lördag 27 februari 2010

Bra musik!

Jag vet att de flesta av er när en hemlig längtan att på allvar ta er an den progressiva rocken. Nu har jag den perfekta introduktionen för er.
Artisten heter Martin Orford och till sin hjälp har han kollegor från kanonband såsom IQ, Jadis och Asia.

Här är Spotify-länken till hans två skivor:

http://open.spotify.com/artist/0XnEO3e9RdK7FMcdoIfFfv

Vill ni gå direkt på godbitarna så är mitt tips:

The Field of Fallen Angels
A Part of Me
The Old Road
The Time and the Season

Nu lyssnar ni på detta och så kommer ni tillbaka hit och säger: "Men det där var ju fantastiskt bra. Tack Pseudonaja! Låt mig skänka dig 500 kronor som en gentjänst!"

fredag 26 februari 2010

Jobbigt

Jag vill inte låta bitter för i de flesta fall har jag kunnat skaka av mig besvikelserna snabbt. Det kommer ju nya möjligheter och chanser och det som inte blev var heller inte meningen att bli.

Samtidigt konstaterar jag att det har varit fler motgångar än medgångar. Inget glidande in på räkmackor för min del. Inga snabba puckar, där någon säger: ”Det här blir bra. Kan du börja på måndag?”

Jag pratar alltså om rekryteringar, dvs när jag söker jobb. När jag säger fler motgångar än medgångar så menar jag att jag alltid verkar hamna i konstiga situationer. Intervjuare som nästan ger mig en kram på vägen ut, lovar att höra av sig inom kort och sedan blir det tyst; kompakt tystnad. Hör man av dem över huvudtaget så är det först efter att själv ha ringt upp eller mailat. Ibland hjälper inte ens det och jag får gissa vad som gick snett.

Sedan har vi ju det stora it-konsultföretaget i Göteborg som kallade mig till intervju för ett systemutvecklarjobb. Tjejen som intervjuade förhörde mig i 90 minuter i en ton som hade passat på häktet. Mina svar nerifrån skyttegraven bemöttes med suckar och tvivel och när jag gick därifrån var jag övertygad om att jag inte skulle få jobbet, vilket jag kände tacksamhet över.
En vecka senare ringde hon och lät då hur trevlig som helst, men nej; något jobb blev det ju inte.

Vid samma tid blev jag uppringd av ett belgiskt företag med kontor i Göteborg. Kunde jag tänka mig att komma och diskutera en anställning? Jo då!
En väldigt trevlig kille pratade med mig och allt kändes väldigt rätt. På min obligatoriska fråga om vad som skulle bli nästa steg, fick jag svaret att nu skulle han ta sig en funderare på om jag var vidare till nästa omgång, men med en blinkning tillade han att jag inte skulle vara orolig.
En vecka senare kom ett korthugget mail om att de hade valt att gå vidare med en annan kandidat. I samma mail bad han om ursäkt för att han inte ringt mig i detta ärende. Han hade inte mitt nummer… Eniro, din skit! Eniro, din fegis!

Sedan har vi det stora it-företaget i Stenungsund som drog upp mig på tre intervjuer på vardera 90 minuter plus totalt tre timmars restid för att sedan inte svara på mail och mycket hastigt i telefon förklara att ”du inte passar profilen eller så kanske du ändå gör det men vi vet inte hur vi ska göra och du bör kanske ändå fortsätta att söka jobb…” som enda feedback.

Vi har ragatan på det stora rederiet som uppmanade mig att söka en tjänst som hon skulle tillsätta. Hon valde sedan en annan sökande och blånekade att hon ordagrant hade sagt: ”Jag skulle bli mycket glad om du sökte det här jobbet.”
Till och med HR medgav i efterhand att hon klantat sig men något jobb blev det inte.

Nu väntar jag på besked efter en mycket lyckad intervju. Vi är nu en vecka efter den dagen då jag absolut allra senast skulle få ett besked.

Det är inte meningen att jag ska arbeta.

En sak till: Jag är lika jävla kaffesugen som ett helt lass med kärringar på bussutflykt.

lördag 20 februari 2010

Pendragon till SRF!

Om någon gång tvivlade så är jag i alla fall nu säker på att jag ska åka till Sweden Rock Festival i år också. Pendragon kommer! Det är ett av de få banden som hör till mina absoluta favoriter, som jag ännu inte sett, men den andra veckan i juni så smäller det!





