När vi såg mellan fingrarna

Jag har ibland problem med att veta när det är dags att sätta ner foten. Gör man det för tidigt så framstår man som en gnällig idiot, och väntar man för länge så kanske folk utnyttjar ens snällhet och till sist blir man så jäkla arg att man fullständigt exploderar.
Dock var jag glad att mina kollegor och jag en gång på Företaget lät nåd gå före rätt, ty vi blev rikligt belönade.
Det handlade om den heliga och så omtyckta ritualen Fredagsfika.

Vi kan kalla honom Bertil. Det var en gubbe i 55-årsåldern, som alltid skaffade sig ett ärende till vår våning varje fredag 9.30. Han "råkade" gå förbi fikarummet, där vi alla satt och mumsade kakor och såg alltid lika förvånad ut såsom han tänkte: ”Här kommer jag i ett viktigt tjänsteärende och så sitter alla och fikar!”
Dock var det inte värre än att han snabbt sjönk ner på en stol, ibland ombedd - ibland inte, och fick kaffemugg och kaffebröd i hand.

Med tiden var vi ganska många som noterade detta med en stigande irritation. Varför sjuttsingen fikade han inte på sin egen våning? Hade de inte fredagsfika där eller ännu värre: Hade de fredagsfika men en annan tid; dvs Bertil mölade i sig fika två gånger varje fredag!
Det räckte med att någon sa Bertil vid lunchbordet för att folk skulle muttra surt, och till sist hade vi fått nog. Nu skulle gubbjäveln sättas på plats. Den minst diplomatiske av oss alla utsågs som sändebud. Lite snopen kom han tillbaka och meddelade att Bertil inte fanns på plats. Han var tydligen på någon kurs den veckan. Vår tala-till-rätta-kampanj fick vänta.

Det var inte ens fredag den dagen som Bertil slog till; det var tisdag. Plötsligt promenerade han omkring i kontorslandskapet med det bredaste leendet under den grå mustaschen och meddelade att nu var vi välkomna ut i fikarummet. Vi tittade förvånat på varandra. Vad skulle detta betyda?
I fikarummet mötte oss en fantastisk syn. På bordet tronade två tårtor och som inte det räckte så hade de sällskap av ett rågat fat med kanelbullar. Det gick ett sus bland kollegorna och glatt ställde vi upp oss i kö till kaffeautomaten.

Bertil, som ju när allt kom omkring var riktigt trevlig, fortsatte att fika med oss på fredagarna och han var en mycket välkommen gäst.

Dålig julkaraktär

Jag är i vissa avseenden en man som vill hålla på traditioner. Speciellt gäller detta julen. Jag blir på surt humör när vissa affärer plockar fram juldekorationer redan i slutet av oktober. När jag var liten (ja, jag hör hur löjligt det låter) så fanns det något som kallades skyltsöndag. Den inföll alltid på första advent. Då, och först då, pyntades det upp i skyltfönster och vi gick för att titta på allt och handlade de första julklapparna.

Om inte handeln klarar av att hålla sig så har vi här hemma klarat av det. Man äter inte lussekatter innan första advent och det är också först då som julsånger får spelas.

I år så har dock alla fördämningar brustit och vi har syndat redan i mitten av november. Det började med att en titt i almanackan avslöjade att vi inte skulle hinna med något julbak den här helgen. Alltså fick vi fixa det i lördags.
Den tysta överenskommelsen var att lussekatterna skulle läggas i påsar och förpassas ner i källaren till den stora frysboxen i väntan på juligare tider. Sedan var det någon som menade att en kunde man ju smaka. Från ingenstans dök sedan en burk pepparkakor upp och cd-spelaren laddade sig själv med en julskiva.

Sedan söndag den 22 november har vi varje dag fikat på lussekatter och pepparkakor till tonerna av Helga Natt och liknande. Jag skäms som en hund; en fikastinn hund.

Hur gör ni? Får man tjuvstarta eller finns det något heligt datum?

Ingen holk för oss

Läsare med inget bättre för sig vet sedan imorse att jag hade ett fett gig på gång. Just när man tror att man har kommit upp sig i fågelholkskretsar, så meddelar emellerid trummisen att han är upptagen på dagen för den stora release-festen. Resten av bandet står nu där lite som fågelholkar.

