två gånger i Norrköping, där det stora reptilsymposiet hålls i november varje år.
Efter en av gångerna var vi ett litet gäng som tog en öl i hotellobbyn och den gode O’Shea gjorde oss sällskap. Han hade mycket att säga; om sig själv. Det var för all del intressanta historier om äventyr i fält som han drog, men det var just slående att han inte för ett ögonblick undrade vilka vi var, var vi kom ifrån och vilka djur vi sysslade med. Det senare är annars den första frågan som ställs reptilfolk emellan: Vad har du?

Jo, syrran fick en kokbok.

Jakt

Idag blir det småviltsjakt.

Nu är det snart vår!

Jag letar frenetiskt efter vårtecken. Vädret är jämngrått med temperaturer strax över noll grader. Jag tar ändå en tur i trädgården och se där! Krokusknoppar. Hurra!



Det stannar inte vid det. Jag ser i DN att på Järvafältet i Stockholm siktades den första huggormen redan igår.

Därmed är fältsäsongen igång för oss som gillar att kolla in grod- och kräldjur ute i naturen. Härligt!
Nu ska vi bara ha lite soligt väder.

Trevlig helg!

Första huggormen som jag såg förra våren.

Min släkting filmstjärnan

Kanske har några av er redan förstått att jag inte är vem som helst. Det har måhända gått att ana att det finns påbrå. Mycket bra påbrå.
Bra gissat! Ni har så rätt, så rätt!
Min morfars farbror var Wiktor "Kulörten" Andersson. Mmmm, jag hoppas att ni satt ner när ni läste det.

Ni vet inte vem det är? Åjo! Det är ju faktiskt den skådespelare som spelat in flest filmer i Sverige: 186 stycken.

Det ringer fortfarande ingen klocka? OK, det var alltid småroller; någon som skymtade förbi som hastigast: En man, portvakt, sotare etc. En återkommande roll var Knohultaren i filmerna om Åsa-Nisse. Man skulle kunna säga att det var hans paradroll, hans 15 minuters berömmelse eller snarare 15 filmers berömmelse.

Kulörten föddes 1887 i Kungsbacka och dog 1966 i Stockholm. Filmdebuten blev 1912 med Kolingens galoscher. Hans sista film var Av hjärtans lust 1960. Smeknamnet kom från hans röda hår.

Kulörten var en ganska liten man med pipig röst, och det kan väl ha varit en anledning att han aldrig var något reellt hot mot skådisar som Georg Rydeberg eller Jarl Kulle. Kulörten var liksom inte förste-älskare-material.
Istället blev han den återkommande smårollsinnehavaren.

Han var även en flitigt engagerad revyskådis och uppträdde hos revykungar som Axel Engdal, Ernst Rolf, Karl Gerhard och Gösta Ekman d.ä.

Kulörten, John Botvid, okänd dam och Ernst Rolf.
Notera att Ernst Rolf verkar hålla in magen allt vad det går och att han ser ut som han i vilket ögonblick som helst ska ta ett balettsteg.

När Kulörten inte arbetade som skådespelare syntes han som fakir, aktionsutropare och gjorde även gästspel på cirkusar.

Ett fritidsintresse lär ha varit att bygga julbockar. Morfar ska ha haft en men slarvat iväg den i samband med skilsmässan från sin andra fru. Dumt morfar!

Så, nu kan ni lägga en hand under hakan och försiktigt föra upp den så att käkarna möts igen. Sedan gör vi så att när vi tar en kopp kaffe om en stund, så tänker vi lite extra på Kulörten och hans skådespelargärning.

En liten skola för prinsar

Nu läser jag i Aftonbladet att stackars Daniel fått hjälp med hela upplägget kring förlovningen av en PR-byrå vid namn JKL. De har haft en liten prinsskola för Daniel. Låter det inte sött? Prinsskola. Det är dit som små pojkar får gå för att läsa sig bli prinsar.

Enligt ännu icke bekräftade källor så lär det vara i denna byggnad som prinsen studerade i.

