Det är en härlig sommardag och jag blir sugen på en sommardrink; den bästa som finns faktiskt: Campari och apelsinjuice med massor av is. Det saknas en ingrediens. Det hade varit lättare att acceptera, om det vore alkoholen. Flaskan med Campari står dock i skåpet. Det finns emellertid ingen juice.
Ta med apelsinjuice och kom hit! Resten fixar jag!
Det var en rolig tisdag eftermiddag/kväll. Det är ju inte ofta som jag åker in till Göteborg längre. Staden som tills för tre år sedan var min är numera ett ställe där jag nästan känner mig som gäst ibland. Affärer har flyttat, upphört eller bytt namn. Restauranger har bytt ägare och inredning. Dock känns det fortfarande som att Göteborg är en bra sommarstad; vad nu det är. En stad som känns bra på sommaren, kanske? En vänlig stad?
Jag hittade mitt sällskap och vi hade en mycket trevlig kväll, som innehöll gott att dricka, gott och starkt att äta samt många intressanta samtal. Det är roligt att umgås och jag blir glad av möten som detta.
Sedan bar det av hemåt med buss i natten. I Kungälv var det stopp. Inga bussar går upp till min by på vardag kvällar efter Bolibompa. Jag visste att det gick en buss 30 minuter senare till grannbyn men då det ändå är nästan lika långt hem därifrån som från Kungälv så promenerade jag. Det blev en sån där skön promenad med tid att tänka och att njuta. Tänka på livet; som det var, som det är och som det kanske kan bli. Njuta av att promenera i en ljummen sommarnatt. Titta på rådjuret som gick parallellt med vägen och mig i säkert 100 meter, kolla in de stjärnorna som inte skymdes av lätta slöjmoln och förundras över att skor utan strumpor i inte ger skoskav. Dessutom somnar man gott efter nästan sju kilometers vandring.
Jag hade två kollegor, som skulle komma att ha två saker gemensamt: Dels var de så odugliga i det de var satta att göra på företaget att deras karriärer där tog slut. (För att sedan förvisso fortsätta på andra ställen). Dels dog de båda med endast en dags mellanrum, varpå ett väldigt konstigt telefonsamtal ägde rum. Samtliga heter/hette i verkligheten något annat…
Siw var en av marknadscheferna och på henne låg bl.a. att ansvara för Katalogen. Katalogen var vårt främsta säljverktyg. Detta var pre-internet så det fanns inga webshoppar eller något liknande. Katalogen, som kom en gång om året var alltså superviktig. Den var också säljarnas manual. Med tusentals produktkombinationer var en bra säljmanual A och O. Alla, kunder, återsäljare och personal var mycket nöjda med hur katalogen hade varit upplagd de senaste åren. Från år till år bytte man lite bilder och gjorde andra smärre ändringar, men grundkonceptet var alla rörande överens om att det inte fick micklas med. Nu köptes emellertid Siw över från en poppig reklambyrå i Stockholm. Siw kom med flera nya, "fräscha" idéer om hur kataloger skulle göras och av någon anledning fick hon hållas. Kanske var tanken att de i Stockholm hade en bättre koll på kataloger än vi bonnläppar i Göteborg hade. När kunnigt folk med mångårig erfarenhet hade invändningar, viftades dessa bort. Jag minns att vår närmaste chef kom med en packe med de nya katalogerna, som delades ut med orden: ”Nu får ni inte bli arga. Ge det en chans åtminstone!” Vi gav denna styggelse till katalog; denna förolämpning till allt vad kataloger hette, en chans och sedan blev vi inte arga, vi blev rasande. Den var så svår att arbeta med att man sedermera var tvungen att ta fram en separat säljmanual. Kunderna var förbannade eftersom inget var sig likt: ”Vi hittar inte i katalogen!” Hade Facebook funnits hade det skapats hatgrupper till katalogens "ära". Återförsäljarna var förtvivlade. De hade förutom våra produkter en massa annat, som de var tvungna att sälja, och de behövde all hjälp de kunde få att hålla saker och ting så enkla som möjligt. Vid ett stormöte, där företagsledningen satt med, slaktades katalogen. Den mer eller mindre leddes ut på stallbacken och sköts. Inte ens Siws chef kom till hennes hjälp utan menade att nästa år skulle katalogen vara lätt att läsa och använda igen. Siw själv hade där ett jätteläge att göra en full pudel och erkänna att hon goofat. Istället sade hon truligt med ett kroppsspråk, som andades trots, att hon minsann tyckte att katalogen hade blivit bra. Några månader senare slutade Siw. Det förnekades att det på något vis hade att göra med katalogkatastrofen. Hon hade av en händelse fått ett erbjudande om ett jobb i Stockholm. Jomenvisstsörru!