Nu när drömmen har spruckit så kan jag väl erkänna att jag hade stora förhoppningar. Lite till mans trodde vi väl att en helt ny värld skulle öppna sig för oss. Vi kanske skulle få spela på invigningen av någon nationalpark, ackompanjera ornitologer på utflykt, specialskriva något för Kolmårdens delfinarium eller kanske spela dödsmetal när något djur sänks ner i formalin på Naturhistoriska Museet. Tack vare en trummis och hans tennisspelande skitungar så blir det inget av det.

Dessutom får jag inte tillfälle att fråga författaren om han någonsin har meckat sig en redig holk...

Vi har en spelning!

Jag har redan berättat att jag sedan några veckor sedan spelar i ett band. När fyra musikaliska killar slår sina röst- och instrumentpåsar ihop, är det bara en tidsfråga innan omvärlden reagerar med ett unisont: ”Men se där; kvalitetsmusik levererat i live-förpackning på kalas, bröllop och andra event. Låt mig genast få boka ett datum.”
Många av dessa datum visar sig sedan ofta vara datum hos psykologer, men nu har vi faktiskt fått napp. Killen som spelar bas har fått en förfrågan om en spelning i januari. Det är på en release-fest.

Mmmm release-fest… Visst får man en bild framför sig, när man hör det ordet? Min bild inkluderar berg av gratismat och generöst med ölflaskor; oftast Spendrup eller Åbro. Överallt syns festklädda människor som minglar runt och skryter lite om att de minsann känner den och den.
Nu blir det här kalaset av ett annat slag. Det är nämligen release-fest för en bok om… fågelholkar. Någon har inte bara skrivit en hel bok om fågelholkar. Han har dessutom fått den tryckt och nu har han kommit på den lysande idén att det skall hållas release-fest.

Något säger mig att speciellt flärdfullt blir det inte. Det kommer nog vara fler koftor än festblåsor och mat och dryck kommer antigen serveras sparsamt eller till självkostnadspris. Någonstans där bland böcker, holkar och män i skägg och fjällrävenjackor ska vi alltså stå och spela. Det kommer att bli… annorlunda.

Könsförvirring

Nu är det bra om ni sitter ner när ni läser detta. Jag har nämligen haft tänkarmössan på i flera minuter. Det brukar ge resultat och så även denna gång. Det är som en flod av intelligent tankeenergi som flyter genom mitt huvud. Sluter jag ögonen ser jag ljusblixtar fara fram och tillbaka i mitt inre universum.

Vad kom då ur detta djupa, transliknande tillstånd av fokuserad tankekraft, undrar ni nu helspänt.
Jo… om man har tvillingar så föreställer jag mig att det, åtminstone när de är riktigt små, kan vara svårt att se vem som är vem. I så späd ålder har ju skavanker såsom födelsemärken och ärr inte riktigt hunnit uppstå. Dessa kan ju annars vara till hjälp för rådvilla föräldrar som förvirrat stammar fram: "Jösses, nu har vi blandat ihop barnen igen. Jag har bannemig noll koll på vem som är vem!”

Jag har lösningen! Åtminstone är detta ett trick om man råkar ha fått en pojke och en flicka:

Måla mustasch på pojken! Då vet ni vem som är vem i fortsättningen.

Kom ihåg var ni läste det först!

Ett kamelprojekt

Detta är en fantastisk låt med Camel. Den sjungs av Colin Bass (som lustigt nog spelar bas) och Chris Rainbow (som står bakom en keyboard). Den senare sjunger överstämman och figurerade även i Alan Parsons Project, där han ofta var den som lade på feta lager med körstämmor bakom Eric Woolfsons vackra sång.


Detta är Nothing left to lose med just Eric Woolfson på sång och Chris Rainbow som körar.