Daniel har bl.a. blivit undervisad i politik och näringsliv. Det låter ju lämpligt om han nu ska bli prins. Jag undrar hur de lektionerna såg ut. Stod det en lärare framme vid en whiteboard?

Lärare: Idag, Daniel, ska vi prata om politik. Det finns ett parti som heter Moderaterna. Vet du vad deras partiledare heter?
Daniel: Paulo Roberto?
Lärare: Nej, han heter Fredrik Reinfeldt. Har du någon koll på vad Moderaterna står för politiskt?
Daniel: De vill väl införa skattelättnader för gym och förbjuda hundar som åker på baken?
Lärare: Nu tar vi en paus och går ut och övar på din swing.

Tips för kommande utbildningar av prinsar och prinsessor:
Låt "eleverna" läsa morgontidningar och lyssna på radions P1! Ni kommer att kunna spara in tusentals kronor på PR-byråarvoden; pengar som kan användas till annat, t.ex. vräkiga bröllop.

Har ni tänkt på att människor som når höga ämbeten på egen väg, och inte genom födas eller giftas in i kungafamiljen, har allt som oftast klarat av att tillgodogöra sig dylika kunskaper på egen hand? Varför tror ni att det är så och varför måste specialanpassade utbildningar snickras ihop för familjen Bernadotte?

För övrigt har det väl varit mycket golfande, segling och tennis på Daniels skolschema på prinsskolan. Han lär ju ha kommit från relativt enkla förhållanden, så även där fanns det förmodligen kunskapsluckor.

Jo, en sak till. Idén med förlovningsfilmen, som uppfattades som modernt och lite spännande. Ja ni har redan gissat det. Kungafamiljen kommer inte med moderna och spännande idéer. Det var PR-byråns påfund det också. Det man inte har i skallen får man köpa in utifrån.

Stjärten på linjen

To put my ass on the line är något engelsktalande säger ibland. Jag tror förresten att det i huvudsak amerikaner som säger det. Det betyder något i stil med att utsätta sig för någon sorts granskning eller till och med risk.

Jag funderar på om det finns en svensk motsvarighet. Att lägga huvudet på huggkubben är väl lite för drastiskt? Det innebär ju inte bara ett risktagande utan en omedelbar fara.
Att spela ett högt spel, kanske ligger närmare till hands?

Översatt så låter Att sätta ner stjärten på linjen låter mest konstigt. Vilken linje handlar det om? Är det en bekväm linje att sitta på så för all del. Bra om det är en bred linje också så att man sitter någorlunda bekvämt.

Så här i de internettider som råder numera så skulle To put my ass online kunna bli ett nytt talesätt.

Oi mate, fire up your computer and put your ass online!

Direktöversättningen blir onekligen ganska intressant:
Hallå där kompis, elda upp din dator och sätt din stjärt på linje!

Allt detta vändande och krängande med ord är i själva verket bara en ursäkt för att inte skriva den där jobbansökan, som jag borde skriva.

I don’t want to put my ass on the line…

Jag pratar med polisen

Jag har känt Erik sedan han var tio år och smal som en speta. Nu är han en bjässe och dessutom polis.
I ett samtal med honom för en tid sedan passade jag på att reda ut ett par saker samt gav honom tillfälle att berätta om sin mest dråpliga händelse i yrket.

Jag: Har du någonsin i tjänsten sagt: ”Hur var det här då?”
Erik: Jo, det har hänt ett antal gånger.

Jag: Har du någonsin i tjänsten sagt: ”Stopp i lagens namn!”
Erik: Nej.

Jag: Skulle du för 500 kr säga just ”Stopp i lagens namn!” så fort du fick tillfälle i tjänsten under en vecka?
Erik: Det tror jag inte.