HURRA!

måndag 15 februari 2010

Krock med glas ger glass

Ikväll har jag testat något nytt. Jag lutade mig ner i badrummet för att komma åt att borsta 4-åringens tänder. När jag sedan var klar reste jag mig hastigt upp och dunkade då pannan i en glashylla. Eftersom jag anser att saker och ting skall göras ordentligt så gjorde jag det hårt. Extra hårt.

4-åringen fick ögonblicket efter några nya ord presenterade för sig; ord att ta med till dagis och generöst dela med sig av. Jag hoppas dock att hon inte skriker dem lika högt som jag gjorde.
Jag tittade mig i spegeln och konstaterade lättat att det inte gått hål. Emellertid var det en lustigt inbuktning just på det ställe där jag försökt nicka hyllan med.

En ispåse senare satt jag där framför TV:n och såg Kalla guldintervjuas. Min panna kändes också kall och efter en liten stund var isen till större besvär än smärtan från krocken med hylla. Det kändes ungefär lika jobbigt i pannan som när man ätit för mycket glass under för kort tid.

Nu anser jag att man inte bara kan slänga ur sig ett sånt påstående utan att luta sig mot vetenskap. Därför ämnar jag äta en större portion glass i syfte att mer empiriskt kunna jämföra pannanspänningar.

söndag 14 februari 2010

I Guds innebandykämpars frånvaro

Det här känns lite snopet. Jag gick ju med i det kristliga innebandygänget för att under Guds överinseende förbättra min kondition.
Jag gick iväg nu i veckan och köpte ett par nya skor, som jag egentligen inte hade råd med, bara för att inte springa sönder fötter eller knän på det hårda gymnastiksalgolvet och en rulle tejp (75 kr!) för att linda min bandyklubba. (Jag tror att det är för att förbättra greppet, men jag är inte säker. Alla andra har gjort det så det är bäst att följa färg.)

Nu är det tredje söndagen på raken då det är inställt. När det förväntade sms:et inte kom så ringde jag upp kantorn för att höra mig för hur läget var. Läget var sjukt. Den annars så av glädje så sprudlande rösten verkade komma någonstans från andra sidan graven. Han var sjuk den stackarn och förresten var det ingen av de åtta andra i gänget som kunde/hade lust.

I ren protest tänker jag tröstäta glass och se programmet om de australiska och nya zeeländska alperna på Kunskapskanalen kl. 21.00.

Glad alla hjärtans dag på er!

torsdag 11 februari 2010

Eh eh eeeh!



Jag kan se detta hur många gånger som helst!

Dra den valsen för någon annan!

Som jag tidigare bloggat om dansar min äldsta dotter, och numera också min yngsta dotter, folkdans. Det är ett övningstillfälle i veckan uppe på församlingshemmet. Flickorna och jag går dit, jag sätter mig i "vuxenrummet", där det brukar bjudas på kaffe och lite roligt skvaller, och flickorna går i stora salen och dansar. 45 minuter senare kommer de ut rosiga om kinderna och är uppspelta och glada efter kvällens bravader på dansgolvet. Ett par gånger per termin är det uppvisning till glädje för oss och våra föräldrar.

Vid något tillfälle blev jag ombedd att lämna min emailadress ”så att vi snabbt och lätt kan få ut information”. Kort därefter dök vårprogrammet upp i min inbox. Så långt allt väl.

Nu lägger dock dansföreningen in en högre växel, eller för att tala dansspråk: Man går från slowfox till quickstep. Om vi översätter detta till internetspråk så blir det: Man har börjat att spamma.
I dag kom nämligen ett mail med reklam för diverse aktiviteter med det gemensamt att det inte har ett dugg att göra med mina tösers dansande.

Man lockar med danskväll i en bygdegård en fredagskväll med start 19.00 till det facila priset 100 kr och då ingår även förtäring.

Har jag möjlighet så kan jag bege mig till Falkenberg en dag i slutet av månaden för en kurs i uppställningsdanser för endast 50kr inklusive kaffe. Ja, ni noterade säkert pluralformen. Det handlar alltså om danser och inte bara en dans, vilket hade räckt alldeles utmärkt för mig. Antagligen kommer detta att genomföras enligt principen att så fort man börjar få en aning vad tusan vi håller på med, så kommer någon med nyckelharpa och knätofsar hojta: ”Nu måste vi gå vidare till nästa dans om vi ska hinna med alla sju innan kvällen!”