Till skillnad från Siw var Gunilla någon som jag pratade med ganska ofta i mitt arbete. Hon hade ett ganska kargt sätt och många tyckte illa om henne för det. Jag hade i en period av kris fått mycket stöd av henne och hade därför stor respekt för henne som människa. Dock var vi alla överens om att hon var fullständigt värdelös i sin yrkesroll. Gunilla hade nämligen för vana att strunta i att utföra vissa arbetsuppgifter. Hon kunde lova att fixa fram några viktiga papper eller att leverera en muntlig framställning en viss dag på ett visst klockslag för att sedan bara utebli. Det var också fullständigt omöjligt att få tag i henne på telefon. Jag gissar att hon under större delen av dagen körde unplugged. Det var ett mysterium att hon fick jobba kvar i så många år som det faktiskt blev. Till sist fick hon faktiskt sparken, vilket i sig är smått fantastiskt, eftersom det är mycket svårt att sparka någon i Sverige pga att de gör ett dåligt jobb. Vi får därför anta att företaget hade väl på fötterna, när de visade henne på porten samt att hon förmodligen ändå fick med sig en årslön eller två, om facket var någorlunda på alerten.
Förra sommaren vid den här tiden dog Siw och Gunilla. Siw dog i en hjärtattack och dagen efter omkom Gunilla i en olycka som tidningarna skrev om. Min kompis Hanna var god vän med båda, och Siw och Gunilla var också bekanta med varandra. Därför slår Hanna Gunillas nummer i syfte att meddela att den gemensamma vännen Siw har gått bort. Hel ovetande om att Gunilla själv dött bara några timmar tidigare får hon Gunillas make Ernst på tråden. Nu utspelas den dialogen, som fick mig att knåpa ihop detta långa inlägg:
Hanna: Hej det är Hanna. Ernst: Hej... (Sagt med tunn, darrig stämma) Hanna: Men hur är det med dig? Du låter inte alls bra. Ernst: HON ÄR DÖD! Hanna: Ja, visst är det hemskt? Det är därför jag ringer. Ernst: Jag kan inte fatta det. Imorse var hon ju hur levande som helst. Hanna: Nej där misstar du dig. Hon dog igår. Ernst: Nej… hon dog idag. Nu på förmiddagen. Hanna: Nej det var igår. Det är jag säker på.
Detta dividerande, om när döden inträffade, pågår i ytterligare några replikskiften innan det går upp för de båda att liemannen har varit extra flitig.
Jag tycker att det är något smått surrealistiskt att någon ringer upp för att omedvetet för den nyblivne änklingen korrigera tiden för makans död och att det dröjer en liten stund innan det hela klaras upp. Ordet surrealistiskt kan i detta fall vara en omskrivning för lustigt. Faktum är att när detta återgavs för mig så skrattade jag rätt ut. Döden är ett ganska laddat ämne så jag kan vara förlåten, tycker jag.
Hanna fick alltså i ett slag ytterligare en kompis att sörja och stackars Ernst fortsatte med att gråta själv i den nu så tomma lägenheten. Livet är förgängligt, om nu någon hade glömt det.