Jag: Vad är det dråpligaste du varit med om i ditt jobb?
Erik: Vi var ute och jagade en biltjuv. Han stannade till vid ett skogsområde och rusade iväg in bland träden. Kollegan och jag stannade och hängde på. Dumt nog tappade vi bort honom ganska snart och vände tillbaka mot bilen. Ja bilen, den var ju borta när vi kom ut på vägen. Ingen av oss hade haft tid eller tanke på att låsa den innan vi kutade efter tjuven. Någon hade snott vår polisbil.

Jag: Har det vid något tillfälle hänt att du fått tråkningar från kollegor pga den händelsen?
Erik: Så gott som dagligen i ett par veckor efteråt.

Prinsessan Lilian bloggar 17

Hells bells! Finally! Good job, Vicky, getting engaged to that bloke Damien or whatever his name is. I mean we, the royal lot, shouldn’t be living in sin for ages without getting married. That’s for peasants. Imagine having to hide your love for such a long time. It must be dreadfully boring.

Anyway, I wish you could’ve seen Gusty’s face when being told that Vicky had made her choice.

- Fuck a duck! I had everything planned! he yelled.

Apparently he had talked with some German duke about the possibilities of him asking for Vicky’s hand. Graf Schwänzchen von Arschloch-Sauerkrautsknödel his name was.
He was rather reluctant though. Wanted money and stuff in between, but negotiations were running rather smoothly. Only days before the deal would be sealed, Vicky tells her parents that she’ll marry a man of the people. You know, seeing a grown-up people crying is good fun.

The other day Victoria and Denmark came to see me at Sophiahemmet. I had arranged with newspapers on the floor in case he hadn’t been house-trained. He had.
When Vicky went to powder her nose I gave Denzel a good stare and said:

"Listen you lucky bastard! If you think you’ve eaten all caviar you can eat, there’s always more to be eaten. If you think you can’t drink more Champagne – think again and then drink again. If you think your credit cards will have some kind of limit, you’re as stupid as you look. If you think ordinary people will see through this charade and ask for a republic, then you haven’t understood how stupid the man in the street is. I mean, look at me! I’m the Princess Lilian for crying out loud. How’s that for a weird joke? Came from nowhere – got everything. Just like you! The tax-payers will look after you, don’t you worry. This silly game will go on for another generation or more. I’d drink for that if I had something to drink."

At that stage it turned out that the good boy Diesel had a flask in his pocket (Yes, it was a flask. I thought for a moment that Vicky had struck gold!) and he gave me a swig. He had one himself and we smiled at each other.

- Here’s to years in luxury!

I think Dan Wersting will turn out just fine!

Luv’

Lil

En bastard!

Härom veckan var barnen och jag på Naturhistoriska Museet i Göteborg. Det är i många avseenden ett festligt ställe. Av olika anledningar, bl.a. anställning, har jag haft en ganska nära relation till just det museet. Jag har en del ”komiskt” att berätta om stället, men det låter sig nog inte göra här, då museet och jag har vissa gemensamma intressen fortfarande. Vi tar det vid mer lämpligt tillfälle…

Det är efter alla besök fortfarande roligt att besöka Naturhistoriska. Nu hade jag dessutom barnen med och kunde genom deras nyfikna ögon se alla djur .

Are you talking to me? Are you reeealy talking to me?

Vi begav oss upp i däggdjurssalen. Där hittade vi den här haren. Det var inte vilken hare som helst.

Det var en bastardhare. Eller som engelsmannen kanske hade sagt: "What a bastard!"

Vad det i själva verket handlar om en korsning mellan en svensk och en tysk hare.
Hmmm, då skulle ju Victoria, Calle-Philip och Madde vara… Nej, jag tror att jag låter det vara. Jag jäklas tillräckligt med de kungliga ändå.

Jag påminde 6-åringen vad hon kallade dessa djur för när hon var i 3-årsåldern.

Ockeltiger

Glöm det, lille vän!

Jag läser hos Pysseliten att hon satt ner foten ordenligt. Hennes dotter får inte pierca sig. Så är det bara och förhandlingarna är avbrutna.
Jag är helt med Pysse här. Mina döttrar kommer inte att få pierca sig en dag innan de blir 18. (Denna utfästelse kan jag komma att få äta upp, men jag tar risken. Det är trots allt ganska många år kvar.)