Sist men inte minst: Fiolkurs! Vi träffas en dag i mars mellan 10-15.30 med avbrott för fika. Det står just inget om förkunskaper; bara att man ska ta med anteckningsmaterial, inspelningsutrustning, lunch och fiol!
Jag fastnar lite extra för påståendet: ”Själva hantverket i fiolspelandet är något man inte kan smita ifrån.”
Visst nickar man instämmande när man läser en sån sak?

Hur många av er hänger på?

onsdag 10 februari 2010

Våren är här!

Tänk så härligt det är när man inser att nu har vintern gett vika för den här gången. Det sticker upp grönt i rabatterna och visst kvittrar fåglarna allt intensivare?
Jag känner hur jag lever upp igen efter att ha gått som i dvala flera månader. Imorgon är det jag som tar fram utemöblerna från garaget. Kanske kan det bli fika utomhus? Måste kolla också, om gräsklipparen klarat vintern. Det är väl inte många dagar innan man måste ta ett varv med den i trädgården.
Grillen! Måste ta fram grillen också. Kanske borde jag bjuda över prästen med familj och fresta med några karrébitar och starköl. Får undersöka om det blir grillväder till helgen.

Javisst snackar jag skit! Dock är det vår för mina pytonormar. Natten till idag var den sista natten som de behövde sova i den svala källaren (ca 10 grader) i varsin låda. Detta har de gjort varje natt sedan mitten av november; allt för att simulera en australisk vinter som den ter sig i området runt Sydney.
Nu är alltså den perioden slut och våren är officiellt här. Om ett par dagar ska de få chansen att äta för första gången sedan oktober. Sedan borde honan ömsa skinn om ett par veckor, vilket i sin tur gärna får trigga hanen att starta lite kurtis.

Det är härligt att ormvåren i alla fall är igång!

tisdag 9 februari 2010

Wake up and smell the roses

Det ryktas att Guns N’ Roses är klara för Sweden Rock Festival; festivalen som gör mun-mot-mun-metoden på band, vars karriärer sett bättre dagar.
I fallet Guns N’ Roses så vore ett vila i frid vara på sin plats. Av den klassiska line-upen återstår idag endast den lätt retarderade sångaren Axl Rose och han fortsätter att byta ut musiker ett par gånger i veckan.

Ärligt talat, inte ens i början av 90-talet så var väl Guns N’ Roses något att hänga i hårdrocksgranen? Jag minns You could be mine som en häftig låt, men det är nog mer tack vare att Arnold var med i videon, (Han borde ha öppnat eld mot bandet!) och Paradise City hade ett häftigt riff men resten var bara skräp.

Av de riktigt stora hårdrocksbanden utnämner jag härmed Guns N’ Roses som det mest överskattade.

måndag 8 februari 2010

Song Contest Pain

Och bara för att förklara hur det ligger till så vill jag ha sagt att Pain of Salvation kan spela i cirklar runt de andra "musikerna" som medverkade i lördagens deltävling. Varför det ställde upp med en ballad och inte något häftigt i 7/8-delstakt förstår jag inte. Varför resten av bandet satt med på scen, när det endast var keyboards, fattar jag inte heller.

Daniel Gildenlöw ska förresten ut på turné med prog-giganterna Transatlantic med folk från Marillion, Spock’s Beard, Dream Theater och The Flower Kings senare i år. Vi snackar om att spela i cirklar runt de andra…





Men ska ni lyssna på någon hel sång av dessa så låt det bli denna:



Gåshud!

söndag 7 februari 2010

Driftmeddelanden

Nu har jag tröttnat på att radera "kommentarer" som är på engelska och handlar om Viagra. Om någon av mina läsare vill öva sin engelska och dessutom shoppa Viagra online så är jag säker på att ni hittar andra ställen för det.
Alltså slår jag på filtret för ordkontroll nu. Jag hoppas att ni fortsätter att kommentera som tidigare och inte låter denna "olägenhet" hindra er.

Dessutom måste jag också meddela att Australienbloggen får premiär måndagen den 15 februari och inte imorgon. Det har varit mer arbete med den än vad jag trodde att det skulle bli, eller snarare: Arbetet tog längre tid än beräknat.
En annan något mer angenäm anledning är att jag fått ett betalt uppdrag som jag prioriterat i några dagar.

Annars hoppas jag att er helg har varit fin. Det har min.

Kram!

torsdag 4 februari 2010

Tänkt om Grannfejden

I TV-tablån presenteras kvällens avsnitt av Grannfejden på följande vis:

På Vinkelvägen utanför Sundsvall är Kurt Nyberg självutnämnd härskare.

