Jag lever fortfarande...

... och vill bara att ni ska veta det.
Puss!

Men skärp er eller gå hem!

Det kan vara att jag idag har väldigt lite att göra och är väldigt trött, men jag retar mig på två av mina kollegor som sitter ett par skrivbord bort.

Den ene verkar ha en explosiv variant av hösnuva. Människan nyser varannan minut och då kommer det tre-fyra nysningar på raken. Det finns medicin mot sånt. Ta den!

Den andre verkar snarare ha någon form av ticks. En hostning kommer ungefär var tionde minut. Det är en mycket ljudlig hostning; nästan lika hög som ett pistolskott. Amatörläkaren i mig säger att detta inte handlar om vare sig förkylning eller allergi. Det är ett inlärt beteende till ingen nytta eller lindring för luftvägarna.
Var vänlig sluta med det omedelbart! Jag är fruktansvärt trött på det!

Förvirringen personifierad

Ibland förundras jag över mig själv. Hur jag på väg till arbetet på morgonen går genom vad som ska göras under dagen. Hur jag prioriterar mina arbetsuppgifter. Det där kan vänta. Det där tar jag senare i veckan. Den grejen bör jag nog försöka fixa redan i eftermiddag.

Jag ska inte säga att jag är speciellt organiserad i mitt arbete. Däri ligger nog en del av problemet som jag strax ska gå lite närmare in på. Jag försöker ändå att skriva ner små att-göra-listor och att sortera mina mail i ska göras och i klart och jag gör mitt bästa för att navigera runt i det stora skämt, som ärendehanteringssystem är, på mitt jobb.

Likväl konstaterade jag i fredags, när jag gick över regnvåt parkering på väg mot kontoret: ”Om du bara hinner med en sak idag så måste det bli grejen som du har lovat Sydafrika att göra.” Som för att stärka mig i min ambition nickade jag med huvudet. ”Jomen, här kommer en duktig konsult som har full koll.”

När jag sedan sitter i bilen hem med tankarna på fredagsöl, en stund med gitarren och gos med sonen vid nattningen, så minns jag. Sydafrika! Jag glömde det i alla fall. En del av mig är skitsur på mig själv. Den andra delen komponerar redan på innehållet i det kommande ursäktsmailet. I am sorry… Due to unexpected circumstances… First thing Monday morning…

Mina barn kan börja förbereda sig på att ta hand om sin virrige far…

Att leka på prov

Och på tal om mamma från igår som deklarerade att dottern skulle hämtas 8.30 och inte strax efter nio, som jag hade tänkt mig, så kommer jag att tänka på första gången vi råkade på varandra. Det var någon månad in på terminen då dottern hade börjat i förskoleklass. Hon är extremt social och såg stora möjligheter att stifta nya bekantskaper i skolan. Speciellt med tanke på att den enda jämnåriga tjejen från hennes dagisavdelning kanske inte var så lätt att ha att göra med. Nu rådde dock helt andra förutsättningar och under de första veckorna var hon iväg och lekte hos klasskamrater eller hade någon hemma så gott som varje helg och ibland under veckorna också. Turen kom så småningom till snipiga mammans dotter. Flickorna bestämde att de skulle leka hemma hos henne i mexitegelvillan. Mamman skulle ändå iväg på ett ärende vid 18-tiden och erbjöd sig därför att lämna av min dotter hemma hos oss. Klockan slog 18 och i samma ögonblick hördes ett knack-knack på dörren. Där stod mamman med sig egen och min dotter. Flickorna pep iväg in i huset eftersom min dotter skulle visa något. Kvar stod i hallen stod vi vuxna. Jag dristade mig till att fråga om det hade gått bra. Inte för att jag för ett ögonblick tvivlade på att tjejerna hade haft roligt utan mer för att ha något att säga. Svaret som kom var lite speciellt och levererades med gravallvarlig min:

- Ja, det gick bra. Er dotter är välkommen tillbaka för att leka hos oss.

Det kanske inte var menat så, men visst får man intrycket av att min dotter klarat sig igenom någon sorts test; en audition? Jag motstod impulsen att tacka överdrivet.

Sovmorgon - inte

Äldsta dottern skulle på sitt första sova-över-kalas. Inför en fnittrande av förväntan samling tjejer i 9-årsåldern lämnade jag henne av henne i mexitegelvillans hall. Innan jag begav mig hemåt frågade jag med ursäktande ton, om någon skulle vara vaken strax efter nio imorgon bitti. Dottern ska nämligen sjunga med kören, som hon är med i, och ska vara på plats för sista förberedelserna strax innan 9.30. ”Nej det blir för sent”, kom svaret. "Avhämtning blir kl 8.30. Mina barn har alla fotboll och ska iväg vid nio."

Fan ta idrotten!

Och i ett förvirrat ögonblick…

Klicka för större bild..

… dröjer sig delar av personalmatsalens meny kvar på min skärm, trots att jag släckte ner dess fönster för tre sekunder sedan.
En kort stund får musikinstrument och bratwurst samsas om min uppmärksamhet.

Det är snurrigt men ganska vackert.

Blogg tillbaka!

Hej på er!

Jag har just pratat med redaktören på Australienbloggen. Han ber mig hälsa att han nu är tillbaka från sin väl tilltagna sommarsemester och publicerar artiklar igen.
Speciellt den om Kangaroo Island är han nöjd med.

”Fast den blev lång som ett godståg.”