Jag tänker tillbaka lite på vad jag fick nej på när jag var "liten".

Inget örhänge
Faktiskt hamnar jag ganska nära Pysseliten och Karlslokens dotter. Jag var 12 år och ville ta hål i ett öra.
Min bästa kompis hade gjort det och jag tyckte att det såg tufft ut. Det skulle förbättra min image, tänkte jag. Vid den tiden var jag en ganska snäll och skötsam gosse. (Just det, det mesta är sig likt.)
Min pappa tyckte inte att det var någon bra idé. Han ansåg inte att örhängen på pojkar var något att sträva efter, och han var helt oförstående inför min önskan att se lite mer ut som en bad boy.
Efter en tids tjat gav jag upp och kan man tänka; när jag sedan själv kunde bestämma så var jag inte så sugen längre.
Mitt utlåtande som förälder: Bra tänkt pappa!

Händerna på täcket
Pappa sade också nej med eftertryck, när jag ville att han skulle åka till landet över en helg och låta mig och min flickvän ha lägenheten för oss själva. Vi var båda 15 år. ”Man vet aldrig vad som kan hända!”, sa pappa och himlade med ögonen.
Visst fanns det vissa fantasier och små förhoppningar hos mig, men han hade kunnat vara fullständigt lugn. Vårt förhållande var av det oskyldigare slaget… då…
Mitt utlåtande som förälder: No way! Inte en chans. Jag har ju döttrar och jag vet nog vad deras pojkvänner om något decennium kommer att tänka på…

Ta bussen!
Själv hade jag inget körkort men min gymnasiekompis hade. Vi två och ytterligare två klasskamrater hade kommit överens om att vi tillsammans skulle resa till Bengtsfors för att där sammanstråla med resten av klassen för vår avslutande klassresa; ett par dygns kanotpaddlande. Att komma med buss skulle vara ganska lamt. Därför fick jag i uppgift att försöka övertala pappa att låna ut sin bil till vårt lilla äventyr.
Den här gången tror jag till och med att han hånskrattade. Inte en chans!
På något vis fick vi ändå tag i en bil. Strax norr om Lilla Edet körde vi på en grävling. Oj, vad det smällde i bilen. Just då var jag glad för att pappa hade sagt nej.
Mitt utlåtande som förälder: Jag har ett minne av att pappa nog hade kunnat tänka sig att låna ut bilen om jag hade haft körkort och skulle köra. Det var nog ett ganska bra argument.

Vad fick ni nej på i er barndom/ungdom? Kan ni se det förnuftiga i era föräldrars beslut eller surar ni fortfarande. Skulle ni tillåtit era egna barn att göra det idag?
Skriv som kommentarer eller i egen blogg!

Skitstövel!

Ibland har jag gjort något väldigt fint ihop eller för mina barn. Inte sällan skryter jag om det här. Den där fina känslan jag redan har inombords förstärks allteftersom era positiva kommentarer strömmar in.

Idag dammsög jag här hemma. Just när jag var klar tyckte 6-åringen att det kunde vara roligt att fälla upp ett paraply inomhus. (Ett barns definition på vad som är roligt skiljer sig en del från en vuxen idéer om skojiga saker.)

Jag protesterade så där lite lamt: ”Det där kanske inte är någon bra idé”.
Det är ju detsamma som: ”Kör hårt tjejen. Jag tänker släppa det där!”
Min tveksamhet till uppfällda paraplyer inomhus har inte så mycket att göra med skrock. Det handlar snarare om att det är lätt att välta ner saker med ett paraply i högsta hugg. Risken ökar markant speciellt om man springer varv på varv vilt sjungande runt i huset med just det där paraplyet skymmandes ens sikt.