För att ändå sluta lite i dur klistrar jag in Hassans klassiska tjuvringning, där man kopplar ihop två pizzerior med varandra. Det blir lite som när Hanna och Ernst pratade; båda är tvärsäkra på att de har rätt, vilket de också har.
Så plötsligt slår den ut sina stora, vackra kronblad och blommar: Egentidsliljan. Jag var inte ens beredd när det hände. I ett slag försvann alla familjemedlemmar, som sitter ner och kissar till, affären. Jag han knappt säga hej. Bara du och jag kvar då, sa jag till lillkillen, som i samma ögonblick gnuggade sig i ögonen. Det kan väl aldrig vara dags för middagslur redan, tänkte jag. Det var det. Efter två minuter av lama protester somnade han.
Här är ett par sanningar vad gäller barn och det de äter.
Små barn, som min son på nio månader, anser att allt måste testas; dvs allt som är stort nog att få in i munnen, ska ätas. Sedan är det upp till mig att försöka övertyga honom om motsatsen, när det behövs: – Grus, sand, damm och delar av sönderrivna tidningar har ett mycket lågt näringsvärde, mitt barn. Dessutom är det ytterst svårsmält. Hundmaten är just för hunden och inte för dig!
Lite större barn, som mina döttrar på sju respektive fyra år, anser att allt måste ratas. Sedan är det upp till mig att försöka övertyga dem om motsatsen, när det behövs: – Men fattar ni hur länge jag har slavat vid spisen för att röra ihop denna fantastiska måltid? Tänk på barnen i Afrika era otacksamma ungar!
Idag hade döttrarna ett sommarkalas i trädgården; deras första gardenparty. Nästan 20 ungar dansade en yster dans på vår gräsmatta, in och ut i lekstugan, gungeligung i hängmattan, mums på korv och bröd, gott med glass och jordgubbar, skoj med skattjakt efter godispåsar och roliga presenters öppnande. Jag stod vid grillen och spanade oroligt mot en himmel som lovade regn men bjöd sol. Sade rätt saker till barnen, till lämnande och hämtande föräldrar samt till mammor och pappor som dröjde sig kvar under kalaset för att barnen, de själva eller vi ville det. Bjöds på grillfest, bjöd tillbaka. ”Den här gången ska det verkligen ske!” Tog adjö av alla gäster; stora som små. Det är skönt med människor som gör en glad och som är roliga att göra glada. Glädje och kärlek till oss alla.
Har tänkt på människor som är viktiga; några i min närhet, andra lite längre bort men ändå med i tanken. Nu sänker sig mörkret över huset och ändå är det snart den ljusaste av nätter. Jag har många tankar och funderingar fortfarande. Några är bra andra är ännu bättre.
Jodå, här bakom en till synes stängd bloggbutik sitter jag och kurar. Det mesta är sig likt. Jag stångas mot en arbetsmarknad, som vid blotta åsynen av mig, skriker som skrämda hundar och rusar iväg upp i skogen. Målsättningen att hitta något innan sommaren har nu ersatts av hitta något innan nästa istid.
Jag har varit på årets upplaga av Sweden Rock Festival. Höjdpunkter i år var Pendragon, Magnum och Saga. Lågvattenmärke var det myckna regnandet som dessutom kom i sällskap av blåst. Det är en väldigt dålig kombination. På tal om sällskap så hade jag förutom älskade lillebror lyckats locka med mig två rookisar. Dessa visade sig vara uppgiften så mogna att de stortrivdes och dessutom fick mig att stortrivas. Skoj! De glada efterslängarna som jag kunnat läsa annorstädes kommer givetvis att beivras med hårda rapp av en käpp i 7/8-delstakt vid nästa möte.
