"Jag vill ha mer!"

Äldsta dottern kommer ner från andra våningen och spänner ögonen i mig. ”Jag har alldeles för lite saker, pappa!” Tydligen har det skett någon slags revision där uppe och hon är inte nöjd.
”Jag vill ha mer!” Jag förklarar att då får hon vänta till julafton. Jag tror inte att hon har en uppfattning om exakt hur långt det är till dess, men så pass är hon med att hon inser att vi snackar lååååång tid fram till nästa presentomgång.
Hon köper därför inte det där med julafton för en sekund utan sätter händerna i sidorna och förklarar att det minsann inte är vuxna som bestämmer när man ska få något utan barnen. ”That would be the day”, tänker jag. Samtidigt funderar jag ett ögonblick över att det finns familjer, där det faktiskt är så. Dom barnen blir med all säkerhet odrägliga och kan heller inte glädjas någon längre tid över det, som dom har tjatat sig till.
Efter en stunds malande om hur viktigt det är att hon får mer prylar ackompanjerat med ett ivrigt viftande med en leksakskatalog så tröttnar jag och ber henne titta mig i ögonen. ”Du fick massor av saker i julas och ännu fler grejor på din födelsedag för en vecka sedan. Lek med dom grejorna. Tänk på dom som aldrig får några presenter eftersom deras mamma och pappa är fattiga.”
Det är synd att säga att mina ord gör intryck. 5-åringen himlar med ögonen och fortsätter med sitt gnäll och tjat. Jag deklarerar att nu lyssnar jag inte på henne längre.

Det slår mig att vi precis har börjat något som kommer att fortsätta tills den dag då hon kommer att tjäna egna pengar. Jag kommer att få höra att hennes kompisar har och får mycket bättre saker än hon. Eftersom min bror och hans fru köper löjligt många och dyra presenter till sina barn, så är det bara en tidsfråga innan det också kommer att bli en källa till avundsjuka. Snart höjs döttrarnas blickar och det blir lika viktigt, eller viktigare, vad andra får jämför med vad man själv får.

Jag hoppas att dom en dag kommer att tycka att det är roligare att ge än att få.
Jag måste vässa mina argument…