Nu tror ni att ni vet hur detta kommer att sluta. Något dyrt arvegods kommer att vispas ner av ett paraply och i slow-motion falla ner mot golvet, alltmedan skrikande pappa förgäves gör en fotbollsräddning i syfte att försöka förhindra en katastrof. Skärvor kommer att flyga över golvet och jag kommer att dunka mitt huvud i väggen av ilska, varpå en tavla trillar ner och slår omkull ytterligare något värdefullt.

Ni kunde inte ha mer fel.

När dammsugaren åter står parkerad i städskåpet noterar jag att 6-åringen inte bara har paraply. Hon har också stövlar på sig. Gummistövlar. Sandiga gummistövlar. Hon marscherar runt på mitt nydammsugna golv och smäller ner stövlarna hårt i golvet. Jag kan se precis var hon har gått (några varv på bottenvåningen), eftersom sandspåret efter henne är mycket tydligt. Man skulle kunna säga att mina förhoppningar om ett rent golv grusades.

Och precis då blir jag så där vansinnigt arg.

Jag skriker det som man som god förälder bör skrika till sin dotter, när hon har gjort något dumt:

- FAAAAAAAAAAN!

Sedan handlar jag mycket balanserat och vuxet.
Jag rusar fram till henne, sliter av henne ena stöveln och slänger ner den i källaren. Den andra stöveln åker av den också. Jag öppnar därefter ytterdörren och slänger ut en stövel av storlek 26 i trädgården.



Varsågod! Nu kan ni berömma mig!

IQ - Frequency

Och den här skivan med IQ som kommer snart har jag stora förhoppningar om. I alla fall låter titelspåret som en vinnare!


'Frequency' by IQ - live at De Boerderij Holland, 01/12/07 from IQHQ on Vimeo.

Inte dåligt, va?
Om jag fick gå på en spelning ikväll och se valfritt band så skulle det bli IQ!

Superkexets melodi

När bloggare som jag svek, drog Superkexet på sig blåställ, pannlampa, kaki-shorts, tropikhjälm, plasthandskar, tossor, skyddsmask samt hörselkåpor och begav sig ner i den mörkaste vrån av svensk tv-underhållning: Melodifestivalen.

Medan jag drack en stor whisky, givetvis av medicinska skäl, läste och surfade planlöst, powerbloggade hon tappert om denna musikaliska misär.
Läs om detta här. Skicka henne sedan blommor, choklad och krya-på-dig-telegram!

Ensam

För 7-8 år sedan var jag på begravning. Eftersom det var någon som egentligen var för ung för att dö som nu hade gått och dött i alla fall, så var det en ganska tung begravning för alla.
Det blev också en ganska underlig begravning. Det var nämligen så att kvinnan som dött, en kort tid innan dödsfallet hade träffat en ny man. Hon hade talat ganska varmt om honom, men det hade pga avståndet emellan oss inte blivit att vi hade presenterats för varandra. Det var just ingen annan av begravningsgästerna som hade träffat honom heller.

Nu stod han där emellertid vid kistan för att ta farväl. Han såg väl ganska normal ut, men det var något med klädseln, jag minns inte riktigt vad, som gjorde att jag ändå anade oråd. Plötsligt halade han upp ett löst blad från ett rutat kollegieblock ur fickan och läste upp en dikt, som han själv skrivit, talade sedan fritt en stund om hur fantastisk hon hade varit och hur bra de hade kunnat få det, om hon bara fått leva.
Så långt allt väl får man väl ändå säga, även om denna intimitet gentemot henne i kistan kändes lite konstig för oss att höra från någon som man aldrig hade sett tidigare.

Begravningen tog slut och vi drog oss till församlingshemmet för att äta en smörgås och få tårta och kaffe.
Trots att jag kunde sägas tillhöra de sörjande så var mitt viktigaste uppdrag denna dag att stötta och trösta mitt sällskap, vars mamma det var som vi tagit farväl av.