Bilder? Bilder kommer senare. Jag måste bara få Photoshoppat dem lite. Jag ska se yngre och vackrare ut och de andra ska se försöksutskrivna och skalliga ut; dvs vi byter rätt av!
Sitt nu inte och titta på det där fjantiga bröllopet imorgon!
För tio år sedan arrangerades en fest, som jag aldrig bjöds till. Det som gjorde det lite speciellt var att det var en mycket god vän, som hade festen. Vi ingick i samma kompisgäng, ur vilket samtliga var bjudna utom jag. Det lär ha blivit någon sorts diskussion på kalaset över varför jag inte var bjuden, men någon anledning till att jag fick stanna hemma gavs inte. Jag själv var för ledsen men samtidigt för stolt för att ställa frågan själv. Det behöver knappast sägas att vår vänskap aldrig återhämtade sig efter detta, och uppenbarligen ville han ha det så.
Idag kom vår 7-åring hem och var ledsen. Hennes bästis har tydligen haft födelsedagskalas under helgen som gick. Hon hade i alla fall tagit mod till sig och frågat varför hon inte fick komma, men "bästisen" hade inget svar att ge. Nu försöker jag trösta, men också tona ner det inträffade. Det kan ju finnas en förklaring och jag har antagligen inte all information. Samtidigt är jag inombords förbannad på den lilla räkan som så ofta varit här och lekt och varit på kalas dessutom. Jag tycker också att det någonstans borde ha funnits en förälder som ifrågasatt på det sättet som vi hade gjort om vår dotter hade valt att exkludera "bästisen". Det blir svårt att möta någon av dem framöver.
Å andra sidan är detta en del av livet. Folk går vidare. En del slänger igen dörren efter sig. Andra bara slutar att ringa eller trycker upptaget när man hör av sig. Jag tycker bara att det hade kunnat vänta lite till för min lilla flicka.
Jag har vid flera tillfällen under senaste året hoppat in som kyrkomusiker, när kantorn har ansett att det behövs en gitarr till någon lovsång, julmusikal eller liknande. I vanliga fall är sånt väldigt roligt. Jag får en bunt noter och ett gäng mp3-filer och får öva på egen hand. Sedan någon vecka innan franträdandet träffas musikerna och går igenom sångerna och därefter sker ett genrep med sångarna och/eller kören. Det brukar vara svängiga grejor i gospelstil, och även om jag aldrig skulle spela sån musik på egen hand eller lyssna på det i bilen, så är den rolig att spela och det är skoj att spela tillsammans med andra musiker.
Nytt för idag var att jag hade med mig en ny grunka, som ersatte min hemsketunga förstärkare samt alla effekter. Man bara pluggar in gitarren i den och därifrån rätt in i mixern. Tjohej! Nära nog allt som kunde gå åt skogen gick åt skogen. För det första så var det en lätt dist på alla ljud. Det som igår var rena, fina ljud att använda för lite mer finstämda stycke hade idag några stänk av Led Zeppelin på sig. Det gällde även för det akustiska ljudet som jag skulle använda till psalmen, där bara jag spelar. SKIT! Det spelade ingen roll hur jag skruvade och testade nya inställningar. Jag lät fortfarande som en hårdrocksgitarrist hade kommit fel. Enda chansen var att spela så lågt som det gick för att dölja hur tokigt allt var. Turligt nog var tre av tio sånger lite ”tuffare” grejor, och där kunde jag glänsa lite. Resten? Aj, aj, aj! Satt någon mer gitarrist i publiken måste han/hon undrat vad jag höll på med.
När jag stod där och försökte höras så lite som möjligt, så fick jag lite mer än vad jag hade hoppats på: Gitarren tystnade helt. Redan i de inledande sångerna hade gitarrkabeln glappat lite och nu bestämde den sig för att lägga av helt. En extrakabel fanns med men låg nedpackade i gitarrfodralet. Jag missade en sång medan sladdbytet skedde och fick frågande blickar av kantor och körledare.