Visst dyker det genast upp en del bilder i huvudet, när man läser det?




När snålheten bedrar visheten

Jag har dålig koll på vad jag har för kläder och lika dålig koll på vad jag har för skor. Ibland när jag tvingas gå igenom beståndet för att se vad som bör slängas och vad som bör köpas nytt så blir jag överraskad: ”Oj, där är ju den. Den kan jag använda.” eller: ”Usch då! Jag trodde att jag hade kastat dom.”
Sent i höstas när det började bli väl kallt om fötterna knallade jag ner i källaren för att se vad jag hade i vinterskoväg. Det visade sig finnas en brist på det området. Jag gjorde en mental notering att vinterkängor skulle inköpas så fort tillfälle gavs.
Tillfälle gavs bara några timmar senare, när jag handlade på Ica Maxi. Där på en hylla stod vad som såg ut att vara ett par rejäla vinterkängor. Inte nog med att de såg varma och sköna ut. De kostade bara 295 kronor.
Jag log brett. Visserligen kändes det väldigt billigt att köpa skodon på Ica Maxi, men tanken på att det någonstans fanns en sniken skohandlare som inte skulle få sälja ett par Haglöfs för 1995 kr till mig gjorde mig nästan lite upprymd.

Nu när vi skriver februari så ångrar jag mig givetvis. Både vänster och höger känga har börjat spricka i skinnet på ovansidan. Skinn förresten; det är säkert någon sorts svartsprejad plast som är återvunnen från gamla PET-flaskor.
Sedan har vi ju stanken. Lukten av dansk ost är ytterst välkommen om man just har tagit fram den där härliga biten med Gamle Ole ur sin väl förslutna plastpåse. Emellertid vill man inte känna lukten av ostbricka ur sina kängor. Det är inte heller speciellt skoj att lukta uggi-muggi om strumpor och fötter när man tar av sig dojorna.

Om jag just i skosammanhang vore en extra smart kille så skulle jag bege mig till en riktig skoaffär nu för att kolla om det säljs ut några bra kängor, nu när säsongen närmar sig sitt slut. Kanske skulle jag komma undan med 700-800 kr.
Så får det bli!

Eller så kollar jag in vad Ica Maxi frestar med nästa höst.

onsdag 3 februari 2010

Skit ska skit ha

Jag är av tron att om man är snäll så får man gott igen förr eller senare. Är man stygg får man skit tillbaka. Det sistnämnda gäller speciellt om man tjuvmöblerar sin brors hus med porslinstigrar. Förrförra helgen firade vi våra döttrars födelsedagar. När gästerna hade gått upptäckte jag att ovanpå ett terrarium stod en porslinstiger.

Ytterligare en händelse som stärker min tes inträffade imorse:

Jag står på insidan och tittar ut i snöovädret. Jag dricker ur en mugg med riktigt gott kaffe; ni vet det är så där varmt att man precis kan dricka det utan att behöva smutta. På armen har jag en mätt och glad bebis som bjuder på en massa roligt joller. Jag känner en sorts inre harmoni. Så här borde man ha det jämt.
Vad är det som skymtar där ute på uppfarten? Jag ser en siluett av något som rör sig. Vad kan det vara? Javisst ja, det är ju min fru som skottar snö. Det ser väldigt jobbigt ut. Hon har hållit på en stund men mer än hälften återstår. Arma människa! Hon hade ju kunnat sitta här inne med en härlig kopp kaffe. Ja ja, olika falla ödets lotter.
Så kostar jag på mig ett ögonblicks hån: ”Ha ha, det kan hon ha!”

Om det någonstans finns en larmcentral, där elakheter registreras, blinkar en lampa ilsket i denna stund. Någon trycker på en knapp för att rättvisa skall skipas: Skit ska skit ha.

Jag tar ytterligare en stor mun kaffe och gnolar glatt på en liten visa. I samma stund hörs små tassande steg. Det är 4-åringen som kommer och hon ser mycket bekymrad ut:

– Pappa! Jag har bajsat i byxan!

Tänk den som ändå stod ute i busvädret och skottade snö…

tisdag 2 februari 2010

Familjens barnvaktsledare sägs upp?

Det finns ett antal mer eller mindre frivilliga barnvakter när våra småttingar behöver passning. Mest frivillig är min mamma. Hon älskar att ha ungarna hos sig.