Man kan lugnt säga att jag blev något störd i min uppgift och aningen frustrerad, när det slumpade sig så att den "kvarlämnade" fästmannen skyndade sig att ta plats just vid vårt bord. Han hade såååå mycket fint att säga om sin kortvariga tid med sin nya fästmö, och ville gärna att vi skulle veta det. Han kunde helt enkelt inte låta bli utan pladdrade på såsom vi hade suttit på vilket kafferep som helst. Han ställde tusen och en frågor till och om oss; vad vi sysslade med, var vi bodde, vem som skulle ta hand om hunden som nu hade blivit mattelös, och jag bara häpnade ju längre tiden gick.

Mitt sällskap befann sig, som tur var, i någon slags chock och lät mig sköta konverserandet. Jag ställde artigt och pliktskyldigast några motfrågor.
Vi gled in på fritidsintressen. Han gillade att vara ute med sin husvagn på somrarna. Det fanns en massa fina ställen i närheten som man kunde åka till. Hade vi varit där på den där campingen som låg så fint vid en sjö? Nej, det hade vi inte. Vi är just inte mycket för husvagnssemestrar, svarade jag.

Man tycker att det borde ha fått den mest entusiastiske husvagnsälskaren att lugna sig, men vårt påtvingade sällskap stod helt enkelt inte att hejda.
Ville vi inte följa med honom på husvagnsemester till sommaren?

Hörde jag rätt? Hade en främling just bjudit med oss till Rövemåla camping, eller vad det nu var, till sommarn? När jag såg hans förväntansfulla min, så förstod jag att det var just vad han hade gjort. För ett ögonblick såg jag oss, fästmannen, mitt sällskap och jag, sittandes på en campingplats i varsin ihopfällbar campingstol utanför en husvagn. I närheten hördes dansbandsmusik från en stereo. Någon ropade från grannhusvagnen och undrade om vi ville ha grogg. På grillen låg några fläskkarréer och svettades.
Tanke var lika roande som bisarr. Jag svarade något avmätt att "vi fick väl se".

När vi reste hemåt på kvällen så slog det mig hur jäkla tragiskt allt var. Han hade just hittat en ny kärlek och så går hon och dör. Sedan försöker han på ett nästan desperat sätt att ragga nya vänner på begravningen. Han måste verkligen ha varit en mycket ensam människa.

Propplösaren

Och efter en dryg veckas ”nu är det ju nästan stopp i den här toaletten” samt ett par dagars ”men nu är det ju stopp i den här toaletten” så spolar vi nu lika friskt på båda toaletterna.

Ett par tag med den här var allt som behövdes. Att jag inte gjorde det istället för att blogga om eländet. Jag hade ju dessutom smått börjat fundera på om det var ett magsjukt djur som bosatt sig nere i avloppet och om det i så fall skulle gå på försäkringen. (eller kanske på nerverna, eller på plankan, eller för långt, eller på en promenad…)

Jag borde nog blogga mindre och göra saker på riktigt istället.

Tack i alla fall för stödet, och speciellt till Vardagslyx som gav mig namnet på ett undermedel, som hade inhandlats på måndag om vi fortfarande varit i avloppsnöd.

Steven Wilson från Porcupine Tree

Jag är genomförkyld och tänker tillbringa en stor del av eftermiddagen i sängen med en bok, om barnen tillåter det.



Skivan som den här låten finns med på står på min inköpslista. Det är gitarristen/sångaren från Porcupine Tree, Steven Wilson, som har begått solodebut.

Mina bloggläsare

För övrigt konstaterar jag att under gårdagen hade jag flest besökare sett över den senaste tvåveckorsperioden. Rubrikerna En förlovad förlovning? och Bajskris igen! lockade tydligen.