Allt strul med tekniken fick mig ur balans och jag spelade som en kratta. Nu måste jag sätta mig med fanskapet och felsöka. På tisdag har jag en viktigare spelning och till dess måste ljudet vara fixat. Därför packar jag nu upp gitarren och pedalbordet och ger mig på det igen. Suck!
Jag vet inte riktigt när det började. Kanske var det under tonåren, då jag började tänka mer än vad som var bra för mig. Kanske var det i ett slags världen-ligger-för-mina-fötter-känsla. Ni vet, tonåringens fantastiska självförtroende; ”det finns inget som jag inte klarar!” Det var en känsla av att vara speciell.
Det tog inte så många år som vuxen innan jag insåg att det fanns saker som jag inte klarade av. Det mesta faktiskt. Kvar dröjde sig emellertid känslan av att vara speciell, men då i meningen att inte passa in. För jag passar inte in. Jag är i de flesta sammanhang pusselbiten, som man inte vet var den ska ligga. I ett annat pussel kanske? La de med en extra bit?
Det kan ge mig fördelar ibland. Jag ser saker som andra inte ser. Mestadels innebär det dock nackdelar. Jag går ständigt runt med känslan av att vara en bluff. Att låtsas vara något som jag inte är. Att inte på samma sätt som alla andra kunna ge mig hän och bestämt veta att här hör jag hemma. Att se mig om och titta på människor som för längesedan har landat och är på plats. Avundas deras glädje och trygghet. Jag famlar mig fortfarande fram, känner mig fram med händerna likt en blind. Rädslan och ångesten att kanske aldrig någonsin hitta fram; att hitta hem. För var hör jag hemma? Var och när kommer jag kunna säga: Här är min plats. Här trivs jag. Här vill jag vara. Nu har jag äntligen hittat hem.
Ett litet livstecken från mig kommer här. Vill bara tala om för alla musikfans, att den av mig mycket efterlängtade dokumentären om Rush, är på gång. Killarna bakom den gjorde härom året en annan musikdokumentär; Iron Maiden: Flight 666. Anledningen till att de gjorde den var att få loss pengar till att göra denna dokumentär:
Mrs Li ska tydligen ut och testa på festivallivet i sommar. Hon väljer dessutom en riktigt bra festival; Sweden Rock Festival som med sin trevliga stämning nästan är ett evenemang att besöka även om man inte riktigt gillar musiken. Nu ska hon dela husbil med tre "snubbar" som verkar lite bekymrade över att de inte ska kunna svära och rapa i samma utsträckning nu när en tjej är närvarande. Jag förstår och sympatiserar med deras oro och har därför skrivit några förslag eller snarare uppföranderegler:
Rapar och andra sätt att göra sig av med överflödig gas bör skötas med största diskretion, och inte föregås av: ”Killar, lyssna på den här!”
Språket ska vara vårdat. Jävlar kan ersättas med järnspikar. Helvete får bli attans. Säg inte fitta utan använd hellre vagina. Några exempel: – Järnspikar vad bra Pendragon var! – Attans vad full du var igår, Sigfrid! – Axl Rose är en vagina.
Ställ färska blommor i vas inne i husbilen. Om ni inte hinner förbi någon blomsteraffär så plocka vildblommor på campingen. Dessa kan med fördel spolas av innan de sätts i vas, då kissenödiga hårdrockare har för vana att vattna lite här och där.
Undvik nördigt prat om rockartister, när ett band var bäst och varför den nye gitarristen suger purjo. Skall det pratas musik så håll er till kvinnliga singer/songwriters med akustiskt gitarrplonk och något svårmodigt i blick.
Den här är svår, men likväl: Duscha varje dag samt borsta tänder både morgon och kväll.
Öl smakar visserligen gott men visst har man lika roligt över en kopp kaffe? Köp bullar på Statoil och påstå att det är hembakt. Blir stämningen framåt kvällen lite uppsluppen kan man dela på en flaska vin.