Telias kvarnar mal långsamt

Vi är utan fast telefon sedan mer än en vecka tillbaka. Telia menar att det handlar om ett kabelfel mellan vårt hus och stationen. Jag antar att sånt inträffar ibland. Vad jag dock inte förstår är varför det måste ta en dryg vecka att komma tillrätta med problemet. Efter en stunds grubblande kommer jag fram till att det kan röra sig om följande orsaker:

En jag rättar-mig-själv-förklaring
Eftersom jag bor långt, långt inne i skogen i det sista huset på vägen så tar felsökningen tid. Nu bor jag inte långt, långt inne i skogen utan i utkanten av ett samhälle och telestationen ligger ca 300 m från huset, så jag avskriver den förklaringen omedelbart.

En utomjordisk förklaring
Aliens kidnappar all Teliapersonal som skickas ut för att laga min lina. Detta är förvisso föga troligt, men kan inte helt uteslutas. Det skulle ju med ens förklara varför skiten fortfarande inte funkar. Vågar man hoppas på att ET reparerar kabeln? (Han behöver kanske också ringa…)

En galen förklaring
När jag felanmälde så ringde jag fel. I andra änden fanns någon som låtsades arbeta för Telia. Det finns väldigt många konstiga människor så det kan inte uteslutas.

En filosofisk förklaring
Vi lever i parallella världar, Telia och jag. I den andra världen har min telefon reparerats för flera dagar sedan. I den världen är godis gratis och det är sommar året om.

Jag är trött på Telia.

Hon kanske inte ska bli psykolog

6-åringen har en klasskamrat på besök. Flickan är hundrädd och ser mycket bekymrad ut när vår hund möter upp vid dörren med glada skall. Jag tar upp hunden i famnen och sätter mig på huk och förklarar för vår gäst, att han bara är uppspelt över att vi får besök och att han bara vill hälsa. Att han viftar på svansen betyder att han är glad, fortsätter jag.
Vi pratar en stund om hundar och jag försäkrar att vår hund är mycket snäll. Jag är på väg att sätta ner honom på golvet igen, när 6-åringen bestämmer sig för att "hjälpa till":

- Fast en gång bet han av en flickas näsa!

Tillbaka till ruta ett…

Här kommer Pippi Långstrump!

Hallå där! Nu är det hög tid att söka sommarjobb för 2010 på Astrid Lindgrens värld!

Efterlysning 2

Med denna bild vänder jag mig speciellt till alla veterinärer. Det jag undrar är om detta är ett vanligt förekommande fenomen. Finns det kanske någon medicinsk benämning? Vilken sorts behandling sätter man in? Sätter man kanske in något, dvs pluggar igen?

Jag hoppas att det stackars djuret inte lider.

Efterlysning

Aftonbladet behöver någon som kvickt kan uppdatera i bildarkivet. Telefonen som syns på bilden är minst tio år gammal. Min kompis (Hej I!) hade en sån och jag var mäkta avundsjuk.
Idag kanske något museum skulle vara intresserat.

It’s British and it works

När jag en gång för längesedan gjorde lumpen så tjänstgjorde jag i något som kallades bataljonsstaben. I den förutom en massa löst folk ingick bataljonsprästen. Det var en finurlig herre, som älskade Storbritannien. Som flitig tysklandsbesökare brukade jag kontra med att Surkålslandet hade mycket fint att erbjuda också. Detta besvarades med en vänlig fnysning.
Prästen kunde förlora sig i långa resonemang om hur härligt det var att besöka London och hur vacker den engelska landsbygden var. Med något drömskt i blick kunde han konstatera att om man hade lyckats behålla Indien hade Drottning Elisabeth II kunnat kalla sig Kejsarinna av Indien. Det du!

När jag ser de här klippen så önskar jag för ett ögonblick att jag vore engelsman, för mycket pampigare än det här blir det inte!

Bonusinfo: Det tycks vara KG Bergström som dirigerar.

City Life

Det här låten med Camel tröttnar jag aldrig på.

Jesus drar på vinterdäcken

Igår begav jag mig till kyrkan för en stunds andlig frid, för lite sakral stillhet och för vacker körsång.

Att man efteråt bytte till vinterdäck på min bil hade absolut inget med mitt val att gå till kyrkan just igår. Jag fick förresten en korv med bröd i handen medan duktiga män i overaller snabbt som ögat fick av sommardäcken och skruvade på de vintriga däcken.