När jag roade mig i Stockholm så firade 4-åringen därför helg hos sin farmor.
Väl hemma igen förhörde jag mig hur bortavistelsen hade förflutit. Jag fick höra en glad berättelse om hur roligt det var att leka med farmors dockor, att våfflorna med sylt och grädde var så smaskiga att man var tvungen att äta flera stycken och att det inte var så noga med läggtiden.
Dessutom hade farmor haft popcorn, som i 4-åringens värld är ett måste för ett lyckat fredagsmys.

Allt verkade ha gått utmärkt alltså och jag kunde ha lämnat det där. Istället fick jag ingivelsen att ställa frågan: ”Vad fick du för lördagsgodis?”
4-åringen tittade på mig med tårfyllda ögon.

Hon: Det blev inget godis.
Jag: Glömde farmor bort det?
Hon: Jag vet inte.
Jag: Men vad hände på lördagen då?
Hon: Det blev aldrig lördag hos farmor. Det blev söndag direkt.

Jag tror att jag måste ta ett allvarligt snack med mamma…

måndag 1 februari 2010

Min helg i Stockholm

En intensiv helg i Stockholm är över. En stor del av lördagen tillbringades i Råstaparkhallen i Solna. Jag stationerades i fiket, där förmiddagen gick åt till att bre frallor, rådda baguetter och ställa in drickor i den stora kylen.
När portarna slog upp för besökarna kl 12, stationerades jag, precis som förra året, vid stora korvgrytan. Som sist tog vi snabbt våra roller, där de i kassan hojtade ”fyra varmkorvar” följt av en massa gnäll om hur långsamt jag arbetade. Jag i min tur svarade med diverse förolämpningar och halvtaskiga dialektimitationer. Vi hade roligt i fiket med andra ord.
Jag hann gå ett par snabba varv bland försäljningsborden. Det fanns några ormar som jag definitivt hade kunnat åka hem med om bara pengar inte hade varit ett problem. Nästa gång kanske…

Efter mässan begav jag mig inåt Söder för bloggträffen.
Jag känner tydligt igen hur jag växer av möten med andra människor. Är det dessutom så trevliga människor som Mrs Li, Lotten och Kista Chic så växer jag ännu mer.
Det blev alltså en mycket rolig kväll, som startades på Folkoperans bar och avslutades på Akkurat. Glad till sinnet rasade jag sedan i säng.
Bland det avhandlade: Hur tappra bandymålvakter är, att norrländska basketlag på 70-talet kunde ha en vit neger, stoltheten och våndan när någon skriver en bok om en själv, (om någon skulle skriva en bok om mig själv så skulle den kanske få titeln Sällan har en snygg och rolig människa åstadkommit så lite eller En studie i goda föresatser med klent resultat), hur ett pinjenötförsåt kan förstöra alla matupplevelser för en längre tid samt att twittrare på bloggträffar gör sig lika bra som kristdemokrater på Pridefestival.

Söndagen blev om möjligt ännu längre. Det är nästan alltid så när vi är iväg med reptilgänget; dvs att det finns en väldigt goda föresatser att komma iväg i tid: ”Det är ju skönt om vi är hemma igen innan det hunnit bli mörkt.” Alla håller med och svär dyrt och heligt på att senast vid tiotiden så sitter vi i bilen halvvägs till Södertälje.
Verkligheten blir alltid en annan. Det ska sovas ut. En del måste dessutom sova ut en del alkohol för att över huvud taget orka upp. Därefter ska man samla ihop sig både bildligen och bokstavligen för att påbörja resan hem, vilket igår innefattade ett återbesök i mässlokalen, som behövde städas över.
När man till sist säger hejdå till de stockholmska reptilvännerna och sätter sig i bilen, så säger någon att klockan hunnit bli så mycket att det är dags för lunch, och snart sitter man på en hamburgeria och äter onyttig mat.
30 minuter senare avbryts stridsropet ”Mot Göteborg” av påpekandet från baksätet att vi faktiskt har lovat Jimmy att hämta två Hortulanus (trädboaormar) i Skarpnäck. GPS:en får nya order och vi får se ytterligare en del av Stockholm.

När vi till sist är på väg hemåt så har det börjat mörkna...

Gårdagens hemfärd hade dessutom en spännande bonus: Det vräkte ner snö. Bitvis gick det inte att köra fortare än 50 km/h och jag funderade på om vi alls skulle komma hem. Kanske skulle vi bli tvungna att ta in på hotell i Jönköping?
Nu gick det ändå fint. Vi slirade hela vägen till Göteborg, Jimmy fick sina ormar och vi fortsatte hemåt åt Kungälvshållet.

Same procedure next time? Sure thing!