Se där. Jag önskar Mrs Li och hennes neandertahlkompisar en trevlig festival. Mer om musik, närmare bestämt Midnight Oil, kan man läsa om på den andra bloggen.
Guiding Light Came from the west, only to fly again The eyes that see, the lips that tell no lies Nobody's guest, dressed like a mannequin Put out to see before the ship had sails
I have always dreamed that somewhere in your heart There's a guiding light still shines For our lives and times we should have spent together But we passed each other by like seasons out of time
Easter you left, changed more than anyone I asked you why, you told me, 'just because' Nobody guessed, under your influence The man I am is not the man I was
We have lived our lives across this great divide I couldn't make you change your mind And we almost glimpsed a promise of forever But we passed along the way like seasons out of time
Somtimes everything is hard to hear Let go, following without a care Still now, though it's hard to understand We built on shifting sand
Somehow memories are more than this Set free only with a deathly kiss And now when the restless hour is high A million stars go by
We never can remember all the lives we've lived before The days decline in number, slip the ropes away from shore Whenever Heaven calls us there's regret and comprimise And in another distance lies a past unrealised Where are you now? Who are you now? Is anyone really gone? In all the world, in all this space, the race is run
I have always dreamed that somewhere in your heart There's a guiding light still shines For our lives and times we should have spent together But we passed each other by like seasons out of time
Det sägs att det är lite osvenskt att sälja sig själv. Vi är så timida och ödmjuka i vår natur så det ligger inte riktigt för oss att slå oss för bröstet. Om man som jag är arbetssökande är det emellertid viktigt. Jag försöker hålla tillbaka min försiktiga natur och istället dundra på lite extra i ansökningsmail eller i telefon med potentiella arbetsgivare.
Tidigare i veckan lovade jag ganska tjockt. Man kan säga att jag påstod ungefär att jag med en tv-fjärrkontroll kan ratta en rymdfärja samtidigt som jag blandar en Tequila Sunrise. Jag vräkte alltså till lite extra och hoppades att det skulle räcka till intervju. Det gjorde det. Det räckte så långt att jag nu i eftermiddag ska på en teknisk intervju. De verkar imponerade och förväntansfulla. Själv lider jag alla helvetets krav och i ren desperation snabbpluggar jag. Snabbpluggar betyder att jag planlöst slår i böcker och tittar i gammal kod som jag skrev för fem år sedan.
Jag är rädd att ytterligare en rymdfärja kommer att störta i eftermiddag, och vad fasen är det i en Tequila Sunrise förutom sprit?
Här är det första stjärntecknet i min horoskopserie:
Jungfrun (24/8-22/9) Jungfrun älskar att stryka runt utmed motorvägarna och äta från eventuella road-kills som de hittar. Jungfrun är väldigt engagerad i bevarandet av gamla visthusbodar i Östergötland. De vurmar också för avskaffandet av torsdagar samt införandet av skoluniformer. Ge en jungfru ett lass med grus och du har en vän för livet. Marschmusik får inte sällan en jungfru på glatt humör. Försök har visat att jungfrur reagerar negativt, om man applicerar en starkströmskabel till deras genitalier. Jungfrun trivs bra ihop med barn, djur och revisorer.
För några år sedan åkte jag med en buss, vars förare körde såsom han hade polisen efter sig. (Vilket han borde ha haft. Läs vidare!) Vi åkte på leden västerut från Frölunda och jag insåg ganska snabbt att det här skulle bli en händelserik utflykt. Vi körde om så gott som allt som gick att köra om, och låg väl i 80-90 snarare än de 70 km/h som var tillåtet.