Jean Pierre tittar förbi?

Imorgon ska 6-åringen gå på något som kallas Barda-fest. Ett fint inbjudningskort uppmanar henne att komma utklädd.
Jag är lite osäker på vad en Barda-fest är. Nu har jag kommit fram till att det måste vara en ledtråd till någon slags underhållning. Själv förevisade jag ormar på 6-åringens barnkalas i vintras.
Nu blir det nog så att den här "killen" dyker upp på festen.



Kanske sjunger han lite. Kanske kommer han med sminktips och istället för godispåse så får alla manikyr innan de går hem.

Spraket och piratkopiering

I så gott som alla dvd-filmer finns ett litet juristiskt* förord, som inte går att hoppa över hur mycket än din tumme, upprepat och i det närmaste desperat, trycker på >>-knappen. Det är den där urtrista texten, som med vita bokstäver på svart bakgrund, förkunnar att du får titta på filmen men att allt annat, som du kan tänkas vilja göra med den, är förbjudet. Det handlar om upphovsrätt och hela den biten och att hålla en film i handen; din film, betyder inte att den är din i den mening att du äger rättigheterna till den.
Det som du kanske lockas göra är att kopiera den. En kompis och jag kopierade filmer i våra späda tonår. Det tillgick så att vi gick till videouthyraren, hyrde en film, knallade hem till kompisen som hade två videospelare, kopplade ihop dessa och kopierade.
Det var olagligt då och det är om möjligt ännu mer olagligt idag.

Numera, och nu kommer vi till poängen i mitt inlägg, så är nämligen kopiering av materialet på dvd:n, inte bara förbjudet, utan enligt varningstexten strängt förbjudet. Vill det sig riktigt illa så kan det till och med vara strängeligen förbjudet.
Visst känns förresten strängeligen som lite värre än bara strängt?
Hur som, vad jag vill komma till är användningen av ett adverb (strängt) till adjektivet (förbjudet). Är något förbjudet så är det väl just förbjudet. Ordet i sig är ju så självklart.
Om texten löd All kopiering av filmen är förbjuden så skulle väl det inte lämna något utrymme för kopiering?
I konsekvensens namn skulle det ju då dessutom finnas gradskillnader åt andra hållet också:

Kopiering är ganska förbjudet

Finns det ingen språkgranskare som granskar dylika texter? Jag tror att jag fortsätter att kopiera tills det bara är förbjudet.

* [Edit: Det ju extra "festligt" att jag i ett inlägg om språket inte klarar av att skriva ordet juridiskt utan hittar på ett helt nytt...]

I've got something in my front pocket for you

Som ansvarsfull och intresserad förälder hörde jag mig för hos 6-åringens klassföreståndare om det gick för sig att jag närvarande under en förmiddag i skolan. Det gick alldeles utmärkt.

Jag strök en skjorta för att se proper ut. Skjortor är annars något som jag spar för anställningsintervjuer och lite högtidligare tillfällen, men jag tänkte att det kunde passa även för ett skolbesök.

Det var roligt att se de små liven och speciellt min dotter i skolan. Efter morgonsamlingen hade barnen en arbetsstund medan fröken och jag drack kaffe och pratade.
När sedan det var dags att ta lunchrast tackade jag för mig och gick hem.

Jag kände mig nöjd och glad ända tills jag kom hem och råkade kasta en blick i hallspegeln. Gylfen var öppen. Hade jag varit på toa i skolan? Nej…
First impressions last…

Jag älskar att vara rik

Det ringer på telefonen. Det är "Petter på SEB". Jag har inte bett Petter eller någon annan på SEB att ringa upp. Lik förbannat ringer Petter upp mig ändå.
Nu är jag i och för sig registrerad i NIX-registret, vilket innebär att försäljare inte får ringa mig. Det finns dock ett undantag: Företag hos vilka man redan är kund har rätt att ringa upp en för att erbjuda ytterligare tjänster. Uppenbarligen känner Petter till undantaget eftersom han ringer mig. Eftersom jag känner till undantaget så kan jag inte be honom dra åt helvete omedelbart. Petter förstår att jag känner till undantaget och jag inser att han inser att jag inser att han känner till undantaget. Han förstår att… Äsch, ni fattar.
Segervisst förklarar Petter därför att ”Nu ska vi prata pensionsförsäkring!”

