Det tog inte så många år som vuxen innan jag insåg att det fanns saker som jag inte klarade av. Det mesta faktiskt. Kvar dröjde sig emellertid känslan av att vara speciell, men då i meningen att inte passa in.
För jag passar inte in. Jag är i de flesta sammanhang pusselbiten, som man inte vet var den ska ligga. I ett annat pussel kanske? La de med en extra bit?
Det kan ge mig fördelar ibland. Jag ser saker som andra inte ser. Mestadels innebär det dock nackdelar. Jag går ständigt runt med känslan av att vara en bluff. Att låtsas vara något som jag inte är. Att inte på samma sätt som alla andra kunna ge mig hän och bestämt veta att här hör jag hemma. Att se mig om och titta på människor som för längesedan har landat och är på plats. Avundas deras glädje och trygghet. Jag famlar mig fortfarande fram, känner mig fram med händerna likt en blind.
Rädslan och ångesten att kanske aldrig någonsin hitta fram; att hitta hem. För var hör jag hemma? Var och när kommer jag kunna säga: Här är min plats. Här trivs jag. Här vill jag vara. Nu har jag äntligen hittat hem.
Hem