Inne i Gnistängstunneln gör dock chauffören en omkörning för mycket. Jag tror inte mina ögon när han påbörjar en omkörning av ett extra brett fordon. Lastbilen har en följebil bakom och en stor skylt som just varnar för extra brett fordon. Lik förbannat ska vår busschaufför köra om. Det går bra tills vi nästan är förbi. Då dunsar vi in i lastbilen och sedan ut mot bergväggen på andra sidan. Först spricker en sidoruta och sedan flyger en sidospegel av. Här borde det varit läge att stanna och kanske kolla om lastbilen hade några skador. Chauffören far vidare mot nästa hållplats, Kungssten, utan att stanna eller ens kommentera det inträffade. Vid hållplatsen var det emellertid en kvinna som hade synpunkter på resan. Hon sa antagligen det som vi andra tänkte och fick en ordentlig utskällning på ett språk som ingen av oss förstod. Inte heller rapporterade han olyckan utan körde vidare med en sidospegel mindre.
I mitt mail till Västtrafik redogjorde jag för vad som hade hänt och ställde också frågan om jag någon mer gång skulle behöva åka i en buss framförd av denna totalt inkompetenta förare. Svaret var ett menlöst ”så här får det inte gå till”. Jag mailade igen och bad om återkoppling om vilka åtgärder som skulle bli aktuella mot chauffören. Svaret blev nu: ”Vi har ingen möjlighet att återkomma i detta ärende.” På svenska betyder det: ”Han får en mild tillsägelse och sedan kan han köra buss så mycket han vill.”
Bara en kort tid senare åkte jag buss 16 från Hisingen in mot staden. Chaffisen pratade under hela resan i sin mobil. Framme vid Nils Erikssonsplatsen gick jag fram och frågade in genom framdörren om han var medveten om Västtrafiks policy om mobilförbud vid körning. Som det fina ansikte för Västtrafik utåt som han var, stängde han dörrarna utan att säga något och körde vidare; alltjämt med mobilen tryckt till örat. Ny kontakt med Västtrafik gav samma svar som när bussen klämts i tunneln.
Nu när alltfler har mobiltelefoner med kameror som kan ta både bilder och spela in filmsnuttar, så är det inte lika lätt för dessa usla förare och det lika usla Västtrafik att blanda bort korten. Lägg sedan till sociala medier och plötsligt kanske Värsttrafik inser att man är till för oss och inte tvärtom. Länk till aktuell händelse.
Sedan kan man ju alltid prata om det nya, obegripliga biljettsystemet...
Våren har fullständigt slängt sig över oss med 12 grader och sol. Det sista av snövallarna krymper lite till och kanske är de borta till påsk. Jag blir nästan lite nostalgisk över vintern som var. Det var bra härligt med all snö och kyla, men jag skulle nog inte vilja ha tillbaka allt det där nu. Dock ska jag lägga upp lite vinterbilder snart.
Ni som undrat hur jag ser ut kan ni få ert lystmäte tillgodosett i dagens inlägg på den andra bloggen. Det ska väl sänka den här bloggens läsarantal ner till ensiffrigt.
Vad trött jag är på reklamsnuttarna för skönhetsprodukter. Det är när slutklämmen ”Because you’re worth it!” kommer som jag suckar som högst. Hur fan kan dom veta det? Jag kan tänka mig att om man ser och hör detta så kan det ser som ett klartecken för dåligt levern och förkastliga handlingar.
Tänk om hör ”Because you’re worth it!” och just har gjort något av följande:
Dumpat giftigt avfall i en Nationalpark
Förskingrat pengar från Röda Korset
Knuffat en rullstolsburen svärmor över kanten av ett stup
Gått med i satanistkyrkan
Ringt in till radio och önskat dansbandsmusik
Dumpat svärmors avfall i en Nationalpark
Spelat dansbandsmusik i en Nationalpark
Dumpat giftig svärmor hos Röda Korset
Invaderat Polen
Invaderat Polen till tonerna av dansbandsmusik tillsammans med medlemmar ur satanistkyrkan.
Jag tycker att Åjl åvv juläj kan sluta med den reklamen