Hur ska jag tolka detta? Det kanske är så att många av er går omkring och småmyser över det faktum att Victoria ska gifta sig? Om det finns ett blogginlägg som kan misstänkas beröra denna lyckliga händelse, så skall det blogginlägget läsas och därmed basta!
Att ordet bajskris verkar ha stor dragning på er läsare, vet jag sedan tidigare. Uppenbarligen finns en stor fascination i min läsekrets över detta ämne, eller så kanske tillkom några extra läsare just tack vare bajskrisen. Välkomna är ni hur som helst. (Tror jag)

Jag vill heller inte bortse från att just kombinationen En förlovad förlovning? och Bajskris igen! kan vara hemligheten. Djupt rojalistiska VVS-fantaster har äntligen hittat ett hem. Just nu far adressen http://pseudonaja-minatankarblirdinatankar.blogspot.com runt i en lycklig sms-kedja bland Sveriges VVS-specialister. ”Här är vi bland vänner!”


En möjlighet återstår dock. Det kan vara anhängare av republik som surfat in här i tron att de båda inläggen hörde ihop.
”Kungafamiljen har uppenbarligen drabbats av en bajskris. Vad exakt en bajskris är vet jag inte, men det låter som något som jag vill ska drabba Kungen och hans gäng.”
Till er vill jag säga att det är fult att önska olycka åt andra. Några för många patésmörgåsar ihop med de där ostronen, som trots att de kom från hovleverantören i Östermalms Saluhall faktiskt luktade en aning skumt, kan sänka den säkraste mage. Att komma surfandes här med ett skadeleende på läpparna finner jag djupt osmakligt.

Oavsett så hoppas jag att ni alla får en riktigt fin helg!

Att smita från ett möte

Jag skrev för en tid sedan om hur jag slavade i webbgruvan för min pappa och hans hembygdsförening. Dock har jag också ett betalt uppdrag för en systerförening. Det är lättförtjänta pengar, då uppdateringarna sällan blir fler än en gång i kvartalet. Å andra sidan känns just den summa pengar som jag håvar in ligga i paritet med just min arbetsinsats.

Nu har emellertid denna förening en liten avknoppningsverksamhet, som börjar få luft under vingarna. Någon i detta gäng har kommit på att det är bra att synas på nätet.
Så trevligt, svarade jag artigt i ett mail, fastän jag inte alls tyckte det var trevligt. Snarare kände jag mig lika upphetsad som om en blå bil hade kört förbi utanför mitt fönster.
Jag bad dem att maila över materialet tillsammans med eventuella önskemål om hur det skulle se ut på hemsidan. Vad får jag till svar? Jo, detta och mina kommentarer är kursiva:

Nu känner vi oss redo att försöka få till ett möte.
Möte? Vi har väl aldrig talat om att mötas? Jag kan tänka mig många som jag hellre vill träffa än er. Varför kan ni inte bara skicka över grejorna som vi sa?

Skulle du kunna tänka dig att föreslå några alternativa tider under de närmaste veckorna?
Nej, jag vill inte träffa er! Ca 10% av mitt arvode ryker i bensinpengar om jag ska köra in till stan för att ta er webb-oskuld.

Kvällstid passar oss bäst, låt säga mellan 18 - 20.
Själv vill jag träffas någon gång tidigt på morgonen på planeten Ur-anus. Skulle 04.30 passa, tro?

Lokal: vi fixar.
No shit?! Jag som trodde att jag skulle få hyra något och ordna med en lättare förtäring samt Ramlösa till alla. Så glad jag känner mig!

Nu måste jag tänka ut ett bra sätt att avboka detta möte, och sköta allt från hemmets lugna vrå, som det var tänkt från början.

Jag klurar på någon av dessa ursäkter:

Nu tror ni mig inte men jag är faktiskt inte människa. Jag är en väldigt smart hund. Jag får inte åka in till Göteborg på egen hand. Vänligen maila över materialet! Vov, vov!

Jag kan inte läsa ert mail. Det fattas bokstäver och trycket är dåligt. Byt toner och försök igen!

Jag kommer men då får ni lova att spänna fast mig och piska mig. Puss från er webb-servant.

Jag inte är svenska pratar jag inte. Ni komma till Bergsjön. Jag bjuda fest. Vi grilla får. Ni dansa med min släkt. Ni gifta med ogift moster. Hon 67 år. Gammla skojiga tantet med vårta! Hemsksida maila ni mig, ja?