Det finns just då ungefär tusen saker som jag hellre vill prata om. Ja, kanske inte nödvändigtvis med Petter, som antagligen sitter på ett callcenter, som har fått miljoner i etableringsstöd för att de valde att lägga kontoret i någon gudsförgäten, norrländsk inlandskommun.
Nu är det dock Petter som uppfordrande frågar mig om mina placeringsval. Det är en retorisk fråga, eftersom han antagligen har all info han behöver om mig för att avgöra vilken ny tjänst han ska erbjuda mig, för trots att jag har alla mina pengar och pensionsförsäkringar i just SEB så finns det ju något som heter merförsäljning. Det betyder att banken vill klå mig på mer pengar än de redan gör och att det möjligen, men bara möjligen, i slutändan även kan innebära några extra spänn till mig.
Jag är milt intresserad. Nej förresten, jag är duktigt ointresserad. Varför lägger jag inte bara på? Jag är nog för väluppfostrad och är det något som telefonförsäljare älskar så är det väluppfostrade människor som inte gärna gör andra människor besvikna.
Jag beslutar därför att köra mitt gamla jag-är-snuskigt-rik-trick. Det funkar nästan alltid, ty försäljarargumenten brukar vara att jag kommer att tjäna/spara en massa om jag hoppar på deras erbjudande.
Det är väldigt roligt att se de där påflugna, valpiga gatusäljarna från Telesnor, när jag på deras påstående ”Du vet väl att du alltid ringer billigare med Telesnor?" svarar ”Min käre vän, pengar är inget problem!” De liksom stannar upp som slagna av blixten och stammar ett tveksamt ”Nehej” och ler osäkert. Jag skyndar vidare.
Den ende som hittills har funnit sig menade att jag ändå skulle gå över till Telesnor och sedan skänka mellanskillnaden till Lutherhjälpen. Det ställde mig lite faktiskt men skulle jag höra det igen blir svaret att ”De får sitt, de också.”

Nu säger jag därför till SEB-Petter att jag oroar inte mig det minsta för pengar på äldre dagar. Petter blir lite konfunderad. Han sitter ju med svart-på-vitt framför sig och enligt hans beräkningar så finns det en del att göra. Jag lyssnar dock inte på det utan vidhåller att jag inte är det minsta bekymrad.
Petter förstår att slaget är förlorat. Uppenbarligen har jag tillgång till information, antagligen om stora pengasummor på ingående, kanske har jag en stor hög dollar på något konto i Liechtenstein, eller så ljuger jag bara. Att till en kund säga något i syfte att syna bluffen går ju inte och slokörat önskar han mig en fortsatt trevlig kväll.
Jag, för ett ögonblick väldigt rik, önskar honom detsamma.

Påklädd eller avklädd?

Min dotter ställde ju frågan vad vi skulle ha för kläder på oss, när jag spelar med nya bandet. Jag associerade genast tillbaka till det tidiga 00-talet då jag spelade i ett annat coverband. Vi hade scenkläder och Jesus såna kläder! De var specialsydda åt oss för ett tillfälle då vi skulle föreställa ett dansband. Sedan fick de hänga med ett tag till…
Det största problemet var att det var inte alldeles självklart att det var en parodi med genren: Man kunde ta oss på allvar och tro att vi trodde att vi var tuffa. Åtminstone drömde jag mardrömmar om det.

Så här stilig var jag. Notera att jag spelar iförd ett gristryne. (Det var svettigt att spela med tryne så det åkte av efter andra låten.)

Allt detta kom alltså tillbaka till mig sekunden efter dotterns fråga. Mitt svar kom därför spontant: ”Jag hoppas innerligt att vi inte ska ha några kläder!”, vilket ju givetvis väckte stor munterhet hos resten av familjen.

Nu finns det faktiskt en överhängande risk att vi kommer att klä ut/upp oss till vårt första framträdande. Vi kommer nämligen att djupdyka ner i det unknaste av musikdecennier: 80-talet. Vadderade axlar någon?